Vad är klass?

 Är klass detsamma som ”klassidentitet” alltså individens egen uppfattning om vilken samhällsklass hen uppfattar sig tillhöra?

Eller är klass den faktiska ekonomiska, sociala och kulturella position i samhällshierarkin som olika grupper av människor faktiskt har?

En person kan, objektivt, tillhöra till exempel övre medelklass, men subjektivt anse sig tillhöra arbetarklass.

Stefan Löfven, kan man förmoda, är medleklass enligt den objektiva definitionen men upplever sig antagligen själv som arbetarklass.

Niels Stöber, Daniel Suhonen och Göran Therborn refererar 180128 på DN-Debatt till en undersökning som säger att ”Åtta av tio väljare anser att Sverige är ett klassamhälle”.
Alltså hur vi svenskar uppfattar vår egen klassposition.
De tycks ansluta sig till det subjektiva klassbegreppet.

En tredje definition av klass är Karl Marx´ som menade att klasstillhörigheten inte bestäms av levnadsstandarden eller till hur man själv uppfattar sin klassposition, utan av i vilket ekonomiskt och juridiskt förhållande olika samhällsgrupper faktiskt har till produktionsmedlen (kapital, fabriker, energiresurser, råvaror, naturresurser, patent, varumärken m.m.).

De som har makten över produktionsmedlen utgör överklassen och de som bara kan bidra med sin arbetskraft i produktionen är arbetarklass.

I det kapitalistiska samhället tvingas arbetarklassen att sälja sin arbetskraft (genom lönearbete) till den härskande överklassen.

Om en löntagare äger villa, Volvobil och värdepapper är hen därför inte överklass. Eller om en arbetare har bildat sig och blivit doktor i sociologi så har denne knappast gjort en klassresa med Marx´ definition så länge hen inte beslutar över ett företag med anställda eller skaffat sig annat produktionskapital.
Ingvar Kamprad gjorde under sitt liv en klassresa.

Frågan i den refererade Novusundersökningen löd: ”Tycker du att Sverige i dag är ett klassamhälle?”.
Vad betyder det att ”svenska folket” som svar på den frågan anser att Sverige är ”att Sverige är ett klassamhälle”?

Att det finns både rika och fattiga, både mäktiga och vanmäktiga överallt i världen är uppenbart och det är troligt att de flesta tillfrågade svarar på frågan utifrån detta välkända faktum.

Tidningen Arbetet  

Katalys ”Klass i Sverige, Klass, identitet och politisk mobilisering.”
AB

Rika och fattiga

I en ledare i dagens GP skriver Aleksandra Boscanin om ”En falsk motsättning mellan rika och fattiga”

Hon anser att det inte är någon bra fattigdomsbekämpning att ta från de rika för att ge till de fattiga

”Välgörenhet och bistånd spelar en viktig roll men det långsiktiga målet uppnås först när fattiga länder kan skapa eget välstånd. Detta förutsätter fungerande institutioner, vilket ofta saknas.”

Hon har säkert rätt i det.

Anledningen till Boscanins fundering är att Oxfam kommit med en ny rapport, ”Reward work, not wealth” som visar att den fattigaste halvan av världens befolkning inte fick någon förmögenhetstillväxt alls under förra året. Samtidigt gick 82 procent av ökningen till den allra rikaste procenten i världen.
Vi måste i högre grad belöna arbete, inte rikedom, skriver Robert Höglund, Oxfam, i en debattartikel i DN.

Aldrig förr har världen sett en större ökning av dollarmiljardärer som förra året med en ny miljardär varannan dag. De blir dessutom allt rikare. Oxfams rapport visar att de 762 miljarder dollar som världens miljardärers förmögenheter ökade med mellan mars 2016 och mars 2017 (då Forbes miljardärslista publiceras) hade kunnat utrota den extrema fattigdomen sju gånger om.

Problemet är hur överföringen av resurser mellan rika och fattiga ska kunna ske. Att ta från de rika för att dela ut till de fattiga kanske skulle hjälpa kortsiktigt men skapa stora problem på längre sikt.

Några andra tänkbara medel:

Därest de rikas förmögenheter fortsätter att växa på bekostnad av de fattigaste:

Företag borde prioritera rättvisa löner så att välståndsökningen blir mer rättvist fördelad.
Förutsättningarna för detta är fria oberoende fackföreningar, organisationsrätt, förhandlingsrätt.
Stopp för överexploatering av människor och miljö.
En effektiv bekämpning av skatteflykt och skatteparadis.
Mer pengar till välfärdssatsningar för de allra fattigaste.
Skatt på internationella valutatransaktioner.

Satsning på ekonomisk forskning om hur produktionens överskott fördelas, om inkomstklyftornas uppkomst och konsekvenser och om hur fattigdom långsiktigt kan bekämpas.

Oxfam

Kapitalism, demokrati och politik – tre modeller

Till skillnad från alla andra kommunistpartier i historien har Kinas tagit hjälp av kapitalismen för att höja den ekonomiska och sociala standarden för medborgarna.
Alla andra kommunistiska partier har gått in för att försöka ersätta kapitalismen och har alltid misslyckats med det och bara uppnått elände för sina befolkningar.
Än så länge framstår Kinas utveckling som en framgång i fattigdomsbekämpning och välfärdsutveckling.
Däremot har Kinas kommunistparti inte lyckat skapa demokrati i vår mening utan är en politisk diktatur.
Frågan är om kapitalismens ekonomiska, sociala och kulturella mekanismer så småningom kommer att tvinga fram en politisk demokrati i Kina och om denna förändring i så fall kan ske utan inbördeskrig.

I de nordiska välfärdsstaterna har socialdemokratin under de senaste hundra åren insett att kapitalismen är en ekonomisk realitet som leder till ekonomisk utveckling. Men till skillnad från kineserna har nordens arbetarrörelser samtidigt utvecklat både demokratin och välfärden.

I sitt förhållande till kapitalismen har stater som USA fört en politik som är anpassad till kapitalismen. Den är demokratisk men mäktar inte med att skapa välfärd för hela sin befolkning.

Kapitalismen är alltså den ekonomiska, sociala och kulturella spelplan på vilka dikaturer och demokratier, socialliberaler och nyliberaler kämpar om vilka regler som ska gälla.

Framtiden får utvisa vilka som vinner och förlorar.
Att välta spelplanen verkar dock inte fungera.

Göran Therborn ”Kapitalism och rösträtt” 

Hans Holmén Överlever demokratin det 21:a århundrandet?
Cheng Xiaonong Epoch Times Nordic Kapitalism med kinesiska särdrag: från socialism till kapitalism
Regeringskansliet Mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer i Kina

Den nordiska modellen . Vad krävs? Tiden

Ordmärkeri på hög nivå

Partipolitiken har alltmer kommit att handla om ordmärkning.
Senast vi möter prov på det är på mötet ”Folk och försvar”.

Hur många procents sannolikhet innebär ”inte sannolik” respektive ”kan inte uteslutas”.
Det kan inte uteslutas att ”inte sannolikt” är lika mycket eller lika litet som just ”kan inte uteslutas”.
Samtidigt ”kan inte uteslutas” vara både mer eller mindre än ”inte sannolik”
Innebär ”sannolikt inte” 10 procent och ”kan inte uteslutas”12 procent av en risk eller en möjlighet?

Anta att ett lotteriföretag lovar att det är ”sannolikt” att du vinner en miljon kronor i deras lotteri medan ett annat lovar att ”det inte kan uteslutas” att du vinner en miljon i deras.
I vilket företag väljer du att köpa en lott?

Ungefär samma resonemang som om glaset är halvtomt eller halvfullt.
Beror mer på inställningen inte på exakta angivelser.

Då riksdagen senast fastställde Sveriges försvarsinriktning formulerat i 

"Försvarspolitisk inriktning - Sveriges försvar 2016-2020

Försvarsutskottets betänkande 2014/15:FöU11
ansåg den att risken för att Sverige blir angripet ”inte var sannolik”.
Det var 2014.

Tydligen har försvarsutskottet efter beredning 2017 ändrat formulering till att den ”inte kan uteslutas”. Se
”Nationell strategi för samhällets informations- och cybersäkerhetFörsvarsutskottets betänkande 2017/18:FöU4”

Statsministern anser att riksdagen beslut gäller och använder dess formulering. De borgerliga anser att försvarsutskottets formulering gäller innan att riksdagen tagit ställning till den.

Jag anser att den av riksdagen antagna formuleringen gäller men tror att det är sannolikt att försvarsutskottets formulering kommer att gälla då riksdagen på nytt ska besluta.
I varje fall är det inte uteslutet. Allt beror på hur SD ställer sig i riksdagen.


SvD Folk och försvar 

En finansman tänker om kapitalismen

På DN Debatti dag, den 13 november 2017, funderar finansmannen Mikael Nachemson underrubriken ”Kapitalismen har blivit för aggressiv och tilliten raseras” över kapitalismen.

I likhet med Karl Marx (1818-1883) anser Nachemson att ”Kapitalismen som ekonomiskt system har betytt oerhört mycket för samhällets välstånd” men att ”den har blivit för aggressiv. Inkomsters och förmögenheters skeva fördelning har gått för långt”.
Vad Mikael Nachemson oroar sig över är en växande ”tillitserosion”.

Jag håller med honom om att ”tilliten” är nödvändig i marknadsekonomin som jag anser fanns långt före kapitalismen i historien. Vi måste kunna lita på överenskommelser, på pengars värde, på stabiliteten i företag och organisationer för att handeln och marknaden ska kunna fungera.

 Problemet är, skriver Nachemson, att ”Dagens enögda fokusering på vinstmaximering och aktieägarvärde har fått härja alltför fritt, alltför länge, utan tillräckliga motkrafter”.

Så långt håller jag med.
Och för att komma från en väletablerad finansman är analysen intressant särskilt som vänstern, å sin sida, nästan helt givit upp analyser av kapitalismen till förmån för genusforskning, konspirationsteoretisering, greiderisering och knölpåksanarkism.

Svårigheten då man vill analysera kapitalismen är dock att skilja ut vad som är marknadsekonomi och vad som är kapitalism. De är historiskt väl sammanflätade men i en analys måste man kunna separera de bägge företeelserna på samma sätt som man skiljer på hönan och ägget.

Nachemson är inte helt tydlig.
Lyckas man mödosamt arbeta sig igenom hans snåriga text i DN finner man snart att den inte handlar om kapitalismen så mycket som om marknaden. Han vill ge konsumenternas intressen ökat inflytande över aktieägarnas.
”Är det verkligen rimligt att ha avkastningskrav på 10–15 procent i en värld med negativa räntor och mycket låg inflation?” frågar han.

Nachemson manar politikerna att identifiera alla hinder som företagen byggt upp för att skydda sina intressen.

Det är i alla fall intressant att det finns tänkande finansmän. Soros är en. Nachemson en annan.

Är allt som är lagligt moraliskt? Bygger all lag på moral?

Leif Östling har skapat en snackis i media med sitt ”Vad fan får jag för skattepengarna …”.

Varför en sådan uppståndelse kring ett obetänksamt yttrande?

Problemet är inte att Östling, som är ordförande för Svenskt Näringsliv, anser att han får för litet samhällsservice för de pengar som han betalt i skatt. Det är det nog fler, framförallt i den organisationen, som anser.
Det ingår liksom i den nyliberala ideologin.

Problemet är att han för sina 23 år som VD för Scania har fått så mycket pengar att han måste gömma undan en del genom s.k. skatteplanering.
Förutom pension och lön på dryga 200 miljoner kronor har Leif Östling under sin tid i Scanias ledning också fått närmare 100 miljoner kronor i bonus.

Att en del människor, genom diverse finter, undandrar sina förmögenheter från beskattning är inget moraliskt problem. Inte om man likställer moral med lag och menar att allt som är lagligt är moraliskt.

Frågan är om det är moralen som skapar lagar eller lagarna som skapar moralen. Antagligen handlar det om en växelerkan.

Men varifrån kommer Östlings pengar som han gömmer undan?
Är det inte från Scanias produktionsresultat? Varifrån annars?

Och vilka har arbetat ihop produktionsresultatet och Scanias vinster? Inte han själv.
Scania har tillverkat och sålt lastbilar och tjänat pengar på det.
Vilka har tillverkat lastbilarna? Vilka har sålt dem? Inte är det Östling.

Det är Scanias alla 40 286 anställda och Scanias underleverantörer och deras löntagare, tekniker, konstruktörer, säljare och många andra både i Sverige och i övriga världen som har sett till att Scania haft lastbilar att sälja.
Företagets aktieägare har bidragit med kapital.

Utan produktion, utan lastbilsförsäljning och vinster på denna försäljning hade det inte blivit några pengar till löntagarna, aktieägarna och VD.

Det är alltså arbete + kapital + handel som skapar vinsterna. Vad annars? 
Och allt detta fungerar tack vare ett samhälle som fungerar med omsorg, välfärd, utbildning, trygghet, stabilitet, tillit, demokrati och allt annat som vi alla bidrar med.
Samhället – det civila samhället, staten, kommunerna, organisationerna, företagen och alla människor som verkar i det – är resultatet av allas vårt arbete och alla våra skatter.

Östling är en ganska liten obetydlig figur i detta enorma nätverk som bidragit till Östlings förmögenhet.

Hans och andra VD:s höga ersättningar och pensioner beror inte på att deras speciella duglighet, arbetskapacitet, arbetsinsatser, arbetstider, kunskaper och är så mycket större än alla andras.
De är inga övermänniskor. De har bara 24 timmar på ett dygn.
Inte ens deras girighet är större än andras.

Deras orimligt höga andel av produktionsresultatet beror på ett hierarkiskt system som vuxit fram på samma sätt som adelns gamla privilegiesystem.

Adelns överhöghet gentemot allmogen motiverades med Guds vilja, göddes av kungens förläningar, upprätthölls av prästerskapet och tolererades av de fyra stånden.

Dagens överhöghet över oss löntagare motiveras av marknadens och kapitalets krav, göds av vinstintresset, upprätthålls av nyliberala samhällsekonomer och tolereras av oss alla.

”Sverige ett skatteparadis” DS 

”Samhällsfara om allt fler tycker som Östling” SvD
”Vad fan får jag för pengarna?” SvT 

De stjäl från oss andra

De flesta av oss svenska medborgare betalar skatt i enlighet med vad riksdagen bestämt.

Skatten är en demokratisk skyldighet. (Jo det finns sådana också, inte bara rättigheter)

Skattepengarna ska betala försvar, polis, rättsväsende, vård och omsorg, välfärd, utbildning, forskning, infrastruktur, investeringar och mycket annat samhällsnyttigt som inte marknaden eller det civila samhället ensamt klarar av.

Men så finns det medborgare som tycker att de står över de demokratiska skyldigheterna.

En sådan översittare är Svenskt Näringslivs ordförande Leif Östling. För att slippa betala skatt till svenska folket placerade Leif Östling en förmögenhet i lågskattelandet Malta under sin tid som Scanias vd.

Det visade bland annat ”Uppdrag granskning” i går i programmet ”Paradisläckan: del 1”. Granskningen har gjorts under lång tid av över 380 journalister i 67 länder. Journalisterna har gått igenom 13,4 miljoner dokument som visar att toppolitiker, finansmän och storbolag har gömt miljarder i skatteparadis genom fusk och avancerad skatteplanering,

För Sveriges del handlar det om en kollektiv stöld på 40 000 000 000 kronor om året.

Leif Östling försvarar sitt agerande och säger till TT och SVT att ”det är så vansinnigt höga skatter i det här landet”.

Han tror uppenbarligen att det är han själv som skapat sin förmögenhet.
Men den har skapats genom tusentals andra medborgares arbete.


SvT Uppdrag granskning 

AB