I Ryssland på 1800-talet, ett par decennier innan ett socialdemokratiskt parti bidades, var terrorbombningar vanliga i oppositionen mot tsarens envälde och den fruktansvärda fattigdomen.
Olika anarkistgrupper hävdade att det var rätt att använda våld och mord för att nå sina syften. Narodnikerna, “gå-till-folket-rörelsen”, tog – i varje fall till en början - avstånd från omstörtande våld och alla komplotter och ville istället öppet gå ut till bönderna och försöka upplysa dem för att därigenom åstadkomma en samhällsförändring. Men de som proklamerade våld fick vind i seglen efter tre stora politiska processer: Den första 1875 då femtio narodniker terroriststämplats och arresterats och i ytterligare en, 1877, då 193 narodniker ställdes inför rätta. Kulmen nåddes då 770 narodniker blivit arresterade. Den sista av de större narodnikrörelserna splittrades 1878 i två rörelser “Svartajordutdelare” och “Folkviljan”. De senare var ett nätverk av terroristgrupper under ledning av Andrej Sjeljabov.
Det anmärkningsvärda är att det var många kvinnor, oftast från överklassen, som med liv och lust deltog i bombandet. De protesterade inte bara mot fattigdomen utan också mot kvinnoförtrycket. Sofia Ilarionowna Bardina, Vera Figner och Sofia Perowskij är de mest kända. 1875, då femtio narodniker arresterade, var tolv av dem överklasskvinnor. Elva av dem sändes till Sibirien.
Den grupp som till sist lyckades spränga tsaren i luften leddes av Sofia Perowskij.
De flesta av terroristerna fängslades och deporterades till Sibiren, många avrättades, andra tog livet av sig.
Det omedelbara resultatet av bombandet blev att tsarens makt skärptes och reaktionen hårdnade.
Hur det gick sedan är historia, som det brukar heta.
DN
DN2
SvD
Sydsvenskan
AB
AB2
Expressen
tisdag 14 december 2010
måndag 13 december 2010
Otacksamma textilarbetare i Bangladesh
Tiotusentals textilarbetare i Bangladesh protesterade mot låga löner och arbetsvillkor genom att storma fabriker i flera städer i Bangladesh.
Minst tre människor dödades och hundratals skadades i den bangladeshiska staden Chittagong när polisen använde tårgas och gummikulor under oroligheter på söndagen.
Flera leverantörer till H&M tvingades stänga.
För ett år sedan höjdes landets minimimlöner från cirka 160 kronor i månaden till 290 kronor, men arbetarna anser att textilföretagen inte har genomfört löneökningarna som de skulle.
Omkring 3,5 miljoner bangladeshier är anställda inom textilbranschen som står för 80 procent av landets export.
Tydligen är inte textilarbetarna nöjda med att H&M och andra hyggliga företag ger textilarbetarna arbetstillfällen. Tänk om inte H&M vore så bussiga. Textilarbetarna skulle leva i armod och fattigdom. De otacksamma rackarna är alltså så fräcka att de dessutom vill ha högre löner och bättre arbetsförhållanden. Begriper de inte att det skulle höja priserna på kläder i den rika delen av världen? Tänker de inte på konsekvenserna av sina oansvariga protester?
Kännare, som t.ex. Lisa Marklund, som minsann har rest i de textilproducerande länder, har ju konstaterat att det inte är synd om textilarbeterskorna. Vet de inte om det?
Hur länge ska vi tolerera denna otacksamhet från dem som vi praktiskt taget försörjer genom att köpa deras produkter?
DN
Privata affärer
SR
Marios blogg
Minst tre människor dödades och hundratals skadades i den bangladeshiska staden Chittagong när polisen använde tårgas och gummikulor under oroligheter på söndagen.
Flera leverantörer till H&M tvingades stänga.
För ett år sedan höjdes landets minimimlöner från cirka 160 kronor i månaden till 290 kronor, men arbetarna anser att textilföretagen inte har genomfört löneökningarna som de skulle.
Omkring 3,5 miljoner bangladeshier är anställda inom textilbranschen som står för 80 procent av landets export.
Tydligen är inte textilarbetarna nöjda med att H&M och andra hyggliga företag ger textilarbetarna arbetstillfällen. Tänk om inte H&M vore så bussiga. Textilarbetarna skulle leva i armod och fattigdom. De otacksamma rackarna är alltså så fräcka att de dessutom vill ha högre löner och bättre arbetsförhållanden. Begriper de inte att det skulle höja priserna på kläder i den rika delen av världen? Tänker de inte på konsekvenserna av sina oansvariga protester?
Kännare, som t.ex. Lisa Marklund, som minsann har rest i de textilproducerande länder, har ju konstaterat att det inte är synd om textilarbeterskorna. Vet de inte om det?
Hur länge ska vi tolerera denna otacksamhet från dem som vi praktiskt taget försörjer genom att köpa deras produkter?
DN
Privata affärer
SR
Marios blogg
Kan man försvara demokratin med odemokratisk argumentation?
I dagens SvD skriver Roland Poirier Martinsson från Timbro Medieinstitut om WikiLeaks. Poirier Martinsson kallar sig filosof vilket inte gör texten mindre intressant.
Han anser att WikiLeaks inte har rätt att avslöja oegentligheter ”i USA som är en demokrati så länge som det finns diktaturer.”
I stället för att ge sig på diktaturerna ”undervisar man (d.v.s. WikiLeaks) malligt sina läsare om hur en demokrati borde fungera och beskriver USA i termer av skendemokrati.”
För att ge sina argument effektfull relief drar Poirier Martinsson fram Stalins terrordiktatur på 1930-talet
Om Poirier Martinsson inte var filosof utan läkare, med samma inställning, skulle han säga till en magsårspatient att dra åt skogen med sina små krämpor så länge som det finns värre sjukdomar som t.ex. böldpest.
Tack och lov är Poirier Martinsson inte läkare utan filosof så hans åsikter drabbar ingen enskild. Men hans märkliga text röjer en enkelspårighet som kanske är belysande för högern.
Demokratier är demokratier och diktaturer är diktaturer, basta.
Att allt i tillvaron är i ständig förändring, vilket redan de gamla grekerna visste, tycks inte ha gått upp för filosofen.
Historiska erfarenheter som säger att demokratin ständigt måste försvaras och ifrågasättas för att kunna fortgå som demokrati verkar inte heller ha gått in. Att Carl Poppers öppna samhälle kräver ständigt ifrågasättande är inget för filosofen Poirier Martinsson.
Det värsta är alltså att Poirier Martinsson i själva verket argumenterar på ett antidemokratiskt sätt.
AB
Han anser att WikiLeaks inte har rätt att avslöja oegentligheter ”i USA som är en demokrati så länge som det finns diktaturer.”
I stället för att ge sig på diktaturerna ”undervisar man (d.v.s. WikiLeaks) malligt sina läsare om hur en demokrati borde fungera och beskriver USA i termer av skendemokrati.”
För att ge sina argument effektfull relief drar Poirier Martinsson fram Stalins terrordiktatur på 1930-talet
Om Poirier Martinsson inte var filosof utan läkare, med samma inställning, skulle han säga till en magsårspatient att dra åt skogen med sina små krämpor så länge som det finns värre sjukdomar som t.ex. böldpest.
Tack och lov är Poirier Martinsson inte läkare utan filosof så hans åsikter drabbar ingen enskild. Men hans märkliga text röjer en enkelspårighet som kanske är belysande för högern.
Demokratier är demokratier och diktaturer är diktaturer, basta.
Att allt i tillvaron är i ständig förändring, vilket redan de gamla grekerna visste, tycks inte ha gått upp för filosofen.
Historiska erfarenheter som säger att demokratin ständigt måste försvaras och ifrågasättas för att kunna fortgå som demokrati verkar inte heller ha gått in. Att Carl Poppers öppna samhälle kräver ständigt ifrågasättande är inget för filosofen Poirier Martinsson.
Det värsta är alltså att Poirier Martinsson i själva verket argumenterar på ett antidemokratiskt sätt.
AB
fredag 10 december 2010
Nobels fredspris till Wikileaks?
Kina är en hård partidiktatur. De som där kämpar för demokrati och ett öppet samhälle förföljs och sätts i fängelse. Samtidigt utnyttjar det styrande partiet det kapitalistiska systemet för att öka tillväxten i landet.
De stora företagen och kapitalintressena har ingenting emot diktaturen, tvärt om, de passar på att etablera sig i den och öka sin tillväxt och sina vinster. Det sker bl.a. genom att använda den billiga kinesiska arbetskraften som inte kan hävda sitt värde eftersom fria fackliga organisationer är förbjudna.
Författaren och människorättskämpen Liu Xiaobo, som nu får Nobels fredspris, var en av dem som 1989 ledde upprorsmännen under studentupproret som slutade med att militären dödade tusentals demonstranter. 2008 publicerade han det uppmärksammade uppropet "Charta 08".
Om hans modiga och viktiga kamp för politisk demokrati har ökat freden i världen kan diskuteras. Det gör bl.a. den norske historikern Fredrik S Heffermehl i dag på DN Debatt.
Han påpekar att flera av fredsprisen de senaste åren juridiskt stått i strid med Nobels sista vilja såsom den kommer till uttryck i hans testamente.
Det är uppenbart att priset numera motiverats utifrån att priskommittén sätter likhetstecken mellan fred och demokrati. Kamp för demokrati är lika med kamp för fred. Man har velat premiera Liu Xiaobos hjältemod i denna kamp och möjligen har han fått stå som symbol för alla dem runt om i världen som för en sådan kamp i tysthet. Det finns t.ex. gott om fackliga ledare runt om i världen som, med livet som insats, kämpar mot diktaturer och kapitalägare för organisationsfrihet.
Fredspriset kanske borde heta Nobels Demokratipris.
Men det förs också en kamp för ökad öppenhet i politiska demokratier. Även den kampen är nödvändig vilket Per Ström framhåller i Dagens SvD Brännpunkt.
Wikileaks kan betraktas som en rörelse som kämpar för demokrati och öppenhet i demokratier.
Är Wikileaks kanske nästa års fredspriskandidat?
SvD-ledare
De stora företagen och kapitalintressena har ingenting emot diktaturen, tvärt om, de passar på att etablera sig i den och öka sin tillväxt och sina vinster. Det sker bl.a. genom att använda den billiga kinesiska arbetskraften som inte kan hävda sitt värde eftersom fria fackliga organisationer är förbjudna.
Författaren och människorättskämpen Liu Xiaobo, som nu får Nobels fredspris, var en av dem som 1989 ledde upprorsmännen under studentupproret som slutade med att militären dödade tusentals demonstranter. 2008 publicerade han det uppmärksammade uppropet "Charta 08".
Om hans modiga och viktiga kamp för politisk demokrati har ökat freden i världen kan diskuteras. Det gör bl.a. den norske historikern Fredrik S Heffermehl i dag på DN Debatt.
Han påpekar att flera av fredsprisen de senaste åren juridiskt stått i strid med Nobels sista vilja såsom den kommer till uttryck i hans testamente.
Det är uppenbart att priset numera motiverats utifrån att priskommittén sätter likhetstecken mellan fred och demokrati. Kamp för demokrati är lika med kamp för fred. Man har velat premiera Liu Xiaobos hjältemod i denna kamp och möjligen har han fått stå som symbol för alla dem runt om i världen som för en sådan kamp i tysthet. Det finns t.ex. gott om fackliga ledare runt om i världen som, med livet som insats, kämpar mot diktaturer och kapitalägare för organisationsfrihet.
Fredspriset kanske borde heta Nobels Demokratipris.
Men det förs också en kamp för ökad öppenhet i politiska demokratier. Även den kampen är nödvändig vilket Per Ström framhåller i Dagens SvD Brännpunkt.
Wikileaks kan betraktas som en rörelse som kämpar för demokrati och öppenhet i demokratier.
Är Wikileaks kanske nästa års fredspriskandidat?
SvD-ledare
onsdag 8 december 2010
Vad anser arbetarrörelsen om WikiLeaks?
Sedan jag skrev boken ”Fram med fakta, handbok i informationssökning med Internet”, (Studentlitteratur , 1997), har det runnit mycket information genom nätet.
Då befann sig Wikipedia och Google ännu på embryostadiet och Wikileaks exiasterade inte.
De flesta av oss kopplade då fortfarande upp oss till nätet med hjälp av långsamma telefonmodem.
I boken ”Internetionalen” (Atlas Global, 2001), försökte jag peka på vilka möjligheter Internet ger den globala arbetarrörelsen i kampen mot internationella kapitalintressen och diktaturer.
Löntagare inom ett multinationellt företag kan via nätet etablera snabb kontakt för att samordna sina aktioner och förhandlingspositioner globalt. De cirka 50 000 löntagarna och underentreprenörerna i 38 länder inom H&M skulle t.ex. kunna samverka direkt mot den centrala företagsledningen i stället för att enbart lita till förhandlingar på toppnivå och i stället för att låta sig spelas ut mot varandra.
Arbetarrörelsen reagerade inte.
I stället byggdes megafoner och propagandainstrument på nätet.
Internets möjligheter till tvåvägskommunikation utnyttjades mycket begränsat.
På Socialdemokraternas bloggsida med 400 deltagare kan i dag medlemmar och sympatisörer säga sin mening. Men vem lyssnar? Var finns debatten?
Frihet att yttra sig är bra men friheten att kommunicera är bättre.
Jag drev, på eget initiativ och utan några ekonomiska bidrag, 1996-2005, en facklig nyhetssajt ”Fackliga InternetJournalen”. Som mest hade den 400 fackligt aktiva som gratisprenumeranter. Enskilda LO-funktionärer motarbetade sajten. Det blev för tungt så jag blev tvungen att lägga ner den. Den dog i tysthet.
Den tekniska utvecklingen går snabbt. I dag har större delen av svenska folket tillgång till uppkopplingshastigheter på 10 mb/s eller mer. Nätet är än mer dynamiskt i dag än för tio år sedan.
Den enskilde har aldrig haft en sådan informationsfrihet som i dag.
Myndigheter, organisationer och företag hinner inte riktigt med i utvecklingen och de försöker på olika sätt begränsa friheten, inte gynna den. Hierarkierna i samhället etableras snabbt på nätet.
Yttrande- informations- och kommunikationsfriheten samt öppenheten och tillgängligheten på Internet är en fråga som arbetarrörelsen måste ta itu med.
Inställningen till Wikileaks blir en avgörande vattendelare och ett viktigt principfall.
AB
Världen I Dag
AB
Expressen
Då befann sig Wikipedia och Google ännu på embryostadiet och Wikileaks exiasterade inte.
De flesta av oss kopplade då fortfarande upp oss till nätet med hjälp av långsamma telefonmodem.
I boken ”Internetionalen” (Atlas Global, 2001), försökte jag peka på vilka möjligheter Internet ger den globala arbetarrörelsen i kampen mot internationella kapitalintressen och diktaturer.
Löntagare inom ett multinationellt företag kan via nätet etablera snabb kontakt för att samordna sina aktioner och förhandlingspositioner globalt. De cirka 50 000 löntagarna och underentreprenörerna i 38 länder inom H&M skulle t.ex. kunna samverka direkt mot den centrala företagsledningen i stället för att enbart lita till förhandlingar på toppnivå och i stället för att låta sig spelas ut mot varandra.
Arbetarrörelsen reagerade inte.
I stället byggdes megafoner och propagandainstrument på nätet.
Internets möjligheter till tvåvägskommunikation utnyttjades mycket begränsat.
På Socialdemokraternas bloggsida med 400 deltagare kan i dag medlemmar och sympatisörer säga sin mening. Men vem lyssnar? Var finns debatten?
Frihet att yttra sig är bra men friheten att kommunicera är bättre.
Jag drev, på eget initiativ och utan några ekonomiska bidrag, 1996-2005, en facklig nyhetssajt ”Fackliga InternetJournalen”. Som mest hade den 400 fackligt aktiva som gratisprenumeranter. Enskilda LO-funktionärer motarbetade sajten. Det blev för tungt så jag blev tvungen att lägga ner den. Den dog i tysthet.
Den tekniska utvecklingen går snabbt. I dag har större delen av svenska folket tillgång till uppkopplingshastigheter på 10 mb/s eller mer. Nätet är än mer dynamiskt i dag än för tio år sedan.
Den enskilde har aldrig haft en sådan informationsfrihet som i dag.
Myndigheter, organisationer och företag hinner inte riktigt med i utvecklingen och de försöker på olika sätt begränsa friheten, inte gynna den. Hierarkierna i samhället etableras snabbt på nätet.
Yttrande- informations- och kommunikationsfriheten samt öppenheten och tillgängligheten på Internet är en fråga som arbetarrörelsen måste ta itu med.
Inställningen till Wikileaks blir en avgörande vattendelare och ett viktigt principfall.
AB
Världen I Dag
AB
Expressen
måndag 6 december 2010
Politik är inte att vela
Långt innan Göran Persson avgick som partiledare angreps han, från vänster till höger, för sin ledarstil. Han framställdes som en (tämligen fet) buffel utan ideologisk riktning som pekade med hela handen. (Vilken bild!)
Med Mona Sahlin skulle en ny mer lyssnande och resonerande ledarstil gälla. Men i stället blev det ingen ledning alls. Partiledaren lät sig ledas och förledas att mot sin egen vilja föra en politik som hon själv inte trodde på.
Det märktes i valet.
Inom ett så stort parti som socialdemokraterna, som tävlar om regeringsmakten och där det finns karriärmöjligheter och närapå reglerade befordringsvägar, uppstår det också starka fraktioner.
Partiet kan vinna regeringsmakten och därför blir det kamp om makten inom partiet.
Det gäller givetvis även Moderaterna men där har de fyras gäng nu lyckats etablera en säker maktställning, och genom sina relativa valframgångar kan ledningen ta udden av inre opposition.
Moderaterna har också en styrka i att partiet drivs mer som ett företag.
Socialdemokratin är en del av en folkrörelse med dess demokratiska tröghet och dess svagheter.
För en som inte tillhör den inre kretsen förefaller det som om både Göran Persson och Mona Sahlin under lång tid blev motarbetade av sina egna.
I dagens värld krävs emellertid en stark partiledning. Den politiska ledningen måste en ideologisk linje som den tror på och som är förankrad i partibyråkratin. Partiledaren måste ha eller skaffa sig mandat att leda partiet. Fraktionsstrider, öppna eller dolda, får inte finnas i partiledningen och partibyråkratin.
Därför måste hela den nuvarande styrelsen avgå med Mona Sahlin och partiet måste därefter få bukt med fraktionsmotsättningarna.
Mona Sahlins tal vid förtroenderådet 4 dec.
AB
Expressen
Sydsvenskan
Norrländskan
Med Mona Sahlin skulle en ny mer lyssnande och resonerande ledarstil gälla. Men i stället blev det ingen ledning alls. Partiledaren lät sig ledas och förledas att mot sin egen vilja föra en politik som hon själv inte trodde på.
Det märktes i valet.
Inom ett så stort parti som socialdemokraterna, som tävlar om regeringsmakten och där det finns karriärmöjligheter och närapå reglerade befordringsvägar, uppstår det också starka fraktioner.
Partiet kan vinna regeringsmakten och därför blir det kamp om makten inom partiet.
Det gäller givetvis även Moderaterna men där har de fyras gäng nu lyckats etablera en säker maktställning, och genom sina relativa valframgångar kan ledningen ta udden av inre opposition.
Moderaterna har också en styrka i att partiet drivs mer som ett företag.
Socialdemokratin är en del av en folkrörelse med dess demokratiska tröghet och dess svagheter.
För en som inte tillhör den inre kretsen förefaller det som om både Göran Persson och Mona Sahlin under lång tid blev motarbetade av sina egna.
I dagens värld krävs emellertid en stark partiledning. Den politiska ledningen måste en ideologisk linje som den tror på och som är förankrad i partibyråkratin. Partiledaren måste ha eller skaffa sig mandat att leda partiet. Fraktionsstrider, öppna eller dolda, får inte finnas i partiledningen och partibyråkratin.
Därför måste hela den nuvarande styrelsen avgå med Mona Sahlin och partiet måste därefter få bukt med fraktionsmotsättningarna.
Mona Sahlins tal vid förtroenderådet 4 dec.
AB
Expressen
Sydsvenskan
Norrländskan
torsdag 2 december 2010
Bloddrypande filmer och läckande källor
I likhet med SvD:s ledarskribent Per Gudmundson är jag emot censur. Jag anser också att moralpanik oftast skjuter över målet. Är själv tillräckligt gammal för att minnas Nils Beijerots bok ”Barn-Serier-Samhälle” som manade till ingripande mot femtiotalets skräckserier.
I dagens SvD pekar Gudmundson finger åt de inom vänstern som för trettio år sedan ville stoppa våldsfilmer på video. Han skriver:
”Staten syftade till att skydda det mindre vetande folket från skräpkultur.”
”Idag är flera förutsättningar för hysterin borta. SVT är inte längre ett monopol som styr debatten. Kulturpolitiken har ny riktning. Vid årsskiftet slopas äntligen filmcensuren. Och teknikutvecklingen ser ut att avhjälpa de klåfingriga försök som ändå återkommer, må det vara mot hårdrock, dataspel eller internet. Förbudsivrande moralister till vänster – och höger – får det svårare.”
Gudmundsons betraktelse kommer utomordentligt lägligt i dessa Wikiläckande dagar.
Det ska nämligen bli intresant att se om Gudmundsons liberala patos räcker till att även slå vakt om Wikileaks angrepp mot staters och företags monopol och censur av information. Kommer SvD:s ledarredaktion gå emot att stater, militär och finansföretag vill skydda ”det mindre vetande folket” från information?
Det återstår att se, som politiska kommentatorer brukar säga.
I dagens SvD pekar Gudmundson finger åt de inom vänstern som för trettio år sedan ville stoppa våldsfilmer på video. Han skriver:
”Staten syftade till att skydda det mindre vetande folket från skräpkultur.”
”Idag är flera förutsättningar för hysterin borta. SVT är inte längre ett monopol som styr debatten. Kulturpolitiken har ny riktning. Vid årsskiftet slopas äntligen filmcensuren. Och teknikutvecklingen ser ut att avhjälpa de klåfingriga försök som ändå återkommer, må det vara mot hårdrock, dataspel eller internet. Förbudsivrande moralister till vänster – och höger – får det svårare.”
Gudmundsons betraktelse kommer utomordentligt lägligt i dessa Wikiläckande dagar.
Det ska nämligen bli intresant att se om Gudmundsons liberala patos räcker till att även slå vakt om Wikileaks angrepp mot staters och företags monopol och censur av information. Kommer SvD:s ledarredaktion gå emot att stater, militär och finansföretag vill skydda ”det mindre vetande folket” från information?
Det återstår att se, som politiska kommentatorer brukar säga.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
