En sak som slår en, när man lyssnar på partiledardebatten i dag, är att det finns tre socialdemokratiska partier: S, V och Mp.
Mot dem står fyra nyliberala partier: Alliansen.
Håkan Juholt gjorde på ett bra sätt klart hur skiljelinjen mellan vänster och höger går.
Tillsammans med Gustaf Fridolin och Jonas Sjöstedt skulle de tre gemensamt kunna hota alliansregeringen med ett vänsteralternativ.
Om det nu inte vore för s interna splittring och förlamning.
Ett fungerande socialdemokratiskt parti skulle kunna attrahera den stora grupp socialliberaler som finns inom allianspartierna och som börjar känna olust inför konsekvenserna av alliansens extrema nyliberalism.
Socialliberaler - de som inser att jämlikhet och solidaritet är nödvändiga i ett samhällsbygge - finns inom alla allianspartierna.
Stora grupper på landsbygden som av tradition röstat på centern men som vaknat upp i Annie Lööfs nyliberala parti.
Annie Lööfs dogmatiska papegojsnack, under partiledardebatten, om valfrihet i vård, skola och omsorg borde få socialliberaler inom borgerligheten att ta sig en funderare.
Vilken valfrihet har gamla dementa och orkeslösa som kan välja mellan lika underbemannade vårdplatser i vilka lönsamhet och kostnadsminimering är viktigare än vårdkvalitet?
När valfriheten leder till att man har formell rätt att välja endast mellan underbemannade förskolor?
Liberaler som håller frihetsfanan högt, men som nu insett att Folkpartiet blivit en del av Moderaterna och som ogillar den extrema nyliberala låtgåpolitiken.
Socialliberaler finns också inom KD och M men de skräms av ”socialistspöket” inom vänstern.
Bara en socialdemokrati som lyckats enas kring en social frihetlig politik kan attrahera dessa väljargrupper.
Och det är bara det som kan fälla Alliansen vid valet 2014.
DN
SvD
GP
AB
Expressen
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
5 kommentarer:
Jag tror man skall vara väldigt försiktig att kalla V eller MP "socialdemokratiska". Det tycker jag är oförskämt. Dessa partier för klassificera sig själva.
Bra att du tänkt om sedan ditt förra inlägg Mario.
Att sparka Håkan Juholt är inte vägen till ett enat parti utan skulle göra S-krisen än djupare.
Kjell Johansson
Håller inte med. I riksdagen finns sex liberala partier. Två explicit nyliberala (M och C), två som är både ny- och socialliberala (FP och MP) och två socialliberala partier (S och V). KD och SD kan ses som konservativa partier. Något socialdemokratiskt parti finns inte längre i riksdagen. Det är det som är liberalismens seger och den egentliga orsaken till arbetarrörelsens pågående utfasning.
// Jan
Jan!
just så kan man också uttrycka precis det som jag skrev.
Redan i början av 1940-talet konstaterade Herbert Tingsten i sitt stora verk "Den svensk socialdemokratins idéutveckling" att socialdemokratin var ett socialliberalt parti. Vid den tidpunkten var han själv socialdemokrat.
Vad jag ville uttrycka är att
ska sossarna vinna röster från alliansen går det inte att vifta med socialistisk retorik.
Partiet måste välja om de ska ta röster från alliensen eller från annat håll, vilket det nu kan vara.
Visst Mario. Det politiska spelet handlar om att stjäla de obeslutsamma mittenrösterna. Men samtidigt får man inte överge sin egen position! Då kan man inte längre bedriva någon trovärdig opposition. Med tanke på Carema och andra skandaler borde S ligga på 40-45 % i opinionsundersökningarna, - nu ligger man stabilt på 25 %. Och det har knappast med Juholt att göra, som många tycks tro. Juholt fick överta ett parti i öppet förfall. Han sitter på en katapultstol.
// Jan
Skicka en kommentar