torsdag 14 maj 2015

Politiker som jobbskapare

”Är det då så enkelt att det är vinsterna och överskottet från den privata sektorn som utgör grunden för samhällets rikedomar? Jag misstänker att åtskilliga, även på vänsterkanten, ibland faktiskt tror att det är så. Men det stämmer inte. Tankefiguren bygger på att först sparar man ihop pengar i det privata – och sedan kan litet av det användas i det offentliga. Men exempelvis Ikea skulle aldrig blivit ett stort företag om inte politikerna först beslutat sig för ett omfattande bostadsbyggande som skapade efterfrågan på billiga möbler.”

”Politiker kan skapa jobb. De kan göra det i en mycket bokstavlig mening, genom att driva statliga företag, anställa fler i en offentlig sektor som ropar efter folk eller investera i byggande av bostäder och infrastruktur. Och de kan göra det mer indirekt genom en mycket mer aktiv ekonomisk politik.”

Så skrev Göran Greider i tidningen ETCs ledare i går.

Enligt min mening förenklar Greider resonemanget så att det blir vilseledande och så att det blir lätt för nyliberaler och s.k. ekonomer att vederlägga.

En sak tror jag vi är överens om:

Grunden för all ekonomisk utveckling är människors arbete. Utan arbete ingen tillväxt, ingen välfärd, ingen kapitalbildning och ingen mänsklig utveckling alls. Detta var både Adam Smith och Karl Marx överens om.
Även den svenska regeringen, näringslivet, flertalet partier och fackföreningsrörelsen tycks omfatta den ståndpunkten. I varje fall talar de alla samma språk om tillväxt, d.v.s. överskott av arbete och produktion.

Arbetet och produktionen skapar överskott som kan användas för konsumtion och för investeringar.
Även om gränserna mellan konsumtion och investeringar flyter in i varandra konsumerar vi mat, bostad, fritid, vård, utbildning, trygghet, kultur.
De överskott som används för investeringar finns bland annat i näringslivet, hos staten, i det allmänna sparandet.
Det handlar alltså inte om närande och tärande verksamheter.
Det handlar om överskottets fördelning mellan konsumtion och investering. Statens och näringslivets kapital växelverkar med varandra i ett modernt samhälle.

Ett annat problem med Greiders resonemang är att ”Att skapa jobb” inte är så entydigt som det låter.

”Att skapa jobb” kan betyda flera saker. Bland andra att skapa

1. arbetstillfällen, även meningslöst arbete.

2. meningsfulla arbeten som skapar överskott och som ökar samhällets välstånd

3. Fler avlönade tjänster inom redan etablerade områden som t.ex. välfärden.

Att skapa arbetstillfällen enligt 1. är enkelt. Låt arbetslösa gräva en grop och därefter fylla igen den. Ett evighetsjobb. Det skapar onekligen sysselsättning.
Staten betalar lönerna i stället för a-kassebidrag.
Bankrånare och andra brottslingar skapar sysselsättning genom att engagera polis, glasmästare, försäkringstjänstemän, jurister, kriminalvårdare med flera.
Men sådana jobb kan vi, om vi kunde välja, vara utan.

Att skapa jobb som ökar samhällets välstånd enligt punkt 2 är svårare.
För att skapa sådana jobb, i dagens läge, krävs vanligen investeringskapital (pengar, maskiner, lokaler, idéer, administrativa resurser, energiförsörjning m.m.), driftiga företagsledare, en bärande idé om vilka samhällsbehov som behöver tillfredsställas, en marknad som efterfrågar företagets produkter, marknadsföringsåtgärder, distributionsresurser, konkurrenskraft (även internationellt), en politisk majoritet för att investera, och en hel del annat.
Naturligtvis kan staten och politikerna (eller ”samhället”) skapa den typen av jobb men det kräver ju att skattebetalarna är med på det och vill betala för investeringarna och eventuella risker.

Vi behöver onekligen fler människor som arbetar inom sjukvård, skola och omsorg. Vi behöver resurser för att bygga ut vägar och för att rusta upp järnvägarna. Det krävs nya och fler arbetande för att skapa ett mer hållbart samhälle genom att bygga ut förnyelsebar energi, utveckla forskning, bygga ut bredbandsnätet och annan kommunikation. Vi behöver bygga samhällen som inte skapar bankrånare och andra brottslingar. Välfärden kräver allt mer och större resurser.
Allt detta är sådant som politiker kan besluta om.

Men om vi (enligt punkt 3) ska satsa på fler avlönade tjänster inom t.ex. välfärden måste lönepengarna tas någonstans ifrån, t.ex. skatterna. D.v.s .det överskott som staten förfogar över.

Med obegränsade resurser kan man naturligtvis bara ösa ut pengar på olika offentliga verksamheter, både konsumtion och investeringar, men vi har inte obegränsade resurser.

Då statens överskott minskar i förhållande till behoven kan staten visserligen låna men helst inte till konsumtion utan till investeringar som skapar överskott.

Oavsett om den jobbskapande verksamheten är ordnad i privat eller offentlig regi krävs att verksamheten är sådan att den ger ett överskott som kan täcka kommande utgifter, ge skattebetalarna (investerarna) återbäring på satsade pengar, betala löpande utgifter, skapa nya innovationer som utvecklar företaget.


Visst kan politiker skapa jobb. Men hur skaffar de fram investeringskapital?


Se även min bloggkommentar "Tolv orsaker till arbetslöshet"



1 kommentar:

Anonym sa...

Politikers investeringskapital är skattepengar. Att investera i järnvägar och bostäder är ett exempel på klassisk Keynesiansk ekonomisk politik. Som sossar ägnat sig åt förr, med framgång, och som sossar borde ägna sig åt nu. Man borde också satsa på yrkeshögskolan (inte utbildning i allmänhet) för att täppa till den brist på yrkesutbildad som föreligger.

// Jan