Det enskilda ägandet och näringslivet III. (av III) Den kapitalistiska utvecklingen gräver sin grav.

Så länge som de privata företagen och produktionsmedlen ägdes av enskilda personer, som riskerade sitt egna kapital, kunde dessa personer besluta om investeringar, produktion, omdispositioner, personalpolitik m.m. Deras beslut drabbade då ett relativt begränsat antal anställda.

Hänvisningen till att företagets ägare ska ha rätt att disponera över ”sin egendom” hade därför tidigare en viss relevans. Givetvis gäller detta fortfarande dagens småföretagare och småsparare.
Vad jag här talar om är ägandet över storkapitalet och om en av kapitalismens grundvalar – det enskilda ägandet av produktionsmedlen.

Arbetsgivarnas äger inte löntagaren men kampen mellan löntagare och ägarna av produktionsmedlen har ständigt handlat om hur mycket företagarna ska bestämma över lönatagarnas arbetskraft, arbetstid, arbetsmiljö och arbetsförhållanden. För att inte tala om fördelningen av det gemensamma produktionsresultatet. Kampen handlar om nyttjanderätten av arbetskraften och rätten att bestämma över produktionen.
Arbetsgivareföreningen hade i sina stadgar- paragraf 23 senare 32 - inskrivet att arbetsgivaren själv hade rätt att leda och fördela arbetet och anställa och avskeda löntagare.  Organisationen krävde av företag som ville ansluta sig till att de skulle följa den bestämmelsen.
Arbetsgivarna hävdade helt enkelt sin privata äganderätt till företaget.

Den kampen har i dag, i många länder, lett fram till en reglerad och disciplinerad avtalsrörelse mellan arbetsgivare och löntagare.

I dag har de tio största svenska företagen 880 000 anställda i olika länder. På 1890-talet hade A.B. L. M. Ericsson & Co cirka 500 anställda. I dag är antalet 119 718.

Det är stor skillnad på konsekvenser för samhället om ett företag med ett fåtal anställda beslutar om nedläggning än om ett företag med flera tusen anställda fattar samma beslut.

Storföretagens nedläggningsbeslut drabbar inte bara de egna anställda utan även mängder av småföretag, konsulter, entreprenörer, underleverantörer och deras anställda. För kommuner och staten kan det handla om att skatteinkomster plötsligt förvandlas till stora utgifter för arbetslöshetsstöd och andra ekonomiska, sociala och kulturella konsekvenser.

Självklart försöker löntagare och politiker genom avtal och lagstiftning begränsa de negativa konsekvenserna av företagens beslut vilket naturligtvis hämmar företagsledningarnas handlingsutrymme.

Äganderätten har i alla tider skapat konflikter. Grannar har bråkat med varandra om tomtgränser, nationer har krigat om territorier, stater och enskilda medborgare har tvistat om nyttjande- och äganderätt. Upphovrätt, patenträtt och andra ideella äganderätter vållar alltid strid.

I staten, det civila samhället och det privata näringslivet pågår en ständig konflikt om den enskilda äganderätten. Under 70-talet kom konflikten om den privata äganderätten till öppen kamp i politiken genom striden om löntagarfonderna.
Konflikten blir i dag tydlig i debatten om ”vinster i välfärden” och i debatterna om företagens ansvar för miljön. Gränsen mellan höger och vänster i politiken formar sig utifrån inställningen till ägandet och bestämmanderätten till produktionsmedlen.

Företagens allt större påverkan på miljön är också ett tecken på att privatintressen inte längre ensamt kan styra ekonomin. Oljebolaget BP:s oljeutsläpp i Mexikanska golfen 2010, General Electric som dumpade gift i Hudsonfloden mellan 1947 och 1977 och då Exxon Mobil Corporation 1989 grundstötte utanför Alaska och läckte ut en enorm mängd råolja, för att nämna några kända oljekatastrofer som exempel. Koloxidutsläpp, kärnkraft, gifter i kemikalier, arbetsmiljökatastrofer, skogsskövling, och en mängd andra samhälls- och miljöområden kostar samhället enorma pengar.
Företagens exploatering av samhällsresurser kan ge stora utgifter för skattebetalarna.
I Sverige har vi bland annat haft BT Kemi- och Eternitskandalerna där kostnaderna har drabbat skattebetalarna men som i decennier gett aktieägarna och kapitalägarna stora vinster.

Den ekonomiska, sociala och kulturella utvecklingen gör att kapitalet blir allt mer samhälleligt och allt mindre privat.

Bankers, finansinstituts, storföretags och näringslivets allt större expansion blir alltmer samhällspåverkande och därmed allt mindre privata.
Argumentet att företagets ägare ska ha rätt att disponera över ”sin egendom” blir allt mindre relevant.
De dogmatiska nyliberalernas argument att kapitalisterna har rätt över kapitalet eftersom det är enskild egendom har undergrävts av den kapitalistiska utvecklingen.
Med andra ord är det kapitalismen självt, som har gjort vad som ”socialister” misslyckats med, nämligen att göra det privata produktionskapitalet kollektivt och socialt.

Utan insikten om den utvecklingen blir det svårt, både för vänster och höger, att föra ekonomisk politik och att vidmakthålla demokratin.

En sammanfattning kommer i ett kommande inlägg.

Se mina tidigare inlägg i frågan
Det enskilda ägandet och näringslivet I
Det enskilda ägandet och näringslivet II. Hur privat är kapitalet och detenskilda ägandet?

Wikipedia. ”Paragraf 32”
Motion till riksdagen 1988/89:K203 av Carl Bildt m.fl. (m)”Grundlagsfäst äganderätt”Torbjörn Tännsjö ”Bör äganderätten vara grundlagsfäst?”  Statsvetenskaplig tidskrifts arkiv
Svenskt Näringsliv. ”Kartläggning av stöd till företag”
LRF ”All fakta om det goda ägandet”
Fokus ”Kapitalismen största hotet mot världens befolkning”
SvD Näringsliv ”Historiska miljökatastrofer” 
Andreas Cervenka SvD ”De svenska bankernas skulder” 

Det enskilda ägandet och näringslivet II. (Av III) Hur privat är kapitalet och näringslivet?

Arbetet och produktionen är grunden för samhällets utveckling, och den enskilda privata äganderätten är en av samhällets viktigaste rättsprinciper.

Staten och näringsliv har alltmer vävts samman i ett ömsesidigt beroende. Det har skett bland annat genom att företagen blivit beroende av statliga stöd och subventioner och staten är beroende av företagens verksamhet och skatter.

Tänk bara på bankkrascherna där skattebetalarna tvingades att gå in med pengar för att rädda bankerna från konkurs. Som argument för detta brukar man ange banksystemets samhällsviktiga funktioner.

Som exempel kan vi ta att skattebetalarna åkte på notan för finanskrisen i Sverige 1990–1994.
Nordbanken (numera Nordea) köptes ut av staten för att förhindra banken att gå omkull. Banken hade år 1989 slagits ihop med PK-banken. Staten pumpade in 65 miljarder i affären, dock bedömdes banken ha ett visst värde varför förlusten antas ha kostat skattebetalarna omkring 35 miljarder kronor. Nordbanken köpte därefter den konkursmässiga Gotabanken. När Nordbanken inte klarade kapitaltäckningskravet på 8 % genomfördes en nyemission på 5,2 miljarder kronor, varav staten tecknade 4,2 miljarder. I samband med detta ökade Statens ägarandel från 70 till 77 %. Senare såldes Nordbanken, i ett då bättre börsklimat, och staten återfick en del av de utbetalade skattepengarna.

Nu kräver politikerna i EU och regering att bankernas ägare och kunder ska avsätta en del av sina vinster och lägga upp en fond som kan rädda banken vid en eventuell framtida ny krasch.
Den har kallats stabilitetsfonden och resolutionsfonden. Nordeas styrelse gillar inte förslaget utan hotar med att flytta sitt huvudkontor till annat land. Styrelsen handlar som om de är privata ägare till Nordea.

Men företagen och kapitalbildningen är inte längre en privat angelägenhet, företagen har blivit alltmer samhällsberoende. ”Privatiseringen” av samhällsservice och välfärd har inte gjort det privata näringslivet mer enskilt utan gjort dem mer samhälleliga.

Medborgarnas sparmedel blir till ett uppumpat ”kapital” som snurrar runt på finansmarknaden styrd av anonyma fondmäklare. Kapitalet är inte längre till för investeringar i produktionen utan är spelmarker i ett virtuellt casino.
Och om hörnet hotar en kollaps, en smärtsam återställare till realkapitalet, som vi alla måste betala.
Något privat kapital finns inte längre. Om det någonsin funnits.

Expressen  17 sep 2008”Bankkraschen slår hårt mot svenska småsparare”
Wikipedia ”Finanskrisen 2007–2008”
Riksgälden ”Stödåtgärder under finanskrisen 2008–2009”
Riksgälden ”Stabilitetsfonden”
Riksgälden ”Resolutionsreserven” 
SvD Näringsliv 30 mar, 2016 ”100 miljarder i vinst – bankerna harmarginaler”  
SvD Näringsliv, Andreas Cervenka  2 mars, 2016 ”Storbankerna görmiljardvinster på svenskarnas bolån ”
Yle ”Forskare:Nordeas flytthot visar hur banker flyr undan sitt ansvar”
Andreas Cervenka SvD Näringsliv ”Mjölkar ändlöst” måste ha varit ett skämt,Wahlroos?”

                          

Det enskilda ägandet och näringslivet I (av III)

Den enskilda privata äganderätten är en av samhällets viktigaste rättsprinciper.

Utan den skulle anarki råda och samhällen inte kunna byggas.
Äganderätten är urgammal.
Andra Mosebok kap 20 formulerar det i ett av de tio budorden:
”Du skall inte ha begär till din nästas hus. Du skall inte ha begär till din nästas hustru eller hans slav eller hans slavinna, hans oxe eller hans åsna eller något annat som tillhör din nästa.”

Över hela världen och i alla tider har människor under stor möda avverka skog, röjt ny mark, plöjt och sått spannmål för att i framtiden kunna skörda och leva av vad som skörden gett. Om jordbrukaren inte fått äga sin mark och disponera över vad jorden gett skulle han inte vara intresserad eftersom resultatet av hans arbete då skulle kunna stjälas av någon annan.
Och arbetet och produktionen är grunden för all samhällsutveckling.

Du kan äga dina verktyg, din cykel, dina kläder, din bostad, din bil, din arbetskraft, dina djur och din mark. Men ägandet kan också omfatta naturresurser, pengar och kapital, uppfinningar, konstverk, energiresurser, råvaror, produktionsmedel, företag.
Du kan bli ägare på olika sätt. Du kan bli ägare genom att skapa något nytt, du kan ärva något eller köpa dig till äganderätt.
Men du får enligt lag inte stjäla dig till äganderätt.
Det finns olika slags äganderätt. Du äger något med ensamrätt eller så delar du ägandet med andra.

Du kan till exempel äga din sommarstuga med vidhängande tomt ensam eller du kan dela den med dina syskon. Du kan vara delägare i ett bolag eller i någon annan sorts organisation.

En gång i tiden – ungefär från medeltiden och fram till 1700- och 1800 -talen - var även stora företag privatägda.

Giovanni di Bicci de' Medici (1360-1429) grundade handelsbolaget och Medicibanken som sedan gick i arv i generationer.  På samma sätt var det med Fugger som grundades av Jakob den äldre (1459 –1525), för att nämna ett par exempel på stora tidiga företag med privata ägare.

Företagen ägdes förr av en entreprenör och/eller en kapitalist som t.ex. Louis De Geer (1587–1652), av en uppfinnare som t.ex. Alfred Nobel 1833-1896, av en familj som t.ex. Bonniers (1837-) eller som familjen Wallenberg (1856-).

Ägarna, eller någon i ägarfamiljen, hade oftast startat företaget och drivit det framåt. I det privata företaget beslutade ägarna om investeringar, produktionen, anställningar, försäljning m.m.

Visserligen kunde dessa privata företag i olika sammanhang få ganska gediget stöd från samhället och staten men ägarna behöll ändå det avgörande inflytandet och det reella ägandet över sina företag.

Men utvecklingen gav med tiden upphov till nya ägarformer.
På 1600-talet fanns bolagsbildningar som uppträdde som andelsbolag med fler olika samägare. Ett känt exempel från Sverige är Ostindiska Companiet, bildat 1731. Bolagsägarna satsade kapital i företaget och utövade ett kollektivt ägande.

Bankerna, som sedan medeltiden hade en avgörande roll för produktionen och handeln, fick en allt viktigare samhällsroll för bland annat kapitalförsörjningen. Bankerna var till en början privatägda men bolagiserades och till och med förstatligades under 1800-talet.

Därefter blev aktieägandet alltmer vanligt inom näringslivet. Till en början var aktieägarna privatpersoner men så småningom började olika bolag köpa upp aktier i andra bolag vilket kollektiviserade ägandet.

Snart bildades särskilda företag, investment- eller fondbolag, vars enda uppgift var att äga och förvalta aktier i andra bolag. I dag förvaltar fondbolagen en betydande andel av svenska folkets sparmedel. Det privata ägandet har förvandlats till ett kollektivt ägande. Efter globaliseringen av kapital- och finanssektorn har ägandet blivit alltmer utspritt och anonymt.

Våra gemensamma pensionspengar förvaltas till exempel av fonder och finansinstitutioner.

Företagen styrs av verkställande direktörer på uppdrag av styrelser och aktieägare.

Visserligen finns ännu stora privata storföretag som inte är börsnoterade till exempel IKEA (Kamprad) och Tetra Pak (Rausing) men de är undantag.

Men i det stora hela är det idag helt enkelt omöjligt att urskilja privata ägare till kapital och företag.
Staten, samhället och näringslivet blir allt mer ömsesidigt beroende av varandra.

Så hur privat är egentligen kapitalet och näringslivet?

Svenskt Näringsliv Ekonomifakta ”Företaginom välfärdssektorn”
Veckans Affärer ”Det här är Sveriges 500 största företag 2016”Svt ”Storbankernas vinster” 

Wikipedia ”Finansmarknad” 

Fejkad popularitet på Internet

Det är inte bara rena lögner som man bör se upp för på Internet. Även popularitetsyttringar kan vara fejk.

Popularitet mäts på Internet genom antal följare, retweets, likes (gillanden), Instagramhjärtan, webbplatsbesökare, kommentarer, röster, rekommendationer och delningar.
Varenda variabel som ger status och popularitet, vilken kan ge pengar, kan manipuleras på internet.

När du t.ex. "gillar” ett inlägg från något företag eller en organisation på facebook syns det för dina vänner på facebook och företagets/organisationens budskap får därigenom spridning och reklam. Därför blir det attraktivt för företagen och organisationerna att ha många ”gillanden”.
Företag och organisationer kan alltså frestas att betala facebookanvändare för att gilla deras inlägg.
Restauranger, bokförlag, politiska organisationer, opinionsbildare och lobbygrupper kan vinna gillare genom att betala folk att ”gilla” eller rekommendera dem på nätet.
Frågan är om det förekommer och i så fall i vilken utsträckning.

Hur många, och vilka, som köper popularitet på nätet vet ingen. Företag eller organisationer som köpt gillande går inte precis ut och skryter med det. Och de som ”gillar” eller ”delar” mot betalning vill naturligtvis inte mista sin inkomstkälla.

Finns det någon forskning eller grävande journalist som kan visa hur omfattande den här verksamheten är?
Det är några år sedan som frågan var på tapeten, vad har hänt sedan dess?
Någon som vet?

AB Kultur 24 maj 2014 ”World wide fusk” 

Metro ”Har FI köpt 10 000 turkiska fans på Facebook?”
SVT ”Så får företagen dig att gilla dem på facebook” 

DN ”Företagen-köper sig gillande på facebook” 

Expressen ”Så tjänar de pengar på det du-gillar på facebook” 

GP ”Gott om fejkade gilla på fejan”

Metros Viralgranskaren

lögn, Internet, popularitet, fejk, följare, retweets, likes, gilla,  Instagramhjärtan, webbplats, besökare, kommentarer, röster, rekommendationer och delningar, facebook, vänner, reklam., opinion, fusk, fans, fejan, nättroll

Nya första maj

Förstamajfirandet här i Sverige verkar, som Stig-Björn Lunggren påpekat i en krönika i AB, lika omöjlig att rubba som den kyrkliga liturgin. Men då t.o.m. katolska kyrkan lyckats med det borde även arbetarrörelsen kunna förändra de gamla formerna.

Här kommer därför några förslag till förändringar.

Innehållet: Första maj borde handla om den internationella arbetarrörelsen. Se min blogg ”Förnya första majfirandet. Tillbaka till ursprunget!”
Det ekonomiska, sociala och kulturella livet är globalt.
Betona gärna den globala kampen mot kapitalförstörelse, mot exploatering av människa och miljö och mot krig. Låt demonstrationerna handla om kampen för fred, för global jämlikhet, jämställdhet och för ekonomisk, social och kulturell demokrati. Hylla arbetet som grunden för all utveckling.
”Internationalen” handlar om just det. Tona ner kraven på socialism till förmån för en frihetlig social politik för alla folks frihet.
Öppna firandet för alla som delar värderingarna.

Formerna för firandet: Varför inte mer karnevalstämning? Varför inte även använda sociala medier?

Talarna: Andra än politiska företrädare och ledningen för arbetarrörelsen bör tala. Använd året inför första maj för att få fram bra talare ur de djupa medlemsleden.

Musiken och sångtexterna: Lätta upp med mer aktuell populärmusik. Utlys en tävling om bästa texterna och nya melodier. Ta fram nya mer aktuella texter till Internationalen och Arbetets söner.

Uppmärksamma rörelsens hjältar: Lyft fram sådana människor runt om i världen som kämpat för arbetarrörelsen och dess idéer.


Några inom arbetarrörelsen borde omedelbart ta som sin uppgift att tillsammans med rörelsens medlemmar förnya förstamajfirandet.
Gärna några som är under 80 år gamla. Varför inte börja med ett upprop på nätet?

Förnya första majfirandet. Tillbaka till ursprunget!

Första maj är arbetarrörelsens internationella högtidsdag. Dagen firas sedan 1890, på initiativ av Andra internationalen, till påminnelse av massakern den 4 maj 1886 då strejkande arbetare demonstrerade för åtta timmars arbetsdag på torget Haymarket i Chicago.

200 poliser ingrep och minst fyra arbetare dog på platsen och fler senare på sjukhus. Dagen före hade två demonstrerande arbetare skjutits ihjäl av polisen.

Än i dag mördas fackligt aktiva eller försvinner spårlöst. I trettiofem länder har löntagare fängslats enbart på grund av sitt fackliga arbete. I Kina är fria fackföreningar förbjudna. I USA sitter en fackföreningsfientlig president vid rodret. I Turkiet stryps fackliga rörelser.

Följaktligen var årets stolta paroll för demonstrationerna i vårt kära fosterland ”Tillsammans för Sverige”. Huvudparollerna och talen i demonstrationen handlade om partipolitiska dagskrav.

Jag ska erkänna att jag har svårt att just denna dag ställa upp för att kräva någon krona mer eller mindre till det ena eller andra i statsbudgeten vilket ju är på tapeten under hela det övriga året.

Gärna svenska fanor i förstamajtågen men dagen bör vara den internationella arbetarrörelsens solidaritets- och manifestationsdag.

Första maj kan påminna om att

…den fackliga rörelsen är en viktig del av demokratin och att det första som diktatorer förbjuder sedan de tagit makten är fackföreningar.

…demokratin inte bara handlar om formella procedurfrågor utan också kräver jämlikhet, yttrandefrihet, organisationsfrihet och ett öppet samhälle.

… kränkningar av fackliga rättigheter ständigt sker

… miljontals löntagare i världen lever under fattigdom och förtryck.

… globaliseringen inte enbart innebär ökat välstånd utan också fattigdom och elände

… klyftorna mellan rika och fattiga länder ökar

… den svenska arbetarrörelsen består av två delar en facklig och en politisk, ett framgångsrikt koncept

… världen är en helhet ekonomiskt, socialt och kulturellt

… arbetarrörelsens kamp för ett mänskligt liv är en global kamp mot en global kapitalism.

Det är knappt ett år kvar till nästa första maj.

Världsfackens rättighetsindex 

Internationella fackliga samorganisationen (IFS) 

Så kränks mänskliga rättigheter i arbetslivet 

Enn Kokks blogg om texten till  Internationalen 

Min bok Internetionalen (2001) 
Stig-Björn Ljunggren Förstamaj en ritual 

En blind höna som saknar skam

I en ledare i valborgsmässoaftons SvD har Tove Lifvendahl försökt att vara en smula poetisk, a la Göran Greider. Rubriken är ”En socialdemokrati som saknar skam”.

I anslaget beskriver hon huru som hennes farföräldrar var strävsamma sossar som gjorde sin plikt och krävde sin rätt. De var tydligen värda all beundran.
Döda sossar är bra sossar.
Men dagens socialdemokrati har svikit fädrens sossetradition.
”Nutidens socialdemokrater befinner sig någon helt annanstans än tidigare generationer-” skriver Lifvendahl.

Det är en variant på den vanligaste högerdemagogin som brukar beskylla sossarna för att vara gammalmodiga. Här har de i stället lämnat sin ideologi och svikit sin fana röd.
Tyvärr spårar den poetiska formen ur och hela krönikan blir bara ett gnäll över arbetarrörelsens påstådda svek.
Att vara någon annanstans än tidigare generationer är väl inte fel i en värld som ständigt förändras. Det kan ju kallas för utveckling.

Nå ja, nu tillhör det ju de borgerliga ledarsidornas uppgift att, speciellt dagen före första maj, häckla arbetarrörelsen. Det förväntas särskilt av en ledarskribent som var förbundsordförande för Moderata ungdomsförbundet 2000–2002 och som var kommunikationschef på Svenskt Näringsliv åren 2007-2012, innan hon värvades till SvD.
Inte konstigt att hon skriver en hårt vinklad krönika mot LO.

Men enligt min mening hittar hon också ett viktigt korn i gödselstacken.

Arbetarrörelsen borde se över form och innehåll för demonstrationerna första maj.
De borde inriktas på den internationella arbetarrörelsens politiska och fackliga krav, på internationell solidaritet, på ekonomisk, social och kulturell global utveckling, finna ny text till Internationalen och vara mindre traditionsbundet.
De inrikes partifrågorna kan få utrymme resten av året men första maj är den internationella arbetarrörelsens dag.

Det är ett år till nästa gång.

Stig-Björn Ljunggren i AB