Svenska EU-parlamentariker har samma arvode som riksdagsledamöterna, 54 500 kronor i månaden. De svenska EU-parlamentarikerna har varit lågbetalde i jämförelse med t.ex. Italiens.
EU föreslår att alla EU-parlamentariker ska få samma arvode, 7 400 euro (81 470 kronor), oavsett vilket land de representerar. De svenska EU-parlamentarikerna skulle alltså få en rejäl löneförhöjning.
Nu är det så att de svenska riksdagsledmöternas lönenivåer har kopplats till EU-parlamentarikernas och en del kommuner och landsting, bl.a. Eskilstuna och Sörmland, har i sin tur kopplat sina politiska arvoden till riksdagslönerna.
En höjning av riksdagslönerna kan alltså få en förödande dominoeffekt för kommunerna om den här modellen ska verka med automatik. Det är alltså dags att se över hela systemet.
Eskilstunas Barack Obama, vice ordförande i kommunstyrelsen Jimmy Jansson, hotar med att avgå om riksdagen bestämmer sig för att följa EU:s arvoden uppåt. I varje fall om man får tro en intervju i tidningen Folket i dag.
Det vore en stor förlust för politiken i allmänhet och eskilstunapolitiken i synnerhet om Jimmy Jansson (s) avgick.
Det måste förhindras.
torsdag 26 mars 2009
tisdag 24 mars 2009
Makthierarkin inom arbetarrörelsen
Wanja Lundby-Wedins första misstag ligger naturligtvis i att hon accepterat villkoren för ersättningar till AMF-chefen..
Det andra misstaget är att hon skyller ifrån sig och säger att hon blivit lurad.
I så fall har hon inte förstått vad villkoren inneburit, vilket inte är bra för en LO-ordförande. Eller så har hon inte ens noterat konsekvensen av villkoren, vilket är direkt fel av en LO-ordförande.
Eller så har hon struntat i att sätta sig in i villkoren och hoppats att det inte ska bli något problem med det. Inte heller en sådan attityd passar en LO-ordförande.
Det är galet hur man än vänder på saken.
Hur kunde det bli så? En välvillig tolkning är att Wanja Lundby-Wedin, som så många andra i toppen av arbetarrörelsens hierarki, har för många styrelseuppdrag. Det är svårt att begripa att en organisation med så många medlemmar, med så många dugliga människor, inte kan fördela styrelseposterna på ett vettigare sätt.
Ett styrelseuppdrag, oavsett på vilken organisationsnivå det handlar om, kräver att ledamöterna tar sin uppgift på allvar.
Om Wanja Lundby-Wedin avgår eller sitter kvar kan vara detsamma så länge man inte gör något åt den hierarkiska ordningen, centralstyrningen i arbetarrörelsen.
En bra början vore om arbetarrörelsen byggde ut ett fritt debattforum på nätet.
SvD
DN
Expressen
Aftonbladet
Det andra misstaget är att hon skyller ifrån sig och säger att hon blivit lurad.
I så fall har hon inte förstått vad villkoren inneburit, vilket inte är bra för en LO-ordförande. Eller så har hon inte ens noterat konsekvensen av villkoren, vilket är direkt fel av en LO-ordförande.
Eller så har hon struntat i att sätta sig in i villkoren och hoppats att det inte ska bli något problem med det. Inte heller en sådan attityd passar en LO-ordförande.
Det är galet hur man än vänder på saken.
Hur kunde det bli så? En välvillig tolkning är att Wanja Lundby-Wedin, som så många andra i toppen av arbetarrörelsens hierarki, har för många styrelseuppdrag. Det är svårt att begripa att en organisation med så många medlemmar, med så många dugliga människor, inte kan fördela styrelseposterna på ett vettigare sätt.
Ett styrelseuppdrag, oavsett på vilken organisationsnivå det handlar om, kräver att ledamöterna tar sin uppgift på allvar.
Om Wanja Lundby-Wedin avgår eller sitter kvar kan vara detsamma så länge man inte gör något åt den hierarkiska ordningen, centralstyrningen i arbetarrörelsen.
En bra början vore om arbetarrörelsen byggde ut ett fritt debattforum på nätet.
SvD
DN
Expressen
Aftonbladet
lördag 21 mars 2009
Skiten kommer fram i tö
Hur kunde LO:s representant i AMF:s styrelse gå med på förre VD:ns Christer Elmhagens enorma ersättningar? Styrelsen har givit vd:n en pension och lön på 104 miljoner kronor de senaste tio åren.
I ett pressmeddelande förklarar LO bl.a.:
”AMF Pensions förre vd Christer Elmehagen har under de tre sista åren som vd
lyft 32 miljoner kronor enbart i pensionsavsättningar. Bakgrunden till
detta ligger i ett avtal från 1998 som byggde på ett förmånsbestämt system.”
”LO har sedan flera år tillbaka en ägarpolicy för hur våra företrädare ska
agera i bolagsstyrelser. Med anledning av finanskrisen och den senaste
tidens debatt om chefsbonusar gör vi nu en översyn av vår ägarpolicy och
skärper dessa regler.”
Ja det är när snön smälter som gamla stinkande hundskitar blottas.
LO svarar ju precis som alla finanshöjdare med privilegier. Hur ska organisationen kunna angripa privilegiesystemet när LO-företrädarna sover på styrelsemöten eller är det så att de inte vågar protestera på styrelsemötena?
Fanns inte LO med i AMF-styrelsen 1998?
I en debattartikel i DN 090204 refererar Wanja Lunby-Wedin till en LO-rapport som visar ett fördubblat inkomstgap mellan elit och folk: Direktörer tjänar nu över femtio gånger mer än arbetarna. Skillnaden mellan maktelitens inkomster och industriarbetarnas har aldrig varit så stor i modern tid,
” Och finanskrisen kommer inte automatiskt att minska det orimliga gapet. Tvärtom kommer den ekonomiska krisen att öka inkomstskillnaderna, skriver LO-ordförande Wanja Lundby-Wedin i artikeln.
Tacka fan för det när hon själv medverkar till det.
Själv plockar jag ut 10 600 kronor i månaden efter att ha arbetat i 57 år sedan jag var 14 år gammal.
Presskommentarer:
DN
SvD
E24
Dagens.PS.
I ett pressmeddelande förklarar LO bl.a.:
”AMF Pensions förre vd Christer Elmehagen har under de tre sista åren som vd
lyft 32 miljoner kronor enbart i pensionsavsättningar. Bakgrunden till
detta ligger i ett avtal från 1998 som byggde på ett förmånsbestämt system.”
”LO har sedan flera år tillbaka en ägarpolicy för hur våra företrädare ska
agera i bolagsstyrelser. Med anledning av finanskrisen och den senaste
tidens debatt om chefsbonusar gör vi nu en översyn av vår ägarpolicy och
skärper dessa regler.”
Ja det är när snön smälter som gamla stinkande hundskitar blottas.
LO svarar ju precis som alla finanshöjdare med privilegier. Hur ska organisationen kunna angripa privilegiesystemet när LO-företrädarna sover på styrelsemöten eller är det så att de inte vågar protestera på styrelsemötena?
Fanns inte LO med i AMF-styrelsen 1998?
I en debattartikel i DN 090204 refererar Wanja Lunby-Wedin till en LO-rapport som visar ett fördubblat inkomstgap mellan elit och folk: Direktörer tjänar nu över femtio gånger mer än arbetarna. Skillnaden mellan maktelitens inkomster och industriarbetarnas har aldrig varit så stor i modern tid,
” Och finanskrisen kommer inte automatiskt att minska det orimliga gapet. Tvärtom kommer den ekonomiska krisen att öka inkomstskillnaderna, skriver LO-ordförande Wanja Lundby-Wedin i artikeln.
Tacka fan för det när hon själv medverkar till det.
Själv plockar jag ut 10 600 kronor i månaden efter att ha arbetat i 57 år sedan jag var 14 år gammal.
Presskommentarer:
DN
SvD
E24
Dagens.PS.
torsdag 12 mars 2009
PJ Anders Linder – kapitalets lille vapendragare
När det gäller maktförhållandena på arbetsplatsen finns det ingen neutralitet.
Visserligen har arbetsgivare och löntagare i många stycken gemensamma ekonomiska intressen men motsättningen mellan kapital och arbete är inbyggd i lönearbetssystemet.
De gemensamma intressena manifesteras i t.ex. då IF Metall går med på att sänka sin arbetstid för att rädda produktionen.
De motsatta intressena är synliga i vardagen då det handlar om löneförhandlingar, uppsägningar, arbetsmiljön m.m. Historiskt sett har motsättningarna ständigt orsakat öppna konflikter. Ur motsättningarna har också fackföreningar och arbetsgivareföreningar vuxit fram.
Man kan alltså antingen ställa sig på arbetsgivarnas sida eller på löntagarnas.
Samhället –¬ staten – i en demokrati ¬bör genom lagstiftning försöka reglera motsättningarna.
Eftersom arbetsgivaren hade oinskränkt makt att leda och fördela arbetet, att avskeda efter eget gottfinnande stiftades lagar för att balansera det ensidiga maktförhållandet på arbetsplatsen. En sådan lag är föreningsrättslagen som innebar att arbetsgivaren inte kunde avskeda folk för att de var fackligt aktiva. En annan sådan lag är LAS som ger ramar för i vilken ordning avskedande bör ske. Arbetsgivaren ska inte kunna sparka folk som han inte gillar. Det måste finnas saklig grund för avskedandet. Lagen är dispositiv, d.v.s. den ger parterna på arbetsmarknaden och på arbetsplatserna vida ramar för hur lagen ska tillämpas.
SvD:s PJ Anders Linder menar att lagen bör vara detaljerad och statisk. Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin förstår bättre och anser att den även i fortsättningen ska vara dispositiv.
Liberalen Svante Nycander har skrivit ett par utmärkta böcker i ämnet. ”Makten över arbetsmarknaden”, SNS förlag 2002 och ”Kriget mot fackföreningarna”, SNS 1998.
I den sist nämnda pekar han på att USA har lagreglerat arbetsmarknaden och att lagarna ensidigt gynnar arbetgivarsidan.
Diktaturer försöker alltid skapa ”neutralitet” på arbetsmarknaden genom lagstiftning. Så gjorde Hitler och Mussolini genom att förbjuda fria fackföreningar och så är det i Kina.
Eftersom det i demokratier handlar om en maktkamp försöker parterna på arbetsmarknaden hela tiden skaffa sig fördelar. Det är naturligt.
PJ Anders Linder ställer sig därvid alltid på arbetsgivarnas sida. Det är också naturligt.
Visserligen har arbetsgivare och löntagare i många stycken gemensamma ekonomiska intressen men motsättningen mellan kapital och arbete är inbyggd i lönearbetssystemet.
De gemensamma intressena manifesteras i t.ex. då IF Metall går med på att sänka sin arbetstid för att rädda produktionen.
De motsatta intressena är synliga i vardagen då det handlar om löneförhandlingar, uppsägningar, arbetsmiljön m.m. Historiskt sett har motsättningarna ständigt orsakat öppna konflikter. Ur motsättningarna har också fackföreningar och arbetsgivareföreningar vuxit fram.
Man kan alltså antingen ställa sig på arbetsgivarnas sida eller på löntagarnas.
Samhället –¬ staten – i en demokrati ¬bör genom lagstiftning försöka reglera motsättningarna.
Eftersom arbetsgivaren hade oinskränkt makt att leda och fördela arbetet, att avskeda efter eget gottfinnande stiftades lagar för att balansera det ensidiga maktförhållandet på arbetsplatsen. En sådan lag är föreningsrättslagen som innebar att arbetsgivaren inte kunde avskeda folk för att de var fackligt aktiva. En annan sådan lag är LAS som ger ramar för i vilken ordning avskedande bör ske. Arbetsgivaren ska inte kunna sparka folk som han inte gillar. Det måste finnas saklig grund för avskedandet. Lagen är dispositiv, d.v.s. den ger parterna på arbetsmarknaden och på arbetsplatserna vida ramar för hur lagen ska tillämpas.
SvD:s PJ Anders Linder menar att lagen bör vara detaljerad och statisk. Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin förstår bättre och anser att den även i fortsättningen ska vara dispositiv.
Liberalen Svante Nycander har skrivit ett par utmärkta böcker i ämnet. ”Makten över arbetsmarknaden”, SNS förlag 2002 och ”Kriget mot fackföreningarna”, SNS 1998.
I den sist nämnda pekar han på att USA har lagreglerat arbetsmarknaden och att lagarna ensidigt gynnar arbetgivarsidan.
Diktaturer försöker alltid skapa ”neutralitet” på arbetsmarknaden genom lagstiftning. Så gjorde Hitler och Mussolini genom att förbjuda fria fackföreningar och så är det i Kina.
Eftersom det i demokratier handlar om en maktkamp försöker parterna på arbetsmarknaden hela tiden skaffa sig fördelar. Det är naturligt.
PJ Anders Linder ställer sig därvid alltid på arbetsgivarnas sida. Det är också naturligt.
onsdag 11 mars 2009
Vänsteroppositionens dilemma
De borgerliga politikerna, både i opposition och regering, försöker alltid att anpassa sin politik efter kapitalismens krav och villkor. Det är det som gör dem till borgerliga politiker.
Sådana anpassningar kan vara mer eller mindre pragmatiska och verka mer eller mindre vettiga för olika grupper inom samhällshierarkin.
Vänsterpolitiker (inkl. socialdemokraterna) kan därför inte bara kritisera de borgerliga för att de anpassar sin politik efter kapitalismens krav och villkor, utan måste samtidigt kunna presentera en alternativ politik.
Men eftersom kapitalismen är den enda rådande ekonomiska ordningen är det svårt att presentera ett alternativ till kapitalismen. Ingen har i varje fall hittills lyckats med detta.
Och den som säger att man bör föra en ”antikapitalistisk” politik visar bara sin okunnighet om vad kapitalism är.
För vänstern gäller alltså att presentera en alternativ politik till den borgerliga – inom kapitalismens ram.
Vänsterns politiska uppgift är därför mycket svårare än de borgerligas.
Den alternativa politiken kan t.ex. behöva gå på tvärs mot vad kapitalismen kräver. Därför löper en sådan politik större risk att misslyckas.
Det som gör vänstern till vänster är, så långt jag förstått, att den med sin politik vill gynna de väljargrupper som står längst ner i samhällshierarkin: Löntagare (inkl. arbetslösa och ”utslagna”), småföretagare och andra som varken äger eller utövar makt över produktivt kapital.
Borgerligheten kan däremot unna sig lyxen att föra en politik för hela folket, inklusive dem i toppen av hierarkin.
Eftersom kapitalismens villkor inte alltid gynnar vänsterns väljargrupper tvingas vänstern alltså, ibland, gå på tvärs mot kapitalismen.
Vänstern i opposition måste således vara klar över
– vad kapitalismen kräver (och naturligtvis vad kapitalismen innebär)
– vilka konsekvenser dessa krav har för vänsterns väljargrupper.
– vad som bör göras för att gynna vänsterns väljargrupper inom ramen för kapitalismens krav.
Men redan här är vänstern i dag kraftlös.
Impotensen beror, för det första, på att det råder en total begreppsförvirring i den politiska debatten.
I många av socialdemokratins och vänsterns s.k. tankesmedjor sätts t.ex. likhetstecken mellan kapitalism och marknadsekonomi eller t.o.m. liberalism.
Det är allvarligt eftersom det leder till tankeoreda om vad som är orsak och verkan samt att det därmed blir svårt med orienteringen i politiken.
En annan orsak till kraftlösheten är att vänstern, liksom andra, tvingas föra en nationell politik i en värld där kapitalismen är global. Det blir ”vi svenskar” i stället för t.ex. ”vi löntagare”.
Idag tycks vänstern ha tappat sin orientering om kapitalismen och förlorat sin inriktning på att föra en antihierarkisk politik. Slagordet ”En annan värld är möjlig” har ersatts av ”En annan regering är möjlig”.
Vänsterns oppositionspolitik har följaktligen hemfallit åt att bara anklaga de borgerliga för att de för en borgerlig politik.
Om det leder vänstern till regeringsställning är inte lätt att veta, men om så vore, kan den nya vänsterregeringen bara komma att föra en (i bästa fall bättre) borgerlig politik.
Men var det vänsterns uppgift?
Kommentar till bl.a.
Kommentar till Aftonbladet ledarsida
Dagens Arena
Aktuellt i politiken
Sådana anpassningar kan vara mer eller mindre pragmatiska och verka mer eller mindre vettiga för olika grupper inom samhällshierarkin.
Vänsterpolitiker (inkl. socialdemokraterna) kan därför inte bara kritisera de borgerliga för att de anpassar sin politik efter kapitalismens krav och villkor, utan måste samtidigt kunna presentera en alternativ politik.
Men eftersom kapitalismen är den enda rådande ekonomiska ordningen är det svårt att presentera ett alternativ till kapitalismen. Ingen har i varje fall hittills lyckats med detta.
Och den som säger att man bör föra en ”antikapitalistisk” politik visar bara sin okunnighet om vad kapitalism är.
För vänstern gäller alltså att presentera en alternativ politik till den borgerliga – inom kapitalismens ram.
Vänsterns politiska uppgift är därför mycket svårare än de borgerligas.
Den alternativa politiken kan t.ex. behöva gå på tvärs mot vad kapitalismen kräver. Därför löper en sådan politik större risk att misslyckas.
Det som gör vänstern till vänster är, så långt jag förstått, att den med sin politik vill gynna de väljargrupper som står längst ner i samhällshierarkin: Löntagare (inkl. arbetslösa och ”utslagna”), småföretagare och andra som varken äger eller utövar makt över produktivt kapital.
Borgerligheten kan däremot unna sig lyxen att föra en politik för hela folket, inklusive dem i toppen av hierarkin.
Eftersom kapitalismens villkor inte alltid gynnar vänsterns väljargrupper tvingas vänstern alltså, ibland, gå på tvärs mot kapitalismen.
Vänstern i opposition måste således vara klar över
– vad kapitalismen kräver (och naturligtvis vad kapitalismen innebär)
– vilka konsekvenser dessa krav har för vänsterns väljargrupper.
– vad som bör göras för att gynna vänsterns väljargrupper inom ramen för kapitalismens krav.
Men redan här är vänstern i dag kraftlös.
Impotensen beror, för det första, på att det råder en total begreppsförvirring i den politiska debatten.
I många av socialdemokratins och vänsterns s.k. tankesmedjor sätts t.ex. likhetstecken mellan kapitalism och marknadsekonomi eller t.o.m. liberalism.
Det är allvarligt eftersom det leder till tankeoreda om vad som är orsak och verkan samt att det därmed blir svårt med orienteringen i politiken.
En annan orsak till kraftlösheten är att vänstern, liksom andra, tvingas föra en nationell politik i en värld där kapitalismen är global. Det blir ”vi svenskar” i stället för t.ex. ”vi löntagare”.
Idag tycks vänstern ha tappat sin orientering om kapitalismen och förlorat sin inriktning på att föra en antihierarkisk politik. Slagordet ”En annan värld är möjlig” har ersatts av ”En annan regering är möjlig”.
Vänsterns oppositionspolitik har följaktligen hemfallit åt att bara anklaga de borgerliga för att de för en borgerlig politik.
Om det leder vänstern till regeringsställning är inte lätt att veta, men om så vore, kan den nya vänsterregeringen bara komma att föra en (i bästa fall bättre) borgerlig politik.
Men var det vänsterns uppgift?
Kommentar till bl.a.
Kommentar till Aftonbladet ledarsida
Dagens Arena
Aktuellt i politiken
måndag 9 mars 2009
Stoppa vänsterfascismen!
Vad kännetecknar fascism?
Jo, antiintellektualism, avsaknad av teoretisk eller sammanhängande ideologisk grund, våldsfixering och tron på att man har monopol på sanningen.
Vad kännetecknar Antifascistisk aktion, Afa?
Jo, antiintellektualism, avsaknad av teoretisk eller sammanhängande ideologisk grund, våldsfixering och tron på att man har monopol på sanningen.
Om Afa vill stoppa fascismen bör den börja inifrån.
Och den demokratiska vänstern bör ta kraftigt avstånd Afa:s metoder.
Newsmill
Sydsvenskan
DN
DN:s ledare
Jo, antiintellektualism, avsaknad av teoretisk eller sammanhängande ideologisk grund, våldsfixering och tron på att man har monopol på sanningen.
Vad kännetecknar Antifascistisk aktion, Afa?
Jo, antiintellektualism, avsaknad av teoretisk eller sammanhängande ideologisk grund, våldsfixering och tron på att man har monopol på sanningen.
Om Afa vill stoppa fascismen bör den börja inifrån.
Och den demokratiska vänstern bör ta kraftigt avstånd Afa:s metoder.
Newsmill
Sydsvenskan
DN
DN:s ledare
fredag 6 mars 2009
Svinet förblir ett svin
Överklassen har alltid skaffat sig privilegier.
En gång var det de stora jordägarna som bildade en aristokratisk överklass med förmåner ouppnåeliga för den allmoge som försörjde dem.
Under antiken bestod aristokratin av de styrande plebejerna i Rom som försörjdes av slavar och egendomslösa medborgare. Plebejerna avlöstes av kejsarna, kungarna, furstar, grevar och baroner i Europa. Denna världsliga makt hade god hjälp av den kyrkliga med påvar, biskopar och abbedissor och av den militära eliten. Alla försörjdes de av folkflertalet, lantarbetare, hantverkare, drängar och pigor utan annan egendom än sin arbetskraft.
I dag är det kapitalägarna – bankirer, finansmän, kapitalägare och deras underhuggare VD:ar och direktörer i storbolagen – som är aristokratin och som beviljar sig själva och sina underhuggare förmåner högt över löntagarna som försörjer dem.
VD-ersättningarna, som är trettiofem gånger vad en löntagare tjänar, är inte den viktigaste skillnaden mellan aristokratin och populasen.
Den djupare och mer avgörande skillnaden ligger i den samhällshierarki som betingas av vilka som å ena sidan äger och har makten över kapitalet och produktionen och å andra sidan den del av folket som bara äger sin arbetskraft i produktionen ¬ – löntagare, småföretagare och entreprenörer.
Dagens aristokratiska hierarkiska ordning är oåtkomlig för demokratin och existerar utanför våra begrepp om rättvisa, och jämlikhet.
Att stoppa VD:arnas bonus är alltså som att rycka några strån ur svinets päls. Svinet är lik förbannat ett svin.
Och samhällets topp utgör fortfarande ett privilegierat utanförskap.
Kommentar till
SvD
DN
Dagens Arbete
Arvid Falk
En gång var det de stora jordägarna som bildade en aristokratisk överklass med förmåner ouppnåeliga för den allmoge som försörjde dem.
Under antiken bestod aristokratin av de styrande plebejerna i Rom som försörjdes av slavar och egendomslösa medborgare. Plebejerna avlöstes av kejsarna, kungarna, furstar, grevar och baroner i Europa. Denna världsliga makt hade god hjälp av den kyrkliga med påvar, biskopar och abbedissor och av den militära eliten. Alla försörjdes de av folkflertalet, lantarbetare, hantverkare, drängar och pigor utan annan egendom än sin arbetskraft.
I dag är det kapitalägarna – bankirer, finansmän, kapitalägare och deras underhuggare VD:ar och direktörer i storbolagen – som är aristokratin och som beviljar sig själva och sina underhuggare förmåner högt över löntagarna som försörjer dem.
VD-ersättningarna, som är trettiofem gånger vad en löntagare tjänar, är inte den viktigaste skillnaden mellan aristokratin och populasen.
Den djupare och mer avgörande skillnaden ligger i den samhällshierarki som betingas av vilka som å ena sidan äger och har makten över kapitalet och produktionen och å andra sidan den del av folket som bara äger sin arbetskraft i produktionen ¬ – löntagare, småföretagare och entreprenörer.
Dagens aristokratiska hierarkiska ordning är oåtkomlig för demokratin och existerar utanför våra begrepp om rättvisa, och jämlikhet.
Att stoppa VD:arnas bonus är alltså som att rycka några strån ur svinets päls. Svinet är lik förbannat ett svin.
Och samhällets topp utgör fortfarande ett privilegierat utanförskap.
Kommentar till
SvD
DN
Dagens Arbete
Arvid Falk
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
