V och SD följs åt igen

 Två svenska partier har tills nu drivit frågan om Sveriges utträde ur EU (Svexit) - V och SD.

Möjligen har erfarenheterna från Brexit fått Vänsterpartiet att ”pausa” sitt krav på utträde och SD att göra detsamma.

”Vänsterpartiet bör inför EP-valet 2019 lägga kravet om EU-utträde åt sidan och markera att det inte är aktuellt i nuläget. I stället bör vi formulera en slagkraftig EU-kritik från vänster tillsammans med andra europeiska vänsterpartier”, säger Jonas Sjöstedt.

– Jag är övertygad om att Sverige inte kommer att lämna EU på överskådlig tid och jag kommer inte heller att driva det, säger Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson.

Söndagen den 26 maj 2019 är det val till EU-parlamentet.

Läs mer om valet här:

”Nej till EU” 

Min blogg 2013: ”Jonas Sjöstedt går arm i arm med SD och denengelska konservativa regeringen” 

Finland bildar regering

Finland ligger nära Sverige geografiskt, ekonomiskt, historiskt, politiskt och kulturellt.

De flesta invandrarna i Sverige har sedan 1940-talet kommit från Finland.
Svenskan är förstaspråk på Åland och svenska talas i kustregionerna i västra och södra Finland samt i så kallade språköar i exempelvis Tammerfors, Uleåborg, Björneborg och Kotka.

Kort sagt det finns starka band mellan Sverige och Finland.

Därför kan det vara intressant för svenskar att följa vad som händer i den finska politiken.
Det går alldeles utmärkt i svensk TV där YLE sänder finska nyheter på svenska varje dag kl. 18.30.

Den finska regeringen har intill valet bestått av Centern, Samlingspartiet (M) och Sannfinländarna (SD).  Centerpartisten Juha Sipilä har varit statsminister sedan 2015.

Den stora förloraren i valet blev Centerpartiet som minskade med 18 mandat. Procentuellt tappade centern en tredjedel av sina väljare. Samlingspartiet klarade sig utan större förluster.
Det vinnande regeringspartiet är Sannfinländarna.
Detta trots att Sannfinländarna splittrades så sent som 2017 då riksdagsgruppen och ministrarna bröt sig ur Sannfinländarna och bildade Blå riksdagsgruppen, senare Blå framtid.
Orsaken till splittringen tycks vara att Sannfinländarna i regeringsställning tvingats att ta ansvar medan medlemmarna och partikongressen radikaliserades.
Om man räknar in det Blå partiet, som endast fick en procent  av rösterna, är Sannfinländarna de facto Finlands största politiska parti.

Av oppositionspartierna gick Socialdemokraterna fram och ökade med sex mandat. Socialdemokraterna blev största parti med endast ett mandats marginal till Sannfinländarna.
De gröna (Mp) och Vänsterförbundet (V) gick framåt.

Just nu pysslar Socialdemokraternas ledare Antti Rinne med att försöka få ihop en regering över blockgränserna och liksom Stefan Löfven var Antti Rinne ursprungligen fackföreningsledare, van att förhandla.
Det behövs i dagens politiskt splittrade situation.

Följ den spännande utvecklingen i YLE:s nyheter på svenska 

YLE om valresultatet 

Vem har ansvar för felanställningar?

Lise-Lotte Argulander, jur kand och arbetsrättexpert PatrikNilsson samhällspolitisk chef för Företagarna som företräder 70 000 småföretagare, menar i gårdagens SvD att arbetsrättslagstiftningen i stort sett är behov av modernisering.

Framför allt handlar deras artikel om uppsägning på grund av personliga skäl, som enligt skribenterna, inte fungerar i sin nuvarande form. Företagarna hoppas därför att den kommande regeringen håller sitt löfte om en från grunden reformerad arbetsrätt – där utredningen inte minst håller småföretagen i åtanke.

Sex av tio av småföretagen har i dag inte kollektivavtal, och behöver därmed förhålla sig till lagen om anställningsskydd (las) när det handlar om uppsägning av personal.

Visst kan en arbetsgivare så småningom upptäcka att hen anställt fel person och därför vilja bli av med vederbörande.

Och visst finns det anställda som, efter en tids anställning. visar sig vara knäppgökar, ointresserade av jobbet och allmänt besvärliga.
Låt oss för enkelhetens skull förutsätta att arbetsgivaren inte är sådan.

Men att anställa fel personer är väl till en del arbetsgivarens misstag?

Och vad som är en felanställning kan diskuteras.

Det kan t.ex. visa sig att arbetsgivarens och den anställdes personkemi inte fungerar tillsammans.

Eller så kan arbetsgivaren anse den anställde besvärlig för att den anställde ställer berättigade krav på arbetsmiljön, arbetsorganisation, eller agerar som visselblåsare.

Arbetsgivaren kan också efter en tid upptäcka att företaget inte går lika bra som vid anställningen och vill avskeda folk för att slippa lönekostnader.

I alla dessa fall handlar det om en fråga om ansvarsfördelning som i första hand hamnar på arbetsgivaren.

Hur mycket ansvar ligger på arbetsgivaren, löntagaren och/eller staten?

Eftersom inte alla företag omfattas av kollektivavtal kanske det skulle finnas ett organ som kan döma i sådana tvister?

Kanske borde Företagarna ha en försäkring för att ersätta arbetsgivare som hamnar i dylika problem.

Reformisterna

Reformisternas krav på en mer socialdemokratisk politik kan verka lockande med krav på höga skatter för de rika och ökad välfärd för de fattiga. Med hjärtat vill man gärna ansluta sig till kraven.

Men den politiskt erfarne inser snart att Reformisternas krav kanske skulle kunna vara genomförbara bara om socialdemokratin hade diktatorisk makt eller åtminstone 60 procent av väljarna bakom sig.
Men så ser det inte ut.
Som väl är har inte sossarna diktatorisk makt.
Och när det gäller väljarstödet har partiet fått högst 53 procent av väljarna. Det var 1940.
Sanningen är att sossarna i decennier har varit i minoritet gentemot borgerligheten.

Företrädare för Reformisterna invänder att deras förslag skulle öka antalet socialdemokratiska väljare.
Det finns inget som talar för det. Tvärt om.

Problemet med Reformisterna är att de ställer en vänsterdröm mot en kapitalistisk verklighet. Drömmen är vacker men all politik handlar om hur vi ska förhålla oss till den ekonomiska, sociala och kulturella kapitalistiska verkligheten.
Väljarna känner detta intuitivt.
Om inte skulle de ha gått till V.

Vänsterpartister har sedan starten 1917 beskyllt socialdemokratin för att ha svikit sina ideal och sin ideologi.
Ibland säger vänsterpartisterna att de är de verkliga bärarna av de socialdemokratiska idealen.
Kan så vara. Men i en demokrati krävs det väljarnas och riksdagens stöd för att kunna driva någon som helst politik.

Röstsiffrorna för vänstern under hundra år har legat på högst 12 procent vanligen kring 6.

Socialdemokraterna har fått lägst 28 procent (1911 och 2018) och högst 53 procent 1940. Snittet ligger runt 30.

Om de borgerliga i riksdagen - M, SD, C, Kd och L - går samman har de majoritet över S, Mp och V.

Jag anser att socialdemokratins uppgift inte är att drömma utan att förändra verkligheten bit för bit, i med- och motgångar. Att ibland, då det är nödvändigt, ta ett steg tillbaka för att i framtiden kunna ta två steg framåt.
D.v.s. att driva en socialdemokratisk socialliberal politik.

Reformisterna

DN Ledare Erik Helmerson: Reformisterna är inget hot mot S ”högersväng”

AB Debatt Vänsternostalgi räddar inte socialdemokraterna 

Det dånar uti politikens krater

Vi väljare har den riksdag vi förtjänar och har valt.

 I regeringsbildningen har de etablerade riksdagspartierna gått in för att hålla SD utanför besluten i rikspolitiken.
Hela regeringsbildningskrånglet syftar ju till det.
Dock har M och Kd kunnat tänka sig att få passivt stöd från SD.

 Stefan Lövfen har i regeringsförhandlingarna skickligt manövrerat för att åstadkomma en majoritet utan att SD kunnat utnyttja sin vågmästarställning och att samtidigt splittra Alliansen. Han har verkligen lyckats.
Nu har S, Mp, L och C, efter 131 dagar, samlats kring ett gemensamt regeringsprogram.
Alternativet hade varit att släppa fram de tre konservativa partierna M¸Kd och SD.

Många politiska kommentatorer är sura och en och annan vänsterpartist anser att det vore bättre att S inte skulle ha kompromissat så mycket.
De föredrar alltså att M och K med stöd av SD skulle ha bildat regering.
Vänstern hotar med att fälla den nya regeringen och släppa fram den konservativa konstellationen om den nya regeringen genomför sitt program.

Det dånar i politikens krater.


Utkast till sakpolitisk överenskommelse mellan Socialdemokraterna,Centerpartiet, Liberalerna och Miljöpartiet de gröna

Ideologisk kontinentaldrift skapar jordbävning på den politiska ytan

Det råder turbulens i politiken. Valresultat skapar kaos i många länder. Märkliga presidenter, partier och regeringskonstellationer uppträder. Partier byter åsikt.

Vad är det som händer?
Låt oss granska politiken utifrån de grundläggande ideologiska strömningarna.

Vad är det som de politiska ideologierna - konservatism, nyliberalism och socialliberalism - är oense om?
Jo de är oense om hur den rådande ekonomiska, sociala och kulturella världsordningen är förskaffad och hur samhällena bäst ska ordnas i förhållande till den.
Jag kallar denna världsordning för ”kapitalismen”.
Kapitalismen är den rådande ekonomiska, sociala och kulturella världsordning som vuxit fram genom historien och som alla politiska ideologier har att förhålla sig till.
Liberalismens bägge riktningar – nyliberalismen och socialliberalismen – har endast ett gemensamt: tron på att individens frihet maximerar samhällets resurser. Men hur denna frihet ska uppnås, och till vilket pris, är de djupt oense om.
Konservatismen låtsas inte om att kapitalismen alls existerar. Den sätter nationen främst. Men kapitalismen är den påtagliga verkligheten och den är global.

Och socialismen då?
Socialismen ansåg sig kunna avskaffa och ersätta kapitalismen. Socialisterna ville ”krossa kapitalismen” och upprätta ”socialismen”.  Utvecklingen visade dock att detta var en omöjlighet eftersom kapitalismen var en världsordning som vuxit fram under årtusenden medan socialismen bara var en ideologi och en utopi. Vi som i vår ungdom såg socialismen som en frihetsrörelse är idag besvikna och vilsna. Vi måste söka oss till andra ideologier.
De storskaliga experiment i socialismens och kommunismen namn som genomförts efter 1917 har
visat sig omöjliga att förverkliga.
Socialismen har i hela den industrialiserade västvärlden förlorat sin lyskraft som politisk ideologi.
Efter realsocialismens fall började de övriga politiska ideologierna likt en kontinentalförskjutning röra på sig i folkdjupet.

Just nu upplever vi de politiska konvulsioner som är resultatet av socialismens försvinnande.
Socialistiska partier har blivit socialliberala. Den svenska socialdemokratin var det i realiteten redan på 50-talet.
Konservatismen rullar åter upp som populism och socialliberalismen blir alltmer antagonistisk till nyliberalismen.
Socialliberaler och nyliberaler finns spridda på samtliga politiska partiers medlemmar och sympatisörer i Sverige. De flesta socialliberaler finns inom socialdemokratin.
Socialliberalernas liberala grund framhäver individens frihet, organisationsfriheten och den enskilda äganderätten och värnar samtidigt om jämlikhet, solidaritet mellan samhällsmedborgarna för att ge den enskilde möjligheter att förverkliga sina individuella förmågor och anlag. Socialliberaler slår vakt om det civila samhället.
Därför anser socialliberalen att politiken vid behov bör korrigera kapitalismens brister i dessa friheter och rättigheter bland annat genom skatte- och bidragspolitik.
Nyliberaler däremot anser att staten inte ska lägga sig i individens liv. De vill låta kapitalismen sköta samhällsbygget utan all politisk inblandning. Kapitalismen kommer att ordna allt till det bästa.

De politiska partierna är ännu formade efter gårdagens landskap där socialismen utgjorde en framträdande bild, men tvingas nu sakta att anpassa sina kartor till det nya landskapet.
Det sker inte utan vånda. Det skapar mycken förvirring.

DN Debatt

Nyliberalism

Gott Nytt År 2019!

Alla vet att då våra tidmätare den 31 december 2018 slår om från klockan 24.00 till 00.01 januari 2019 inget särskilt annat händer. 

Vi vet att allt fortsätter som det gjort varje dag i miljontals år.

Ändå firar vi Nyårsafton och berättar för varandra vad som hänt under det gångna året och spekulerar i vad vi hoppas ska hända de närmaste 365 dagarna.
Som om det vore ett bokslut över 2018 och som om 2019 vore starten på något nytt.

I medierna summeras det gamla och spekuleras om det nya året. Och av någon anledning firar vi med champagne, fyrverkerier och serpentiner att vi byter årsnummer.
Medierna kommer att räkna upp ett urval händelser som timat under det gångna året och försöker dra slutsatser om framtiden.
Vad har vi att minnas? Vad kan vi hoppas på?

Vi människor befinner oss allt jämnt i en pågående ekonomisk och finansiell kris med globala växande skuldproblem, och med diverse växande bubblor.
Vi ser en begynnande protektionism och en risk för handelskrig.
Den ekonomiska krisen ökar de nationella staternas kostnader för de grundläggande behoven. Välfärden urholkas.
Vi fortsätter att exploatera miljö och människa så att framtida värden eroderar.

Terrorattacker hemsöker den demokratiska världen. Inbördeskrigen fortsätter i Syrien, Somalia och i andra länder.
Krig, svält, fattigdom, arbetslöshet, miljökatastrofer driver sextio miljoner människor på flykt i världen.
Och i dag finns inga nyupptäckta världsdelar att fly till som det fanns ännu för ett par sekler sedan.

De sociala klyftorna, och därmed spänningarna mellan olika grupper, ökar.
De nationella politikerna får allt mindre möjlighet att påverka utvecklingen inom sitt eget land eller att lösa de globala ekonomiska problem som drabbar nationerna och de nationella staterna.

Den ekonomiska världsordningen styr de nationella politikernas handlingsmöjligheter i stället för tvärtom.
I demokratierna kommer extrema populistpartier till höger och vänster med enkla lösningar men de kan inte annat än att förvärra problemen. Nationalism och främlingsfientlighet löser inte problemen utan förvärrar dem.
Följden blir ogenomtänkta politiska lösningar vilket bland annat leder till ett sönderfallande EU och oöverlagda politiska yttringar som Brexit.  I stället för att bygga en internationell politik för att möta den globala krisen isolerar sig politikerna i nationalism och odemokratiska metoder.
Vi ser det i Polen, Tjeckien, Ungern och Italien.
Putinism i Ryssland, Erdoganism i Turkiet och Trumpism i USA.

Den ekonomiska utvecklingen får sociala och kulturella följder.
Ropen på lag och ordning påverkar juridiken. Kostnadsökningar för välfärden bidrar bland annat till att folkets demokratiska bildningsnivå sjunker och medborgarnas missnöje ökar.
Desperationen föder ett brutalare tilltal och språk på sociala media och i den allmänna debatten.

Nog finns det all anledning att önska varandra en bättre ekonomisk, social och kulturell gemensam framtid.

Så låt oss, utan ideologiska skygglappar och dogmatiska sanningsanspråk, fundera över vad vi kan lära av det som varit.

Beträffande mina personliga nyårslöften är de helt överflödiga sedan ålder, sjukdom och mediciner har minskat mina begär till ett minimum.
Man orkar helt enkelt inte synda längre.

Skål tamefan och Gott Nytt År!

Några nyårsledare

DN
Eskilstuna Kuriren 

Expressen
SvD 
AB  
ETC
GP