Vår tids bördsadel

De flesta av Sveriges mest förmögna är personer med tunga positioner i näringslivet.

Förra året ägde 178 svenska miljardärer tillsamman över 2 000 miljarder kronor. Man kan jämföra med den svenska statsbudgeten som ligger på 972 miljarder. Det berättar Veckans Affärer. 

Bara en av de tio största – Kamprad – har inte ärvt förmögenheten. Och en av de tio, Melker Schörling, har genom rundliga VD-löner köpt sig till och spekulerat sig till förmögenhet.
De övriga åtta har ärvt sina pengar. De är vår tids bördsadel.

Med sina tillgångar skulle de, som arbetsgivare, lätt kunna investera i arbetstillfällen för de arbetslösa som har svårt att komma in på arbetsmarknaden. Utan att behöva vänta på ändringar i arbetslagstiftning och kollektivavtal.

Här är de tio största svenska miljardärna.

Ingvar Kamprad
Första platsen av de tio rikaste intas av Ingvar Kamprad, eftersom Veckans Affärer räknar honom som ensam ägare till Ikea trots ett komplicerat ägarupplägg med utländska stiftelser. Hans förmögenhet uppgår enligt tidningen till 655 miljarder kronor. När VA gjorde listan för ett år sedan uppgick Kamprads tillgångar till 610 miljarder kronor.
Han har inte ärvt sin förmögenhet, men har naturligtvis bland andra sina många anställda att tacka för hjälpen med att skrapa ihop den. IKEA har 163 600 anställda.

Stefan Persson
H&M-koncernens patriark Stefan Persson förfogar över tillgångar värda 208 miljarder kronor. Även Perssons barn Tom Persson, Charlotte Söderström och Karl Johan Persson, H&M:s vd, med 6 miljarder var.
Stefan Persson har ärvt sin förmögenhet. H&M har 161 000 anställda.

Hans Rausing
Tetra Pak-arvingen Hans Rausing har liksom Kamprad fyllt 90 år. Hans förmögenhet anges till 102 miljarder. Tetra Pak har 23 460 anställda.

Jörn Rausing
Förmögenheten ligger nu på 57 miljarder kronor jämfört med 45 miljarder 2015. Enligt Veckans Affärer är Jörn Rausing bosatt i brittiska Surrey.

Antonia Ax:son Johnson
Antonia Ax:son Johnson är en av Sveriges mest framstående företagsledare och är fjärde generationens familjeföretagare i Axel Johnson-gruppen och styrelseordförande i Ax:son Johnson-koncernen, som bland annat äger Åhléns och Axfood AXFO.
Hon är god för 55 miljarder kronor enligt Veckans Affärer. Axfood har 8 803 anställda.

Melker Schörling
Tung finansman som byggt upp investmentbolaget Melker Schörling AB. I höstas meddelade Schörling att han kommer att kommer att lämna sina styrelseuppdrag våren 2017.
”Gradvis har hälsan försämrats så att jag har känt det nödvändigt att ta detta steg. Jag kommer dock fortsätta som bollplank och rådgivare till bolagen”, skrev Melker Schörling i ett mejl till SvD.
Melker Schörling är en VD som satsat på att köpa in sig i bolag som Securitas och Skanska.
Förmögenheten ligger på 55 miljarder kronor.

Finn och Kirsten Rausing
Barnbarn till Tetra Pak-grundaren Ruben Rausing. 1995 köpte de tillsammans med sin bror Jörn Rausing sin farbrors halva av Tetra Laval, där Tetra Pak ingår. När deras pappa Gad dog år 2000 ärvde de den resterande delen av bolaget.
54 miljarder kronor var har de enligt listan. Kirsten uppges bo i brittiska Suffolk medan Finn bor i Stockholm.

Frederik Paulsen
Paulsen är ordförande i Dr Frederik Paulsen Foundation som äger läkemedelskoncernen Ferring Pharmaceuticals, som grundades av Paulsens far. Ferring forskar och utvecklar läkemedel inom gastroenterologi, obstetrik, endokrinologi, urologi och gynekologi.
Frederik Paulsen är god för 53 miljarder kronor. Bosatt i Lausanne i Schweiz. Ferring har 5 000 anställda

Ane Mærsk Mc-Kinney Uggla
Hennes förmögenhet ligger på 47 miljarder kronor.
Ane Mærsk Mc-Kinney Uggla är dotter till redaren Mærsk Mc-Kinney Møller, som gick bort 2012. Hon tog då över ordförandeskapet i ägarstiftelsen som kontrollerar jättekoncernen A.P. Møller-Mærsk med 89,000 anställda.

SvD Näringsliv 

Löntagarna tar de största riskerna

Det påstås att investerarna tar en risk när de satsar pengar i företag.

Med det avses en ekonomisk risk. Fast inte sällan är det andras, dina och mina, pengar som investerarna riskerar.

Även löntagarna tar en ekonomisk risk i företaget eftersom deras anställning, och därmed inkomst, kan upphöra vid konjunkturförändringar eller om företaget är illa skött.
Men löntagarna kan dessutom riskera sitt liv och sin hälsa i arbetet.

FN-organet ILO uppskattar att cirka 2,3 miljoner kvinnor och män runt om i världen dör i arbetsrelaterade olyckor och sjukdomar varje år. Det motsvarar mer än 6000 dödsfall varje dag. I hela världen sker det omkring 340 miljoner arbetsolyckor och 160 miljoner offer för arbetsrelaterade sjukdomar årligen.
Farliga ämnen beräknas leda till 651279 dödsfall per år.

Det finns många exempel hur löntagare fått riskera liv och hälsa i produktionen.

Ett svenskt exempel är Lomma Eternit där ett par hundra arbetare miste livet i en kvävande sjukdom på grund av arbetet i företaget.
Under årtionden blev arbetarna allt sjukare medan investerarna tjänade pengar.

 
Hos H&M:s underleverantörer i Kambodja och Bangladesh, dog hundratals arbetare då fabriker rasade på grund av bristande underhåll . Men investerarna hade hunnit kvittera ut de pengar som borde gått till att rusta fabrikerna.

Silkosens verkningar inom olika industrier är ett annat känt fall där produktionen skapat vinster till investerarna men ohälsa och död bland löntagarna.

Gruvraset i Soma i Turkiet, där över två hundra löntagare avled, är ett närbeläget exempel.  Gruvdrift dödar ständigt människor över hela världen.

Vanligen blir arbetarna och deras anhöriga utan ersättning medan investerarna under åratal har kunnat kamma hem utdelningar och vinster tack vare bristfälliga arbetsmiljöer.

Då en olycka inträffat straffas i en del fall företagsledningarna som personligen ansvariga för olyckan.
Det brukar dock inte hjälpa de löntagare som förolyckats eller drabbats av sjukdom och invaliditet  
Och inte drabbar det de investerare som under långa tider, före katastroftillfället, profiterat på de usla arbetsmiljöerna.

Arbetsolyckorna beror vanligen på att företagsledningarna struntar i arbetarskyddet eftersom skyddet kostar pengar eller hindrar verksamheten och att därmed vinsterna minskar. Om lönsamheten minskar kommer investerarna att använda sitt investeringskapital i ett annat, mer lönsamt, företag. Företagsledningar drivs alltså att fuska med arbetarskyddet.

Självklart ska företagets ansvariga dömas för arbetsmiljöbrott men frågan är om inte även investerarna som under lång tid, före katastrofen, tjänat pengar på företagets verksamhet bör betala.

Företagen orsakar inte sällan miljökatastrofer.
Som Bhopalkatastrofen natten till 3 december 1984 då 43 ton metylisocyanat och andra gaser från amerikanska Union Carbides fabrik strömmade ut över den sovande staden. 520 000 människor utsattes för gaserna, 8 000 dog under första veckan, och närmare 200 000 fick olika grader av skador, bl.a. lung- och ögonskador. Greenpeace uppskattar antalet omkomna i låga tal till 20 000 och åtskilliga fler under de följande åren.
De som investerat i företaget långt före katastrofen ställdes inte till svars utan kunde lugnt behålla de vinster som verksamheten givit.

PCB, polyklorerade bifenyler, är en grupp miljö- och hälsoskadliga industrikemikalier som utvecklades på 1920-talet av det multinationella kemi- läkemedels- och jordbruksföretaget Monsanto.
Trots att PCB riskerar att ge leverskador som i värsta fall kan vara ett förstadium till cancer fortsatte användningen av PCB i flera decennier. Först 1978 förbjöds all nyanvändning av PCB helt i Sverige. Ämnet finns dock fortfarande kvar i miljön på grund av dess långa nedbrytningstid.
Men de glada investerarna hade under femtio år inhöstat goda vinster.
Saneringen fick senare betalas av skattebetalarna.

Ett annat exempel på miljökatastrofer är BP i Mexikanska golfen 2010. Här tvingades företaget stå för saneringen men alla de som kunnat berika sig på verksamheten fram till katastroftillfället hade lugnt kunnat glädjas åt sina vinster.

Regnskogar som huggs ner, luftföroreningar, exploatering av icke förnyelsebara resurser m.m. är andra verksamheter som är lönsamma för investerarna men som våra barn i framtiden kommer att tvingas betala.

En nyliberal doktrin säger visserligen att företag inte ska vara några sociala inrättningar.
Men är det rätt att en del människor gör profit på andra människors olycka? Särskilt som olyckorna kanske kunna förhindrats om profitörerna investerat i miljö och säkerhet?

Vad kan man då göra för att mer rättvist fördela risker, ansvar och kostnader i produktionen?

Vi är alla beroende av en hög produktion men är vi verkligen överens om att den ska ske på bekostnad av människors liv och hälsa?

En metod till mer rättvis fördelning av risker skulle kunna vara att investerarna vore skyldiga att ur sina investeringar eller vinster fondera medel för eventuella framtida arbets- och miljökatastrofer.

De som satsar pengar i ett företag och uppbär vinster i företaget borde betala en försäkringsavgift som skulle utfalla då olyckor inträffar.

Men i en global kapitalistisk ekonomi är förslaget omöjligt att genomföra. Dels måste det omfatta alla världens företag eftersom de som står utanför skulle gynnas i konkurrensen och dels skulle investeringsviljan hämmas.

Går det att få rättvisa?

"Eternit and the Great Asbestos Trial", (Eternit och den stora asbest-rättegången).

Uppdrag Granskning

DagensArena