Finns dygderna?

I en understräckare i SvD, publicerad 2020-01-21, skriver översättaren Ervin Rosenberg om att ”Ryktet om dygdernas död betydligt överdrivet”.

Dygder har jag inte hört talas om sedan jag, som tolvåring, lämnade Katolska skolan på Söder i Stockholm. De sju dygderna var då: Ödmjukhet, Generositet, Kyskhet, Medmänsklighet, Måttfullhet, Tålamod och Flit.

Har dygderna någon funktion i dagens samhälle?
Handlar de om viktiga mänskliga karaktärsdrag som bör uppmuntras eller är de religiöst gammalt svammel?

Låt oss utgå ifrån att vi med dygder menar mänskliga personlighetsdrag, medfödda eller förvärvade, som vi gärna möter hos våra medmänniskor och därför själva bör ha. Egenskaper som gör att umgänget mellan människor fungerar utifrån den gyllene regeln ”vad du vill att människor gör för dig ska du göra för dem.” (Sentensen är en grundläggande etisk princip som återfinns inom många religioner samt filosofiska och etiska läror. Den äldsta nedtecknade varianten härstammar från Konfucius, ca 500 år f.kr. I Bibeln finns den hos Matt 7:12.)

Dygder kan vara mänskliga egenskaper eller karaktärsdrag som gör att samhället fungerar bättre.

I dag finns det ingen dygdekanon men här är min lista:

1. Bildning, är ju något man förvärvar genom nyfikenhet och intresse för omvärlden. Förmåga att se sammanhang, helheter och samband i tillvaron. Fantasi. Skaparförmåga.
Skiljer sig från utbildning som alltid syftar till en specialisering.
Här finns ett problem genom att vi tvingas skilja på bildade och obildade alltså en sortering av medmänniskor.
Men är man bildad värderar man inte människor utifrån det. (Se tolerans nedan)
Motsats: Obildning, dumhet. Ointresse för omvärlden. Enkelspårighet. Enögdhet. Ensidighet. Enfald.

2. Tålamod. Eftertänksamhet. Inte detsamma som senfärdighet. Förmågan att avvakta rätt tillfälle, att fullfölja ett projekt som blivit krångligare än tänkt.
Motsatsen: Otålighet, kan leda till oöverlagda och förhastade beslut och handlingar.

3. Mod. Inte detsamma som dumdristighet. Mod är att stå upp för de egna principerna. Att våga säga sin mening. Att våga satsa. Att våga ta chansen. Att våga ta ansvar. Att våga ifrågasätta makten. Att våga handla.
Motsats: Feghet, undfallenhet, underdånighet.

4. Empati. Inkännande. Att förstå andra människor och kunna sätta sig in i deras situation.
Motsats: Okänslighet för andras lidande och situation,

5. Återhållsamhet. Självbehärskning. Avstå från överdrifter. Lågmäldhet. Enkelhet.
Motsats: Överdrifter som leder till inflation i uttryck. Svulstighet. Gapighet.

6. Tolerans. Att tolerera andra åsikter än de egna. Att kunna förlåta. Att överse med andras fel.
Motsats: Intolerans. Fördömmande.

7. Anspråkslöshet. Att inte förhäva sig. Att inte inbilla sig att man är förmer än andra.
Inte att förväxla med Jantelagen som innebär att gruppen förtrycker en enskild. Sparsamhet.
Motsats: Självhävdelse. Utagerande. Resursslöseri.

8. Generositet. Oavsett ekonomisk och social ställning. Den rike och den fattige är generösa utifrån sina olika förutsättningar.
Motsats: Snålhet, snikenhet, missunnsamhet.

9. Ärlighet. Öppenhet. Sanningslidelse. Pålitlighet. Förtroendeskapande.
Motsats: Slutenhet. Lögnaktighet. Svekfullhet.

10. Humanitet.. Medmänsklighet.
”Älska din nästa som dig själv.'” (Matt. 22:34–39).
Motsats: Hatisk,

11. Anpassningsförmåga. Flexibilitet, intelligens.
Motsats: Rigiditet, stelbenthet,
12. Arbetssamhet. Flit. Pliktkänsla. Målmedvetenhet.
Motsats: Lättja, slöhet.

Dygderna kan vara medfödda eller förvärvade personlighetsdrag eller både-och.
Dygderna gör att man inte behöver använda de diffusa och metafysiska begreppen ond och god om människor.
En god människa är bildad har tålamod, är modig, är återhållsam och tolerant och anspråkslös.
En ond människa är obildad, otålig, feg, bombastisk, intolerant och anspråksfull.

Om vi nu anser att dygderna är viktiga för den mänskliga samvaron, hur gör vi då dessa egenskaper till allmänna rättesnören?
Är det överhuvudtaget möjligt i vår individualistiska tid?

I tusentals år var det kyrkan som bestämde dygderna som att komna från gud.
I dag är dygderna kanske en förutsättning för demokrati och respekt för mänskliga rättigheter?

Är inte dygderna mer angelägna i en tid då vi människor på ett litet krympande klot, utan hjälp av högre makter, måste ta konsekvenserna av våra egna handlingar?

Varför är det då så tyst om dygderna?

Dygden finns den?

I dagens understreckare i SvD uppehåller sig översättaren Ervin Rosenberg, vid begreppet Dygd.

Han frågar sig om begreppet fortfarande finns och kommer fram till att det existerar.

Om man, som jag under 1940-talet gått i katolsk skola, har man fått lära sig om dygderna.

Först var det antikens fyra dygder: Visheten, Tapperheten, Måttfullheten och Rättvisan.

Sedan hade dessa kompletterats av kristendomen: Tron, Hoppet, Kärleken (De tre dygderna men störst av dem är Kärleken)

Så småningom hade kyrkan lagt till ytterligare: Kyskheten, Tålamodet, Fromheten samt Respekten och Kärleken till föräldrarna.

Men dygder finns de idag? Är dygd ett begrepp som används idag?

Ervin Rosenberg citerar ur den senaste i den långa raden av skrifter som behandlar de stora och små dygderna en tunn volym med titeln ”Trattato delle piccole virtù” (Marsilio) av Carlo Ossola. Ossola är en grundlärd professor i europeisk litteratur som sedan 2000 undervisar på Collège de France i Paris.
Enligt Ossola är den en första dygden, ”grunden för alla de andra dygderna”, älskvärdheten (affabilità). En älskvärd och alltigenom förekommande person uttrycker sig så att alla kan förstå, vardagligt och utan att höja rösten, ens tal är försonligt och tillmötesgående..

Den andra i raden av vardagsdygder, discrezione, kan uppfattas på två sätt, dels som grannlagenhet, dels som omdöme.

Den tredje smådygden hos Ossola är godmodighet (bonarietà). För att illustrera den väljer Ossola läkaren och trappistmunken Luc Dochier, en av de munkar som mördades 1996, som ägnat sitt långa klosterliv i Algeriet åt att bota.

Därefter kommer uppriktighet (schiettezza), lojalitet (lealtà), respekten för ett givet löfte, till sig själv eller till andra, trofasthet och redlighet även när det inte längre står i ens intresse att hålla det, tacksamhet (gratitudine), omtänksamhet (premura), belevenhet (urbanità), sans (pacatezza), fasthet (costanza) och storsinthet (generosità).

Den centrala dygden (som står på plats nio i Ossolas lista bland vardagsdygderna) är dock måtta (misura).

Frågan som ställdes i början om huruvida ordet dygd uppfattas och brukas i dagens Sverige tycks kunna besvaras med ja, menar Ervin Rosenberg.
”Ett övertygande bevis på det är Johan Wennströms lilla bok ”Dygdens glädje” från 2012. Wennström tycks själv osäker och ställer frågan: ”Hur kan utdöende begrepp som dygder och föråldrade adjektiv som ’vis’ och ’tapper’ ha någon bäring på hur vi mår psykiskt och hur väl vi lyckas i livet?” Han ger dock ganska omgående följande lugnande svar: ”Tittar man närmare på de positiva psykologernas beskrivning framtonar tankeväckande argument för att dygder faktiskt är hörnstenar i ett liv värt att leva.”

Min egen lista över dygderna utgår från att dygd är något som vi önskar möta hos våra medmänniskor:

 Bildning, Tålamod, Mod, Empati, Återhållsamhet, Tolerans, Anspråkslöshet.

Hur ser din lista ut?

Ervin Rosenberg