Skadeglädjen sägs vara den enda sanna glädjen.
Om det nu är skadeglädje eller något annat, men uppsluppenheten hos de
borgerliga ledarredaktionerna är inte att ta miste på efter valresultatet från
Holland. De nederländska socialdemokraterna tappar nämligen från 25 procent av
rösterna i förra valet till 5,7 procent i onsdagens val. Inte nog med det.
Sedan 2008 har socialdemokratiska partier i Europa tappat en tredjedel av sin
röstandel och ligger nu på så låga nivåer som man inte sett på 70 år.
I Grekland och Polen är socialdemokraterna närmast
utraderade. I Storbritannien har Labour tappat och i Frankrike är det som
liknar socialdemokrati chanslöst i presidentvalet.
Tyskland, där sossarna enligt opinionsmätningarna kommer att
vinna, är undantaget som bekräftar regeln.
Tänkbara orsaker till att sossarna går tillbaka är många:
S har suttit i regeringsställning. Partier som suttit i
regeringen, oftast minoritetsregeringar, och som tvingats ta hand om sviter
efter ekonomiska kriser, har straffats av väljarna.
Partiet är alltför pragmatiskt. S-partier i regeringar har
tvingats kompromissa och anpassa sin politik efter koalitionspartnerna och
väljaropinioner. I opposition har kampen om väljare tvingat partiet åt mitten.
De traditionella arbetsväljarna minskar på grund av
strukturförändringar i samhället. IT-samhället och servicenäringar tar över
efter industrin. Allt färre industriarbetare och allt fler tjänstemän.
Populistiska partier snor väljare. Många arbetarväljare
som drabbas av globaliseringens negativa effekter blir besvikna över att
politikerna inte gör något och går till populistpartierna. Socialdemokratin
tillhör det politiska etablissemanget.
Socialismen som politisk praktik och trovärdig ideologi är
kaputt efter murens fall. En del väljare drömmer om ”socialism” som alternativ
till kapitalismen men upptäcker att socialdemokraterna inte är socialistiskt.
En del socialdemokratiska väljare drar därvid slutsatsen att
partiet har övergivit sin ideologi och förlorat sin själ.
En tänkbar orsak till sossarnas allt mindre stöd kan vara
att väljarna inte lägre tilltalas av sossarnas
värderingar om jämlikhet, solidaritet och jämställdhet och/eller inte
tror på politikens styrning över näringsliv och finans. De ser jämlikhet som
nivellering och utslätning. Solidaritet som skatteslöseri o.s.v.
Kapital, handel och ekonomisk makt är globala och rör sig över nationsgränserna. Politiken är nationell och därför maktlös mot de ekonomiska krafterna. Politiken måste därför internationaliseras.
I den europeiska politiska pastejen kan det alltså finnas spår av alla ovanstående ämnen.
Kapital, handel och ekonomisk makt är globala och rör sig över nationsgränserna. Politiken är nationell och därför maktlös mot de ekonomiska krafterna. Politiken måste därför internationaliseras.
I den europeiska politiska pastejen kan det alltså finnas spår av alla ovanstående ämnen.
Men om man ser till huvudingrediensen i socialdemokratin så
är det i praktiken socialliberalt. De socialliberala värderingarna är på väg att ersätta de
nyliberala som komprometterat sig lika mycket som ”socialismen”.
Tanken på ett öppet
demokratiskt samhälle, där politiken kan skydda människor och miljö från att
exploateras, ett levande civilt samhälle som vilar på folkrörelser och frihet,
där jämlikhet och solidaritet är mål och medel. De idéerna finns i många
politiska konstellationer.
I dag är det viktigare än någonsin att bilda en samling kring dessa idéer om ekonomisk, social och kulturell frihet och jämlikhet. I dag är en av de viktigaste politiska uppgifterna att upphöra med det småkäbblet och bilda en rörelse en rörelse i kamp mot de antidemokratiska krafterna som växer inom politik och näringsliv.
Kampen gäller inte enbart att bekämpa Sverigedemokraterna utan främst att skapa en bred och samlande vision om världens ekonomiska, sociala och kulturella möjligheter, problem och förutsättningar för människans överlevnad i en fri och demokratisk värld.
I dag är det viktigare än någonsin att bilda en samling kring dessa idéer om ekonomisk, social och kulturell frihet och jämlikhet. I dag är en av de viktigaste politiska uppgifterna att upphöra med det småkäbblet och bilda en rörelse en rörelse i kamp mot de antidemokratiska krafterna som växer inom politik och näringsliv.
Kampen gäller inte enbart att bekämpa Sverigedemokraterna utan främst att skapa en bred och samlande vision om världens ekonomiska, sociala och kulturella möjligheter, problem och förutsättningar för människans överlevnad i en fri och demokratisk värld.
De borgerliga ledarredaktionerna borde sluta hånflina,
socialdemokratin borde komma ut som socialliberaler och ta ledningen för en
sådan rörelse.
Inlägg
3 kommentarer:
Du har har inte många rätt. På viktiga punkter har du helt fel. Du kan inte jämföra udda länder som Grekland och Nederländerna med Sverige. Du kan inte jämföra länder med av tradition svaga S-partier med Sverige, såsom de katolska länderna, där klostren förr tog ett stort ansvar för den sociala biten. Det blev inte lika stor skillnad för de hjälpbehövande som i Sverige, när samhället tog över.
I Östeuropa är kommunismen fortfarande en belastning för socialdemokratin, särskilt om de socialdemokratiska parterna har blivit tillflyktsorter för gamla kommunister, som inte har tagit avstånd från den socialistiska samhällsmodellen och /eller allsköns vänsterextremister.
Du kan inte jämföra Storbritannien, med sitt tvåpartisystem i praktiken, med Sverige. Tvåpartisystemet förstärker trenderna, så att en liten nedgång blir ett ras. Nedgången för de brittiska socialdemokraterna förstärks dessutom av att man har valt en vänsterextremist till partiledare. Socialdemokratins historiska framgångar i Nordeuropa och Storbritannien beror ju till stor del på att man har lyckats hålla rent till vänster.
Eftersom socialdemokratins historiska framgångar beror på att man har lyckats hålla rent till vänster, har de vänsterextrema strömningarna aldrig haft något reellt inflytande, och har därmed aldrig fått chansen att visa vad de går för, i Västeuropa. Men de har kunnat öka sitt inflytande över de socialdemokratiska partierna i takt med att arbetarklassens inflytande över sina gamla partier har minskat.
Vänsterextremisternas recept, när patienten blir sjuk av deras egen medicin, är att öka doserna av samma medicin. Resultatet har blivit att både gamla S-väljare och potentiella nya S-väljare har gått till högerpopulistiska partier. Vilket är naturligt, eftersom ordet högerpopulism är en sammanställning av höger och populism (= folklig). Alltså är högerpopulism klassisk högerpolitik i folklig förklädnad.
Vänsterextremisternas motdrag är "inga eftergifter till högerpopulismen" samt att utmåla alla högerpopulistiska politiker och deras väljare som rasister, med en tydlig uppmaning till de socialdemokratiska politikerna "Se till så att ni inte får dessa usla människor som väljare, som röstar på era egna partier". Vänsterextremister trivs bäst i sina elfenbenstorn, omgivna av stora högerpopulistiska partier, som stöds av "populasen".
Dagens vänsterextremister är inte desamma som gårdagens, då vänsterextremisterna var handlingskraftiga och hårdföra kommunister. Fri knark, arbetsfria inkomster och skattefria offentliga utgifter samt domedagsprofetior och "klimathotet" och annat som mest liknar hallucinationer under drogpåverkan står på agendan för dagens vänsterextremister. Detta är relativt nytt i Sverige, men gammalt i Danmark med sin mer drogliberala politik. Danska socialdemokrater har haft gott om tid att lära sig skilja mellan fantasier och verklighet.
Ett land, som vi verkligen bör jämföra oss med, är Danmark. Danmark och Sverige är ganska lika, men på grund av skillnader i den danska och den svenska befolkningens klassmässiga sammansättning har de danska socialdemokraterna ända sedan rösträtten infördes haft ett sämre valresultat än de svenska socialdemokraterna. Under slutet av 1900-talet och början av 2000-talet har skillnaden varit 5 - 10 procentenheter, i enstaka val så mycket som 15 procentenheter.
Sedan valet i Danmark 2005 har de danska socialdemokraterna legat stilla på runt 25 % väljarstöd, med bara några tiondels procentenheter uppåt och neråt, för att under det senaste året ha ökat med någon tiondels procentenhet i undersökning efter undersökning. Under tiden har de svenska socialdemokraterna tappat i runda tal 1 / 3-del av sitt väljarstöd, och har tidvis t.o.m legat under sina danska partikollegor - vilket ter sig helt ofattbart mot den historiska bakgrunden.
Samtidigt med att den svenska socialdemokratin har drivit mot avgrunden, har danska Socialdemokratiet anklagats av övermodiga svenska sossar för att kopiera Dansk Folkeparti och föra en helt felaktig politik, som skulle driva Socialdemokratiet ner i avgrunden. Såsom i en spegel, där alla rörelser är spegelvända. Man tror att andra går bakåt, när de i själva verket går framåt, och man själv går bakåt. Det socialdemokratiska självbedrägeriet i alla länder utom Danmark är kanske den främsta förklaringen till socialdemokratins tillbakagång.
Väljarna är inte så dumma, så att de inte begriper att ett parti, som inte uppnår egen majoritet, måste kompromissa med andra partier för att bilda regering. Så den förklaringen, att det har varit för lite ideologi och för mycket pragmatism, håller inte. Väljarna vill inte ha det, som numera presenteras som socialdemokratisk ideologi och är ett hopkok av postmodernistisk miljö- och vänsterflum. Väljarna vill ha politiker som löser deras problem, de problem som måste lösas gemensamt genom politiska beslut och alltså inte kan lösas individuellt.
Aktiva S-politiker, och speciellt de som hörs mest i debatten, vill något annat. Och de tror att ett välsmort munläder och en bättre övertalningsförmåga än de politiska motståndarna ska övertyga väljarna. Danska Socialdemokratiet har förstått att det går inte. Man måste rätta sig efter väljarna.
Sossarna går bakåt, därför att väljarna inte vill ha den postmodernistiska "socialdemokratiska" ideologi, som vänstersvansens förespråkar. Folk vill bestämma över sina egna liv och överlåta åt sina valda representanter att handha bara sådant som kräver gemensamma beslut och gemensamma lösningar. Folk vill göra sina egna val, men samtidigt skydda mot rena bedrägerier. Genom regelverk, tillsyn och kontroll ska det allmänna garantera att inga val blir riktigt dåliga val. Och den som är för gammal eller sjuk för att välja själv, ska inte automatiskt tilldelas det sämsta alternativet.
Men politiker, som pratar om "ideologi" vill annat. De vill bestämma över andra, även i frågor som inte kräver gemensamma beslut. Dessa politiker vill ta våra pengar, så att vi får sämre möjligheter att bestämma själva - och låta oss få tillbaka våra egna pengar under villkor att vi gör som politikerna vill, exempelvis att dela på föräldraförsäkringen. Det har kanske ingen praktiskt betydelse för den, som självmant hade gjort som politikerna vill, om hon/han fått välja själv. Men det känns ändå inte bra att handla under tvång.
De politiskt aktiva vill ha mer ideologi. Den politiskt passiva väljarmajoriteten vill ha mindre ideologi. Så är det inom alla partier. Under åtta borgerliga regeringsår har socialdemokratin haft chansen att klaga på att borgerligheten har låtit ideologin gå före förnuftet och folkviljan.
Men den chansen tog man inte. Och nu skrämmer man väljarna med att det ska bli ännu mer ideologi, att politikerna ska ha ännu mer att säga till om, och den enskilda människan ännu mindre.
Skicka en kommentar