Sjukförsäkringspolitiken bygger på myter

Mediernas myter styr politiken och myterna planteras av ekonomiska intressen.
Detta är inget nytt, men Björn Johnsons debattartikel i dagens DN belyser detta ännu en gång, nu med utgångspunkt från debatten om sjukskrivningarna och alliansregeringens sjukförsäkringspolitik.
I debattartikeln skriver Johnson bl.a.:
”Föreställningarna om överutnyttjande utvecklades främst av borgerliga ledarskribenter och av arbetsgivarorganisationerna, som hade viktiga intressen att försvara. En viktig roll spelades av Dagens Nyheter, som på ledarplats i snart 10 år har propagerat för att framställa de sjukskrivna som inbillningssjuka och ekonomiskt beräknande.”
Men bilden var förenklad, ensidig och på avgörande punkter felaktig, hävdar Björn Johnson som är forskare vid Centrum för tillämpad arbetslivsforskning vid Malmö högskola.
I en bok som kommer ut på torsdag, ”Kampen om sjukfrånvaron” Arkiv förlag/A-Z förlag,försöker Björn Johnson, i punkt efter punkt, bevisa hur påståendena om fusk och överutnyttjande antingen var felaktiga eller grovt överdrivna.
Motsättningarna i debatten stod mellan en vänster som hävdade att ”utbrändhet” var en avgörande orsak till den ökande sjukfrånvaron och lade skulden på försämrad arbetsmiljö och på arbetsgivarna. Den andra ståndpunkten, som drevs från högerhåll, förklarade utvecklingen med att sjukskrivningarna berodde på fusk och överutnyttjande.
Bägge ståndpunkterna är överdrivna, hävdar Björn Johnson i debattartikeln. Bevisen för detta kommer i boken, säger han.
Och som sagt: Klassintressena styr mytbildning och politik.

Smart drag av alliansen

I veckan sa Moderaternas partisekreterare Per Schlingmann att partiet är berett att lagstifta om kvotering i företagsstyrelser om inte näringslivet fördubblar antalet kvinnliga styrelseledamöter till 2014.
”Schlingmann gör en Margareta Winberg” säger Centerpartiet och tar starkt avstånd från idén för att kvotering strider mot liberala principer.

Det kan se ut som om frågan splittrar alliansen. Men vill man vara en smula konspiratorisk kan utspelet tolkas som väl genomtänkt och arrangerat i samförstånd mellan allianspartierna.
Strategin skulle kunna se ut ungefär så här:
Med sitt förslag attraherar moderaterna, det nya arbetarpartiet, de väljare som vill införa kvotering i näringslivet. Många av dessa är presumtiva alliansväljare, som tvekar mellan blocken.
Alliansens framgång är avhängigt att alla de fyra partierna klarar 4-procentspärren.
Centern är därvid en av de svaga länkarna. Partiet behöver hjälp med att komma över spärren och får därför agera arg opponent mot moderatförslaget. På så sätt kan Centern få röster från de borgerliga väljare som stöts bort av moderaternas förslag. Rösterna blir därmed kvar inom alliansfamiljen.
Efter valet tar moderaterna tillbaka sitt förslag eller glömmer bort det.
Smart.
Södermanlands Nyheter
E24
SvD
Expressen
SvD

Wallenbergarnas svältlöner

Styrelserna i Investors portföljbolag har för dåligt betalt och borde få höjd ersättning, tycker Investors vd Börje Ekholm.
Marcus Wallenberg fick endast 7,5 miljoner kronor från sina sex styrelseuppdrag i sfären, Michael Treschow tjänade futtiga 5,6 miljoner på endast två uppdrag och Jacob Wallenberg fick ynka 5,8 miljoner för fem styrelseuppdrag. De har tydligen svårt att hanka sig fram.
Börje Ekholm menar nämligen att det de låga arvodena gör att de stackars styrelseproffsen tar på sig för många uppdrag.
Kanske skulle de kunna få ett och annat överlevnadsråd från de ensamstående dubbelarbetande föräldrar i LO-kollektivet som har mage att begära löneökning trots att finansmarknaden genomgått en kris.

Läs mer:
E24

Mona Sahlin är inte kommunist!

En lustig detalj i gårdagens partiledardebatt var då Mona Sahlin sammanfattade socialdemokraternas politik med ett marxcitat:
”Av var och en efter förmåga till var och en efter behov.”
Frasen myntades av Karl Marx i hans kritik av det s.k. Gothaprogrammet 1875.
Marx menade att denna princip kunde gälla bara sedan det utopiska kommunistiska samhället blivit verklighet.
”I en högre fas av det kommunistiska samhället – när individernas förslavande underordnande under arbetsfördelningen försvunnit och därmed också motsättningen mellan andligt och kroppsligt arbete, när arbetet blivit inte blott ett medel för livsuppehälle utan rent av det viktigaste livsbehovet, när jämsides med individernas allsidiga utveckling också produktivkrafterna vuxit och alla den gemensamma kooperativa rikedomens källor flödar ymnigare – först då kan man helt överskrida den borgerliga rättens trånga horisont och samhället kan skriva på sina fanor: Av var och en efter hans förmåga, åt var och en efter hans behov.”
Karl Marx ”Kritik av Gothaprogrammet. Randanmärkningar till Tyska Arbetarpartiets program 1875”

Marx menade uppenbarligen att principen inte kan genomföras i en kapitalistisk samhällsordning oavsett vilket parti som har regeringsmakten.
Att principen inte ens genomförts i något land som kallat sig ”kommunistiskt” eller ”marxistiskt” i vår kapitalistiska värld ger stöd för den uppfattningen.

Mona Sahlin tror nog inte att vi nått en högre fas av det kommunistiska samhället, och inte utgår jag från att Marx alltid hade rätt, men det kan finnas skäl att frita Mona Sahlin från ev. beskyllningar om att vara kommunist.
Liksom Marx syftade hon säkert, med denna vackra målsättning, på en utopisk framtid.

Partiledardebatten i svensk press:
SvD
DN
AB
Expressen

Arena för vilsen debatt

Jag hade haft tidskriften ”Arena” i många år innan jag, för några månader sedan, sa upp min prenumeration. Inte för att jag, som Kajsa Ekis Ekman skrev i DN 2009-07-13, fick ont i magen av att läsa ”Arena”, utan för att jag för det mesta fann innehållet ointressant.
Efter en genombläddring blev tidskriften oftast liggande oläst.

Sedan Dan Josefsson och Daniel Suhonen gick till attack mot tidskriften för att den saknar klasskampsperspektiv (AB 2010-01-12 ) och Håkan Blomqvist och Kjell Östberg förde fram en ungefär liknande kritik i AB den 2010-01-20 måste jag fundera över mitt eget ställningstagande. Varför fann jag Arena ointressant? Har kritikerna rätt?

Det är svårt att hitta riktig substans i den spretiga kritiken. Det verkar som om kritikerna inte förmår att formulera kärnan i sin kritik utan nu vädrar allmänt missnöje med en vilsen vänster som saknar linje. Arena får skulden.
Blomqvist/Österberg sammanfattar kritiken som att ”det avgörande problemet med Arenas linje är att den undviker frågan om kapitalismen”.
”Ordet socialism letar man förgäves efter i Arenas programförklaring. Att ens ställa frågan om alternativ till kapitalismen tycks ses som uttryck för vänstersekterism.”, skriver de.
Man känner kritikernas olust, men är det Arena som skapar denna olust?

Jag kan hålla med om att en analys av kapitalismen skulle vara välgörande inom vänstern men en sådan måste föras utan färdiga formler och dogmer. Jag blir dock en smula tveksam om det är en sådan förutsättningslös debatt som kritikerna är ute efter. De tycks redan bombsäkra på vad kapitalism är och anser att det behövs en ”antikapitalistisk strategi”.
Vad vänstern behöver är en förutsättningslös och odogmatisk analys av definitionen på kapitalism innan man formulerar en antikapitalism.
Och kanske är det, trots allt, det som Arena försöker syssla med?
Men på ett ointressant och konstigt sätt.

Håkan A Bengtssons och Karolina Ramqvists svarar på kritiken i AB 2010-01-15 och verkar å andra sidan inte medveten om vänsterns grundproblem.

P.J. Anders Linder byter jobb?

”Ånyo kan man göra karriär som apotekare utan att vara statsanställd. Det är en riktigt uppiggande nyhet”, skriver P.J. Anders Linder på sin blogg,
Samtidigt som jag önskar P.J. Anders Linder lycka till i hans nya yrkesval, är jag angelägen om att få veta på vilket apotek han ämnar etablera sig så att jag kan välja något annat.
Hans ordinationer och recept som ledarskribent på SvD har nämligen visat sig mindre lyckade.

De politiskt ointresserade avgör valet

Demoskops väljarbarometer för januari visar att avståndet mellan blocken ökar ytterligare och att det nu skiljer 9,4 procentenheter (51,2 procent mot 41,8 procent).
Enligt mätningen får Socialdemokraterna (37,1 procent) och Moderaterna (27,4). De ökar med 2,3 procentenheter respektive 2,1 procentenheter. Miljöpartiet (10,3 procent) fortsätter stärka sin position - framåt 0,6 procentenheter - som det tredje största partiet och når nu för första gången någonsin över 10-procentsnivån i Demoskops mätningar.
Folkpartiet (7,4 procent) tappar 1,5 procentenheter, och såväl Vänsterpartiet (3,8 procent) som Centerpartiet (3,1 procent) och Kristdemokraterna (3,9 procent) når nu inte fyraprocentsspärren. De tappar 2,1, 2,5 respektive 0,6 procentenheter.
För Centerpartiets är det den lägsta nivån någonsin i Demoskops mätningar.
Sverigedemokraterna (5 procent) når nu sin högsta nivå i Demoskops mätningar.
Enligt Demoskop har Sverigedemokraterna börjat få en stabil väljarbas även bland äldre och vinner nu över ströanhängare från i stort sett samtliga partier, inklusive Vänsterpartiet.
De osäkra utgjorde 10,6 procent.

I april 2009 hade Demoskop följande siffror:
(s) 30,9, (v) 6,8, (Mp) 7,5, (m) 35,5, (fp) 7,3, (kd) 3,8, (c) 3,4, (sd) 4,2, (övriga) 0,6. Vänstern fick då 45,2 och Alliansen 50,0. 14,2 procent var osäkra.
I mars samma år fick Vänsterblocket 52,7 och Alliansen 44,5.

Om siffrorna skulle vara verkliga valresultat skulle således väljarna ha bytt regering flera gånger under samma år.
Det tyder på en mycket ambivalent, för att inte säga nyckfull, väljarkår och att det kan vara de 10-15 procenten osäkra, d.v.s. de som inte är politiskt medvetna, som avgör valresultatet.
Klart är att blockpolitiken ger denna grupp större genomslag och att det är dem som de bägge blocken försöker påverka med sin propaganda.

Det finns skäl att fundera över om det inte är ett demokratiskt problem att det är de politiskt ointresserade som faktiskt avgör valresultatet. Och är det inte de som lättast låter sig påverkas av ickepolitiska faktorer, mediernas rapportering och av tillfälliga skandalrapporter?
DN
SvD
Expressen
Aftonbladet
Expressens ledare
P. J. Anders Linders blogg