Är det möjligt att vara antikapitalist?

Immanuel Wallerstein, amerikansk sociolog, ekonomihistoriker och världssystemanalytiker, dog den 31 augusti i år, 88 år gammal.

Han öppnade mina ögon för att kapitalism är den rådande globala världsordningen som historiskt vuxit fram under årtusenden.

Tidigare hade jag en diffus uppfattning att kapitalism är en sorts ideologisk röra av industrialism, kapitalisters girighet och konspirationer, liberalism och marknadsekonomisk urspåring.
Som så många inom vänstern.

Efter att ha läst ”Den historiska kapitalismen” Arbetarkultur, 1985 har jag en diffus uppfattning om att den kapitalistiska världsekonomin är ett enormt sammansatt historiskt faktum av många ekonomiska, sociala och kulturella system och strukturer.

Wallerstein är något för teoretisk för att jag ska snappa allt i hans texter och kanske har jag missuppfattat honom en del. Men med hjälp av historikern Fernand Baudels stora verk ”Civilisationer och kapitalism 1400-1800 I-III” och ”Kapitalismens dynamik” tycker jag mig bättre ha förstått vad kapitalism är. 

Wallerstein fortsatte Marx´ analyser av kapitalismen. Mycket har Wallerstein och Baudel lärt mig att bättre förstå världens utveckling.
Inte för att jag har tagit vare sig Marx eller Wallerstein rätt av. Man får tänka litet själv också och kanske läsa Carl Poppers kritik av Marx för att själv kunna bilda sig en uppfattning.
Dessutom har jag lärt mig att man samtidigt kan vara sosse, socialliberal och marxist.

Men jag reagerar på att Immanuel Wallerstein  i dödsrunorna kallas för ”antikapitalist”.

Om Wallerstein

Om framtidstro

Som bekant är ingenting så svårt att sia om som om framtiden. 

Trots detta bör man ha en framtidstro. Man kan ju se tendenser. Och man kan hoppas.
Utan framtidstro riskerar man att bli handlingsförlamad, nihilist, cynisk eller passiviserad.

Ens framtidstro kan omfatta den egna livssfären, livstiden och barnens och barnbarnens framtid,
Men helst bör man dessutom ha en tro på hur samhället, hela världen eller mänskligheten kommer att utveckla sig. Framtiden kan vara nära eller långt bort.
Man kan också vara pessimistisk om framtiden. Måla upp dystopier eller undergångsscenarier.

Om man är pessimist eller optimist kan bero på vilken mikrobflora man har i tarmarna, på ens gener, ens bildning och livserfarenheter och sociala status. Kort sagt, ens personlighet och hur man mår.

Det förefaller också som det finns lika många framtidsvisioner som människor.
Olika grupper av människor kan emellertid enas om en gemensam framtidsuppfattning.

En stark och månghövdad optimistisk tro på framtiden behöver inte leda till en bättre framtid.

I Ryssland, i slutet av oktober 1917, sammanträdde arbetar-, soldat- och bondesovjeternas nationella kongress, där bolsjevikerna hade absolut majoritet med omkring 390 delegater, till vilka även vänstermensjevikerna och vänstersocialistrevolutionärerna anslöt sig.
Kongressen talade om revolution som en väg mot en bättre framtid.

I oktober 1922 marscherade 30 000 svartskjortor mot Rom med en dröm om en nära framtid fri från sånt skit som liberalism, socialism och kommunism. De drömde om en reglerad, klassöverskridande stat och de ville göra Italien starkt igen.

Några män i en Bayersk ölhall 1923. De ville förändra det Tyska riket, göra nationen stark igen och skapa en värld dominerad av den ariska rasen. Världen skulle bli bättre så. Fram till 1940 delade en stor del av tyska folket den framtidstron.

Alla tre rörelser fann ett ganska omfattande folkligt stöd. Men så gick det ändå åt helvete.

Kan staten ha framtidstro? Till exempel myndigheter.

Institutet för framtidsstudier borde väl ha någon samlad syn på framtiden. Men jag finner ingen på deras webbplats.

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB,  är en statlig myndighet med ansvar för att stödja samhällets beredskap för olyckor, kriser och civilt försvar.
Hur ser den på framtiden?

Konjunkturinstitutets Konjunkturbarometer undersöker företagens respektive hushållens syn på den ekonomiska framtiden. KI går ut och frågar folk vad de tror om framtiden.

SOM-institutet är en opartisk undersökningsorganisation vid Göteborgs universitet. Sedan 1986 har SOM-institutet arbetat tillsammans med forskare inom en rad olika forskningsfält för att belysa opinioner och för att förstå svensk samhällsutveckling.
Varje år svarar nästan 20 000 svenskar på SOM-institutets frågor om allt från politik och massmedier till ämnen som livsstil, hälsa och fritidsvanor. 

I de politiska partiernas program, i folkrörelseorganisationer och branschorganisationer finns det alltid någon form av framtidstro formulerad.

Svensk Handel mäter regelbundet medlemmarnas framtidstro och har t.o.m. en skala att mäta den med: ”Trots att butikernas framtidstro ökar för tredje månaden i rad ligger framtidsförväntningarna under den neutrala nivån på 100. Den sammanfattande Framtidsindikatorn ökar med 1,0 enhet i Handelsbarometerns augustimätning och landar på 97,7. Mest ökar framtidstron bland sällanköpshandlarna.”

Själv vet jag inte vad jag ska tro.

Framtidstro och framtidspessimism

Orosmolnen i världen tornar upp sig.

Hoten mot miljön. Skövlade regnskogar, luftföroreningar, överexploatering av icke förnyelsebara resurser, utarmning av mångfalden, m.fl.
Migrationen. Ökade flyktingströmmar,
Krigen i Iran, Syrien och Jemen,
Hotet om konflikt mellan Iran och USA/Israel/Gulfstaterna.
Konflikthotet Hongkong/Kina.
Terroristdåd och terrororganisationer.
Handelskrig USA-Kina.
Konflikthot Nord- och Sydkorea.
Skakiga demokratier och extremism i Polen, Ungern, Ryssland, Turkiet, Italien...
Brexit.
Nyckfulla politiska ledare som Erdogan, Boris Jonsson, Donald Trump
Konflikt mellan kärnvapenstaterna Indien-Pakistan.
Venezuela.
Skakig världsekonomi.

Finns det någon anledning att vara optimist inför framtiden?

Jo säger Johan Norberg, i en intervju i SvD 19-08-18. Denne ständige kapitalismoptimist, författare och Senior Fellow vid amerikanska Cato Institute, menar att världen ständigt blir bättre, bara vi inte tar optimismen för given. 

Samma dag som jag läser intervjun i SvD hittar jag en broschyr från Jehovas Vittnen i brevlådan
”Vem styr egentligen världen?”  I broschyren anges tre skäl att tro på en bättre framtid.
Djävulens styre är snart över (Hebreerna 2:14). Gud har utsett Jesus till ny styresman.(Psalm 72:13,14) Gud kan inte ljuga. (Jesaja 55:10,11). Den här världens härskare ska kastas ut (Johannes 12:31)

Ekonomer, filosofer och ledarsidor tolkar framtiden olika.

Hos Institutet för framtidsstudierfinner jag inga svar.

I historien har både domedagsprofeter och framtidsoptimister tolkat världens gång olika.
Så görs än i dag.
Vem ska man tro på?

Johan Norberg: ”Framsteg, tio skäl att se fram emot framtiden”, Volante förlag (2017).

Bibeln 

Hur kan s stifta lagar mot de allra fattigaste?

 Tiggeriförbudet i Katrineholm och Eskilstuna har naturligtvis skapat debatt på s.k. sociala medier.

Efter en ledarkommentar i Eskilstuna-Kuriren 1 augusti ”Ett dåligt förbud”, har ämnet, fram till idag, renderat 241 kommentarer på facebook.
Diskussionen att handlar om de rumänska romerna som sitter och tigger utanför köpcentra, lasarettet och butiker.

Argumenten på facebook kan sorteras in i tre olika kategorier. De som anser att förbudet är bra, de som anser det verkningslöst och de som inte gillar förbudet.
Bland de först nämnda argumenten:
- Tiggarna är arbetsskygga och de bör skickas tillbaka varifrån de kommer
- Det är inte Sveriges problem att lösa Rumäniens problem.
- Bättre att ge till biståndsorganisationer än till enskilda tiggare.
- Att skänka pengar till tiggare bara permanentar fattigdomen
-Det är en maffia som ligger bakom tiggeriet och som snor tiggarnas pengar
- Tiggarna är inte fattiga. De har mobiltelefoner och bilar.

Det finns få bevis för att dessa påståenden stämmer med verkligheten.

De som är emot förbudet anser bl.a. att
- Att ge hjälp till en medmänniska i nöd är en human handling.
- De finns ingen motsättning i att ge enskilda tiggare en slant och, att å andra sidan, svenska staten och EU utövar påtryckning på tiggarnas hemländer att förbättra tiggarnas situation i hemlandet.
- Att sända bidragspengar till regeringarna i tiggarnas hemländer innebär att det mesta äts upp av byråkrati och korruption.­

Eskilstunas kommunalråd, Jimmy Jansson, förklarar förbudet: ”Vi byråkratiserar och försvårar. Vi får se vart det tar vägen. Jag hoppas att polisen kommer att tillämpa det så att ett nytt tillstånd behövs för varje dag” (TT 2/8)

Polisen i Eskilstuna har förstått vitsen med det hela. De har till idag tagit emot åtta ansökningar om tillstånd till passivt pengainsamlande, men inget beslut har ännu fattats.
Enligt AB säger polisen i Eskilsruna att inga ansökningar har beviljats än, eftersom de som kommit in behöver kompletteras.

Så kan man hålla på och djävlas med dem som redan har det djävligt.

Vad jag inte förstår är hur Jimmy Jansson kan stå bakom en cynisk politik som den här, eller hur socialdemokratiska fullmäktigeledamöter kan rösta fram en sådan.
Hur kan socialdemokrater stifta lagar som endast riktar sig mot de allra fattigaste?

DN Kulturdebatt 

DN Nyheter 

E-Kuriren Ledare 

Att förbjuda tiggeri inget nytt 

Tiggeriförbudet i Eskilstuna

Från och med i går, den 1 augusti, gäller föreskrifter om att fattiga människor kommer att behöva söka tillstånd för att tigga på vissa platser i Eskilstuna.

Tillstånd kan, via blankett, sökas hos polismyndigheten. Ansökningsavgiften är 250 kronor. Den som tigger utan tillstånd kommer att kunna dömas till penningböter.

De romska minoriteterna som kommer hit och tigger är i praktiken utestängda från arbete i sina hemländer.
Det enda som återstår för dem är att tigga. Alternativen är att stjäla eller prostituera sig. 

Tiggeriet är den synliga fattigdomen. Och vi i välfärdsstaten vill inte se den.
Därför förbjuder Eskilstuna kommun tiggeriet och gör tiggarna till lagbrytare.

Det har antytts att tiggarna själva inte får behålla allmosorna utan att en slags maffiaorganisation tar huvuddelen av vad de får i sina muggar.
Det finns inga bevis för att det är så. Och om det skulle finnas det så är det väl de som utnyttjar tiggarna som skulle sättas dit.

Andra hävdar att tiggeriet beror på lättja. Det är inte troligt. Att dag ut och dag in sitta och tigga är inte lätt.
Om det vore lättsamt och lönsamt att tigga skulle även svenskar sitta utanför köpcentra och be om en slant. 

Jag förutsätter att Eskilstunas lagstiftare haft något motiv för sitt beslut. Jimmy Janssons argument håller inte.

 Någon samhällsforskare borde undersöka hur det verkligen förhåller sig med alla påståenden om tiggeriet och om utfallet av den nya lagen.
Kan vi rikta lagar mot en särskild folkgrupp skulle vi väl också kunna hjälpa den ur fattigdomen.

 Nu har tiggarna, från sina platser, börjat sälja blåbär och därmed, åtminstone tillfälligt, kunnat komma undan den nya bestämmelsen.

"Lagen är i sanning rättvis och jämlik. Den förbjuder både den rike och den fattige att sova under broarna, att tigga på gatan och stjäla bröd".

Den franske författaren och nobelpristagaren Anatole France (1844 – 1924)

Eskilstuna Kuriren Ledare 

Jimmy Jansson i SVT 

AB 

Stockholms stadsmission om tiggeri 
Arbetet Drömmen bakom tiggeriet
Eskilstuna kommun om förbudet

Min blogg i samma ämne

Att förjuda tiggeri l

Förbjud fattigdom
Då medmännskor ber om hjälp 

Miljö och demokrati

Uppriktigt sagt begriper jag inte hur miljön ska kunna förändras genom att en del människor springer, hoppar, sjunger, skolkar eller seglar för en bättre miljö.
Jag förstår att de som deltar i aktiviteterna vill manifestera och väcka opinion.

Ofta hör man dem säga att vi måste förändra vår inställning och vårt beteende för att miljön ska kunna förbättras. Vilka vi?
Ligger inte orsaken till den globala miljöförstörelsen djupare än i våra enskilda viljor och beteenden?
Missförstå mig inte: Jag gillar skolungdomarnas engagemang för miljön och alla andra som verkligen bryr sig.

Men de riktar sina aktioner mot politikerna.
Och vad kan de göra?
De kan uppenbarligen inte vända historien som byggt upp en värld som drivs framåt av vinstmaximering, konkurrens, exploatering av människor och naturresurser och rätt att disponera resurser för att skövla andra.

Hoten är annars många:
Krig och terrorism med ökande flyktingskaror som följd.
Miljööverexploatering och därmed följande miljökatastrofer och därmed ökande flyktingskaror.
Ökande fattigdom och därmed ökade folkvandringar.
Motsättningar mellan flyktingar och folk till vilka flyktingarna kommer.
Ökande arbetslöshet.
Allt färre medborgare i välfärdsländerna som ska försörja allt fler äldre.
Välfärdsländernas regeringar får in allt mindre skattepengar i förhållande till behoven
Ekonomiska kriser.
Demokratins kollaps genom politikernas oförmåga att göra något åt utvecklingen.
Globala pandemier, antibiotikaresistens,
Hot om kärnvapenkrig,

Det är ju ingen brist på dystra rapporter om vart vi är på väg.
Nu senast har vi fått veta att avskogning, jordbruk, fiske, klimatförändringar och miljöförstöring har lett till den största minskningen av arter i mänsklighetens historia. Det konstaterade IPBS  i sin rapport om biologisk mångfald.
IPBES är en mellanstatlig organisation representerad av fler än 130 länder som sammanställer kunskapsläget för biologisk mångfald på samma sätt som klimatpanelen IPCC  gör för klimatförändringarna.

I stort sett alla klimatforskare är eniga om att vår planets accelererande klimatförändringar kommer från mänskliga aktiviteter.
Oavsett vad klimatförändringarna beror på måste mänskligheten rusta sig mot naturkatastrofer som översvämningar och jordskred på grund av regn, orkaner, stigande havsvattennivåer, torka och överexploatering av miljön.

Sedan industrialismens början har till exempel mängden koldioxid i atmosfären ökat från knappt 280 ppm (parts per million) till 400 ppm. Den största delen av ökningen daterar till tiden efter andra världskriget.
Den rika delen av världen ligger bakom de mesta av utsläppen som påverkar vårt klimat. G8-länderna (USA, Storbritannien, Kanada, Frankrike, Tyskland, Italien, Japan och Ryssland) orsakade tidigare nästan hälften av de globala koldioxidutsläppen och står fortfarande för mycket stora utsläpp per person. Kina har under de senaste tjugo åren gått från att ha relativt låga utsläpp till att bli världens största utsläppare av växthusgaser per år.

Att minska utsläppen av koldioxid är alltså en fråga som måste engagera alla världens länder och dess medborgare. Enskilda som statsledningar, politiska partier, näringsliv, producenter, konsumenter, kapitalägare, fabrikörer, entreprenörer måste samordna och underordnas gemensamma krafter i kampen mot miljöförstörelsen. Alla måste sträva åt samma håll med samma mål för ögonen. Och det är bråttom.

Det är inte främst enskilda människors ondska, illvilja, okunnighet, dårskap eller girighet som driver mänskligheten till denna utveckling utan rationella ställningstaganden och möjligheterna att skapa tillväxt inom den kapitalistiska ekonomiska, sociala och kulturella historiskt givna kapitalistiska strukturen.
Bakom denna utveckling ligger således den kapitalistiska världsordningen. Samtidigt som kapitalismen skapar utveckling och framsteg ger den upphov till exploatering av människor och miljö och övervältrar en stor del av kostnaderna på individer och samhälle.

Produktionen kan förhindra en del skador och samhällskostnader om all produktion över en viss omfattning tvingas att konsekvensredovisa förväntade arbetsmiljö- och miljö vid planeringen.
Konsekvensberäkningarna bör vara offentliga och tas med i alla företags kalkyler och budgetar.
Exploateringens reella konsekvenser redovisas i årsredovisningarna.
Kapitalinvesterare och företag måste fondera eller avsätta en del av sina vinster för att i efterhand kunna betala eventuella negativa konsekvenser.
Men vad krävs för att genomdriva dessa åtgärder?
Antagligen en överstatlig auktoritär makt som inte finns. Och som vi antagligen inte vill att den ska finnas.
Men kanske är det enda utvägen.

Det blir nödvändigt att inskränka ägande- och nyttjanderätten, friheten och näringsfriheten. Produktion och konsumtion måste minska på många områden.

Klarar demokratin detta? Att vädja till ”vår” medvetenhet och ”vårt” ansvar räcker inte.

Var finns den överstatliga regim som skulle kunna ha makt att ändra världens utveckling?
Hela den kapitalistiska världsordningen måste inriktas på detta och vilka har makt över den?

Torbjörn Tännsjö
Per Bauhn 

Replik från Torbjörn Tännsjö 

Ekonomipriset 2018 

Stig-Björn Ljunggren

Skilj på förhandlingsbud och förhandlingsresultat

Sossarnas överenskommelse om att samregera med L och C (de 73 punkterna, januariavtalet) har fått många att bli förbannade och ingen att bli glad.

Så kan det vara med kompromisser – ingen blir glad. Ändå kan dessa kompromisser vara nödvändiga.

För att förstå att bedöma resultatet av en kompromiss måste man förstå vad alternativen kunde blivit.

Med överenskommelsen ville s uppnå:

1) att splittra den borgerliga alliansen. (Lyckades)
2) hindra Moderater och Kristdemokrater som stödde sig på Sverigedemokrater att bilda regering. (Lyckades)
3) att behålla regeringsinitiativet (Lyckades delvis)

De som nu skäller över innehållet i överenskommelsen måste ta ställning till om 1) och 2) skulle ha varit bättre. De flesta borgerliga väljare anser ju det.
Kritiker kan ju alltid säga att avtalet visserligen var nödvändigt men förhandlingsresultat var för dåligt.
Som Göran Greider i sitt majtal.

Ett förhandlingsresultat kan alltid kritiseras efteråt. Parterna i förhandlingen kan alltid beskyllas för att ha sålt sig för billigt och betalat för dyrt.
Men även detta måste ses i ljuset av de övergripande målen.

Vänsterpartiet har presenterat en lista med 73 punkter som de skulle ha förhandlat. Därmed visar de att de inte begriper vad en förhandling är. V:s lista är ett förhandlingsbud. Inte ett förhandlingsresultat.
Jonas Sjöstedt är också beredd att fälla regeringen om det blir förändringar av arbetsrätten och strejkrätten. 

I det projektet får han säkert stöd av M, KD och SD.