Då två händelser följer på varandra behöver det inte nödvändigtvis innebära att de har något samband med varandra.
Det är elementär logik. För alla utom för ekonomijournalister och ekonomianalytiker.
De kan presentera de mest häpnadsväckande gissningar och servera dem som sanningar. Och det händer ofta.
Särskilt gäller det då orsakerna till börsernas tillfälliga upp- och nedgångar ska analyseras.
Som om de inte kände till att priser och börskurser ständigt går upp och går ner. Variationerna kan vara stora från en dag till en annan utan politiska orsaker.
Ändå jagar ekonomianalytikerna efter yttre orsaker till att ”markanden reagerar” på det ena eller andra sättet.
Ta till exempel det här med att Usama Bin Ladin dödades av amerikansk militär den 1 maj. Detta skulle enligt medierna ha fått USA-börsen att reagera.
TV:s Rapports A-ekonomi spekulerar.
E24 påstår; ”Oljepriset föll i Asien med en procent på nyheten att USA-styrkor dödat al-Qaidaledaren Usama bin Laden.”
TT: ”Bin Ladins död hjälpte till en början till att höja börshumöret. Men mot slutet av dagen försvagades uppgången på Europabörserna som bara stängde marginellt högre.”
Sånt händer dagligen.
SvD refererar ”Jim Paulsen, investmentstrateg på Wells Capital Managment, klev under dagen fram och sade att han hoppas händelsen kommer att ge framtida effekter på börserna. I dagsläget syns visserligen viss prispress på olja, guld och silver till följd av bin Ladins död, men börserna har hittills reagerat med ointresse och pendlar några timmar efter börsens öppning kring nollstrecket.”
SvD på annan plats: ”bin Ladins död pressar olja och guld”
De ekonomiska konsekvenserna av bin Ladins död blir ytterst begränsade, om ens skönjbara, tror däremot SEB:s chefekonom Robert Bergqvist.
Det finns ändå en och annan vettig människa på det hållet.
Så här har börserna gått de senaste dagarna före bin Ladins död:
20 april
DowJones +1,5
Nasdaq +2,0
22 april
DowJones +0,4
Nasdaq +0,6
26 april
DowJones +0,9
Nasdaq +0,9
27 april
DowJones +0,1
Nasdaq 0,0
29 april
DowJones +0,5
Nasdaq 0,0
Och efter bin Ladins död
2 maj
DowJones 0,0
Nasdaq -0,4
Dagens Nyheter påstår: ”Bin Ladins död hjälper till att höja börshumöret i och med att investerare ser händelsen som något som kan minska riskerna globalt. Men analytiker pekar på att effekten kan bli kortvarig. Starka rapporter den senaste tiden ger också stöd till uppgången på börserna.”
Själva sambandet bevisas aldrig.
Det är gissningar och inte ens kvalificerade sådana.
Två händelser följer på varandra. Då måste den första händelsen orsaka den andra. Det är vidskepelse.
tisdag 3 maj 2011
måndag 2 maj 2011
För ett nytt 1:a maj!
Förstamajfirandet har de senaste decennierna allt mer plottrat ner sig i nationell partipolitik i stället för att vara den internationella arbetarrörelsens stora manifestation.
Vad beror det på?
Existerar inte längre den internationella arbetarrörelsen i den globala kapitalismens tid?
Eller smyger den bara omkring som tjänstemän i EU:s och FN.s luftkonditionerade korridorer och sammanträdesrum?
I så fall är det illa.
I dag är arbetarrörelsens internationella sammanhållning och gemensamma kamp mer nödvändig än någonsin. Samtidigt har Internet och andra sociala media gjort det möjligt för människor att upprätthålla kontakt över hela världen. Internationalen kan även stavas Internetionalen.
Hur tas dessa nya möjligheter till vara av arbetarrörelsen?
Retoriken mot den borgerliga regeringen kan den svenska arbetarrörelsen ta alla andra dagar om året.
Låt 1:a maj vara den dag då arbetarrörelsen demonstrerar mot den globala fattigdomen och miljöförstörelsen, för människovärde och fred.
Socialdemokratiska partier och fackliga organisationer över hela världen kan den dagen visa att internationell solidaritet är nödvändig för att lösa nationella problem. Att arbetslöshet och nedmonteringen av välfärd i Sverige har samband den ekonomiska utvecklingen i den övriga världen. Att finanskriser och bankkrascher alltid måste betalas av oss som inte äger kapitalet. Att den kapitalistiska världsordningens maktstrukturer kan balanseras av en internationell arbetarrörelse. Att en annan värld är möjlig.
Det är redan idag dags att börja förbereda nästa års stora internationella manifestation.
DN
Arbetarbladet, ledare
Arbetarbladet, nyheter
Dalademokraten
Dalademokraten
Länstidningen Östersund, ledare
Länstidningen, nyhter
Piteåtidningen
Sydöstran
Folkbladet
Dagbladet, ledare
Dagbladet, nyheter
Östran
Folkbladet
Folket
AB
Expressen
SvD
NSD
Vad beror det på?
Existerar inte längre den internationella arbetarrörelsen i den globala kapitalismens tid?
Eller smyger den bara omkring som tjänstemän i EU:s och FN.s luftkonditionerade korridorer och sammanträdesrum?
I så fall är det illa.
I dag är arbetarrörelsens internationella sammanhållning och gemensamma kamp mer nödvändig än någonsin. Samtidigt har Internet och andra sociala media gjort det möjligt för människor att upprätthålla kontakt över hela världen. Internationalen kan även stavas Internetionalen.
Hur tas dessa nya möjligheter till vara av arbetarrörelsen?
Retoriken mot den borgerliga regeringen kan den svenska arbetarrörelsen ta alla andra dagar om året.
Låt 1:a maj vara den dag då arbetarrörelsen demonstrerar mot den globala fattigdomen och miljöförstörelsen, för människovärde och fred.
Socialdemokratiska partier och fackliga organisationer över hela världen kan den dagen visa att internationell solidaritet är nödvändig för att lösa nationella problem. Att arbetslöshet och nedmonteringen av välfärd i Sverige har samband den ekonomiska utvecklingen i den övriga världen. Att finanskriser och bankkrascher alltid måste betalas av oss som inte äger kapitalet. Att den kapitalistiska världsordningens maktstrukturer kan balanseras av en internationell arbetarrörelse. Att en annan värld är möjlig.
Det är redan idag dags att börja förbereda nästa års stora internationella manifestation.
DN
Arbetarbladet, ledare
Arbetarbladet, nyheter
Dalademokraten
Dalademokraten
Länstidningen Östersund, ledare
Länstidningen, nyhter
Piteåtidningen
Sydöstran
Folkbladet
Dagbladet, ledare
Dagbladet, nyheter
Östran
Folkbladet
Folket
AB
Expressen
SvD
NSD
lördag 23 april 2011
Det är inte synd om företagarna
På femtiotalet, då jag var 21-22 år gammal, krängde jag under något år persienner åt ett företag som kallade sig Denko-Indutrier. Det handlade om att knacka dörr. Vi säljare hade ingen fast lön, bara provision.
Man kan kalla det skitjobb och det var ett tillfälligt påhugg under en tid då det var hur lätt som helst att få jobb.
Sen återgick jag till löntagarjobbet som grovis på byggen. Där hade vi rakt ackord, d.v.s. ingen fast lön bara förskott på ackordet och ev. överskott. Inget skitjobb, men hårt och stundom skitigt.
Därefter var jag löntagare med fast månadslön på olika jobb fram till 1984 då jag blev egen företagare. Det var ett frivilligt val.
Min lön minskade till nästan hälften och arbetstiden blev längre.
Och nu byggde min ersättning åter på prestation.
Men jag vann en frihet och självständighet som ingen löntagare kan få. Den värderade jag faktiskt högre än tryggheten som löntagare.
Sedan 50-talet har villkoren på arbetsmarknaden hårdnat. De ungdomar som idag tvingas ta jobb som telefonackvisitörer kommer inte stanna länge i jobbet. Möjligheterna till avancemang är ytterst små. Uppskattningen från ”kunderna” är mycket begränsad. På så sätt är det ett skitjobb.
Jag vet inte vilka arbetslivserfarenheter Per Gudmundson har då han i sin ledare i dagens SvD refererar till en undersökning som intresseorganisationen ”Företagerna” presenterat.
Man får intryck av att han tycker att det är synd om företagare, att de är orättvist behandlade jämfört med löntagare.
” Företagaren arbetar cirka 2000 timmar per år, medan en genomsnittlig anställd jobbar 1600 timmar. Räknar man bort deltidsanställningar – men inte deltidsföretagare – arbetar den genomsnittlige egenföretagaren ändå 13 procent mer än löntagaren. Arbetstiden för en genomsnittlig företagare är med andra ord i grova drag som löntagarens – fast utan semester.” heter det i ledaren.
De flesta egna företagare sliter därför att de föredrar det framför att vara löntagare eller arbetslösa. Så enkelt är det.
Gudmundson vill öka företagarnas vinster genom skattelättnader.
För de flesta egna företagare räcker vinsterna i det egna företaget om överskottet täcker utgifter för löpande kostnader, löner, sociala avgifter och nödvändiga investeringar.
Gör de inte det kanske satsningen är fel och inte passar marknaden.
Och det är inte svårare att vara egen företagare än att vara löntagare. Det är svårt på olika sätt.
Jag upplevde aldrig att det var krångligt att starta eller driva företaget. Det svåra var faktiskt att lägga ner det.
Det maniska och stereotypa gnället från SvD:s ledarsida om företagarnas taskiga villkor tycks mest vara betingat av ideologisk dogmatism än av egna erfarenheter och kunskaper.
Man kan kalla det skitjobb och det var ett tillfälligt påhugg under en tid då det var hur lätt som helst att få jobb.
Sen återgick jag till löntagarjobbet som grovis på byggen. Där hade vi rakt ackord, d.v.s. ingen fast lön bara förskott på ackordet och ev. överskott. Inget skitjobb, men hårt och stundom skitigt.
Därefter var jag löntagare med fast månadslön på olika jobb fram till 1984 då jag blev egen företagare. Det var ett frivilligt val.
Min lön minskade till nästan hälften och arbetstiden blev längre.
Och nu byggde min ersättning åter på prestation.
Men jag vann en frihet och självständighet som ingen löntagare kan få. Den värderade jag faktiskt högre än tryggheten som löntagare.
Sedan 50-talet har villkoren på arbetsmarknaden hårdnat. De ungdomar som idag tvingas ta jobb som telefonackvisitörer kommer inte stanna länge i jobbet. Möjligheterna till avancemang är ytterst små. Uppskattningen från ”kunderna” är mycket begränsad. På så sätt är det ett skitjobb.
Jag vet inte vilka arbetslivserfarenheter Per Gudmundson har då han i sin ledare i dagens SvD refererar till en undersökning som intresseorganisationen ”Företagerna” presenterat.
Man får intryck av att han tycker att det är synd om företagare, att de är orättvist behandlade jämfört med löntagare.
” Företagaren arbetar cirka 2000 timmar per år, medan en genomsnittlig anställd jobbar 1600 timmar. Räknar man bort deltidsanställningar – men inte deltidsföretagare – arbetar den genomsnittlige egenföretagaren ändå 13 procent mer än löntagaren. Arbetstiden för en genomsnittlig företagare är med andra ord i grova drag som löntagarens – fast utan semester.” heter det i ledaren.
De flesta egna företagare sliter därför att de föredrar det framför att vara löntagare eller arbetslösa. Så enkelt är det.
Gudmundson vill öka företagarnas vinster genom skattelättnader.
För de flesta egna företagare räcker vinsterna i det egna företaget om överskottet täcker utgifter för löpande kostnader, löner, sociala avgifter och nödvändiga investeringar.
Gör de inte det kanske satsningen är fel och inte passar marknaden.
Och det är inte svårare att vara egen företagare än att vara löntagare. Det är svårt på olika sätt.
Jag upplevde aldrig att det var krångligt att starta eller driva företaget. Det svåra var faktiskt att lägga ner det.
Det maniska och stereotypa gnället från SvD:s ledarsida om företagarnas taskiga villkor tycks mest vara betingat av ideologisk dogmatism än av egna erfarenheter och kunskaper.
Får man sala i Sala?
Att sala är att samla pengar till något ändamål. Huruvida detta är tillåtet i Sala är tveksamt efter att den lokala ordningsstadgan ska införa förbud mot tiggeri.
Här anser man sig antagligen ha tagit ett krafttag mot fattigdomen.
Vilket osökt leder tanken till ett citat ur ”Crainquebille” av Anatole France, 1901.
”Lagen är i sanning rättvis, den förbjuder såväl den rike som den fattige att tigga och att sova under broarna.”
Expressen
SvD
Här anser man sig antagligen ha tagit ett krafttag mot fattigdomen.
Vilket osökt leder tanken till ett citat ur ”Crainquebille” av Anatole France, 1901.
”Lagen är i sanning rättvis, den förbjuder såväl den rike som den fattige att tigga och att sova under broarna.”
Expressen
SvD
fredag 22 april 2011
Linder framhåller exempel – Obama bör varnas!
Nu ligger USA risigt till.
P. J. Anders Linder på SvD.s ledarredaktion vill nämligen att vi ska lära av det stora landet i väster.
Det ligger nämligen till så att alla länder med borgerliga regeringar som P. J. Anders Linder har angett som goda exempel för den svenska politiken har det senare gått åt helvete för.
Först var det Japan som var det stora föredömet. Då gällde det produktivitet, arbetsflit och BNP-utvecklingen. I Italien fann han småföretagsamheten som exempel och i Finland var Nokia alltid bättre än Ericsson. Sedan fann han Danmark för flexicurity.
Så kom Linder till Irland och skrev:
”En välindoktrinerad svensk föreställer sig lätt att detta paradis för arbetsgivare måste vara ett helvete för arbetstagarna, men icke” Irland var det enastående exemplet på blomstrande ekonomi. (SvD 13 maj 2007).
Några dagar senare var det dags att besvärja Island.
”Jag är just hemkommen från några mycket intressanta dagar på Island: ett nordiskt land som valt en annan modell än den nordiska. Arbetsrrätten är helt fri, skattetrycket är drygt 40 procent och individer betalar 36 procents plattskatt på sina inkomster - med ett stort grundavdrag.
Resultatet är hög tillväxt och snabbt stigande levnadsstandard. Island är numera rikare än både Danmark och Sverige.”, skrev han 12 maj 2007.
Och nu är det således USA:s tur, eller otur.
Nu kan det dock finnas en chans att USA klarar sig.
P.J. Anders Linder vill nämligen inte framhålla USA som det goda föredömet utan vill, den här gången, att vi lär av USA:s misstag. Det har inte hänt tidigare.
Men det finns kanske ändå skäl att varna Obam?
P. J. Anders Linder på SvD.s ledarredaktion vill nämligen att vi ska lära av det stora landet i väster.
Det ligger nämligen till så att alla länder med borgerliga regeringar som P. J. Anders Linder har angett som goda exempel för den svenska politiken har det senare gått åt helvete för.
Först var det Japan som var det stora föredömet. Då gällde det produktivitet, arbetsflit och BNP-utvecklingen. I Italien fann han småföretagsamheten som exempel och i Finland var Nokia alltid bättre än Ericsson. Sedan fann han Danmark för flexicurity.
Så kom Linder till Irland och skrev:
”En välindoktrinerad svensk föreställer sig lätt att detta paradis för arbetsgivare måste vara ett helvete för arbetstagarna, men icke” Irland var det enastående exemplet på blomstrande ekonomi. (SvD 13 maj 2007).
Några dagar senare var det dags att besvärja Island.
”Jag är just hemkommen från några mycket intressanta dagar på Island: ett nordiskt land som valt en annan modell än den nordiska. Arbetsrrätten är helt fri, skattetrycket är drygt 40 procent och individer betalar 36 procents plattskatt på sina inkomster - med ett stort grundavdrag.
Resultatet är hög tillväxt och snabbt stigande levnadsstandard. Island är numera rikare än både Danmark och Sverige.”, skrev han 12 maj 2007.
Och nu är det således USA:s tur, eller otur.
Nu kan det dock finnas en chans att USA klarar sig.
P.J. Anders Linder vill nämligen inte framhålla USA som det goda föredömet utan vill, den här gången, att vi lär av USA:s misstag. Det har inte hänt tidigare.
Men det finns kanske ändå skäl att varna Obam?
måndag 18 april 2011
Demokrati eller lobbykrati?
Man går på partiets möten och för fram sina synpunkter. Får i bästa fall mötesdeltagarna med sig och frågan går vidare upp i partihierakin, avhandlas, bearbetas och kompromissas. Det är demokrati som vi lärt.
Men frågan är om det inte är andra starkare krafter som avgör vilka frågor som ska avhandlas och fattas beslut om. Krafter som kan betala för sig och därför får genomslag i politiken. Antalet PR-byråer och lobbygrupper växer. Vilka som är deras uppdragsgivare och hur mycket dessa betalar är hemligt. Hur stor deras påverkan på politiken kan vi inte få veta. Men med tanke på hur mycket företag, myndigheter och intresseorganisationer betalar till PR-byråerna så måste de väl prestera en hel del.
Journalisten Jonas Malmborg på Veckans Affärer vill undersöka vilken makt lobbyisterna har i politiken men hindras av att PR-företagen inte vill redovisa sin verksamhet.
Jonas Malmborg pekar bl.a. på att de nuvarande regeringsmedlemmarna Nyamko Sabuni, Carl Bildt och Lena Adelsohn Liljeroth tidigare arbetade som pr-konsulter. Och att före detta ministrar som Göran Persson, Lars Leijonborg och Jan Nygren numera har samma funktioner.
”Problemet är att allt detta hysch-hysch och hemlighetsmakeri sänker förtroendet för politiker, myndigheter, organisationer och offentliga bolag.” skriver Jonas Malmberg.
Han får svar av förre SAF-direktören, tidigare konsult på Kreab och idag på Prime, Janerik Larsson,
”Bilden av politikerna som menlösa objekt för mäktiga "lobbyister" är helt felaktig. Vi har haft och har ett mycket starkt politiskt system i Sverige. Det systemet viker sig sannerligen inte för några samtal i hemlighet med några lobbyister"., säger Larsson.
Jonas Malmborg replikerar:
”Om det nu är så svårt att påverka lagstiftning, regelverk, upphandlingar och budgetar som Janerik Larsson gör gällande – varför spenderar företag, myndigheter och organisationer så mycket pengar på det?
Det är frågan. Lever vi i en demokrati eller i en lobbykrati? Vad betyder en medlemsopinion i förhållande till lobbyverksamheten?
Lever vi i en demokrati eller i en lobbykrati?
Men frågan är om det inte är andra starkare krafter som avgör vilka frågor som ska avhandlas och fattas beslut om. Krafter som kan betala för sig och därför får genomslag i politiken. Antalet PR-byråer och lobbygrupper växer. Vilka som är deras uppdragsgivare och hur mycket dessa betalar är hemligt. Hur stor deras påverkan på politiken kan vi inte få veta. Men med tanke på hur mycket företag, myndigheter och intresseorganisationer betalar till PR-byråerna så måste de väl prestera en hel del.
Journalisten Jonas Malmborg på Veckans Affärer vill undersöka vilken makt lobbyisterna har i politiken men hindras av att PR-företagen inte vill redovisa sin verksamhet.
Jonas Malmborg pekar bl.a. på att de nuvarande regeringsmedlemmarna Nyamko Sabuni, Carl Bildt och Lena Adelsohn Liljeroth tidigare arbetade som pr-konsulter. Och att före detta ministrar som Göran Persson, Lars Leijonborg och Jan Nygren numera har samma funktioner.
”Problemet är att allt detta hysch-hysch och hemlighetsmakeri sänker förtroendet för politiker, myndigheter, organisationer och offentliga bolag.” skriver Jonas Malmberg.
Han får svar av förre SAF-direktören, tidigare konsult på Kreab och idag på Prime, Janerik Larsson,
”Bilden av politikerna som menlösa objekt för mäktiga "lobbyister" är helt felaktig. Vi har haft och har ett mycket starkt politiskt system i Sverige. Det systemet viker sig sannerligen inte för några samtal i hemlighet med några lobbyister"., säger Larsson.
Jonas Malmborg replikerar:
”Om det nu är så svårt att påverka lagstiftning, regelverk, upphandlingar och budgetar som Janerik Larsson gör gällande – varför spenderar företag, myndigheter och organisationer så mycket pengar på det?
Det är frågan. Lever vi i en demokrati eller i en lobbykrati? Vad betyder en medlemsopinion i förhållande till lobbyverksamheten?
Lever vi i en demokrati eller i en lobbykrati?
fredag 15 april 2011
Direktörerna vs löntagarna, årets match
Avtalsrörelsen, den reglerade och tuktade formen av ”klasskamp”, har dragit i gång.
Kapitalets företrädare mobiliserar och utmanar löntagarna i en debattartikel i daqgens DN.
”En facklig huggsexa driven av revanschlystnad leder bara till höga nominella löneökningar som inte blir något värda eftersom de driver upp inflation och räntor. Detta vore förödande och ett svek mot dem som står utanför arbetsmarknaden, skriver företrädare för Sveriges arbetsgivare.
Det skulle vara förödande om de fackliga företrädarna ser avtalen 2010 som en parentes och baserar kraven 2011 och 2012 på ett revanschtänkande som bottnar i bristande realism i kraven i förra avtalsrörelsen.
Det vore ett grundligt svek mot de grupper som ännu står utanför arbetsmarknaden och som, för att komma ut i solen, behöver en fortsatt jobbtillväxt skapad av en stark ekonomisk tillväxt.”
Det skriver företrädare för de stora arbetsgivareförbunden samt Christer Ågren vice vd Svenskt Näringsliv.
Oron för att löntagarna ska fördärva hela den svenska ekonomin genom ohemula lönekrav kanske skulle ha klingat mindre falskt om arbetsgivarnas företrädare tidigare hade varnat för konsekvenserna av direktörernas bonusar, pensioner och fallskärmar.
Är det bara direktörer som gör ett bättre jobb om de får högre ersättning? Gäller inte löneincitamentet för löntagare?
Veckans Affärer
Kapitalets företrädare mobiliserar och utmanar löntagarna i en debattartikel i daqgens DN.
”En facklig huggsexa driven av revanschlystnad leder bara till höga nominella löneökningar som inte blir något värda eftersom de driver upp inflation och räntor. Detta vore förödande och ett svek mot dem som står utanför arbetsmarknaden, skriver företrädare för Sveriges arbetsgivare.
Det skulle vara förödande om de fackliga företrädarna ser avtalen 2010 som en parentes och baserar kraven 2011 och 2012 på ett revanschtänkande som bottnar i bristande realism i kraven i förra avtalsrörelsen.
Det vore ett grundligt svek mot de grupper som ännu står utanför arbetsmarknaden och som, för att komma ut i solen, behöver en fortsatt jobbtillväxt skapad av en stark ekonomisk tillväxt.”
Det skriver företrädare för de stora arbetsgivareförbunden samt Christer Ågren vice vd Svenskt Näringsliv.
Oron för att löntagarna ska fördärva hela den svenska ekonomin genom ohemula lönekrav kanske skulle ha klingat mindre falskt om arbetsgivarnas företrädare tidigare hade varnat för konsekvenserna av direktörernas bonusar, pensioner och fallskärmar.
Är det bara direktörer som gör ett bättre jobb om de får högre ersättning? Gäller inte löneincitamentet för löntagare?
Veckans Affärer
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
