söndag 7 december 2014

Valresultatets paradoxer III – regeringen efter Extravalet

Under rubriken ”Majoritetsregering med S och M är bästa alternativet” i dagens DN argumenterar förre FP-ledaren Bengt Westerberg för en regeringssamverkan mellan socialdemokrater och moderater.
Han anser att en regering med S+C+FP är orealistisk. Upplösta block skulle skapa både möjlighet att regera och en skarpare ­ideologisk debatt, skriver han.
Jag anser att Bengt Westerberg har rätt.
Att öppna för ett samarbete med Moderaterna för att få en stabil regering kommer visserligen att bädda för många motsättningar i regeringen men ingen annan konstellation skulle kunna ge den relativa stabilitet som krävs och som är möjlig att uppnå.

Sådana konstellationer med S+M  har skapats på kommunal nivå bl.a. i Eskilstuna och Katrineholm bägge tidigare starka socialdemokratiska fästen.
Tiderna förändras. S är inte längre ett 40-procentparti och Sverigedemokraterna är ett nationalistiskt, socialkonservativt borgerligt parti med ett starkt stöd bland väljarna. Detta är två skäl för S att tänka om.
Dessutom är det länge sedan socialdemokratin var ett socialistiskt parti. Dagens vänster och socialdemokratin är socialliberal.
Ideologiskt står det svenska valet mellan nyliberalism och socialliberalism. Socialism är inget realistiskt alternativ.
Centern med Annie Lööf och folkpartiet med Jan Björklund har låst sig i en nyliberal kramp som de inte tycks komma ur. I varje fall inte till i mars när extravalet ska genomföras.

Moderaterna med sin vandring mot mitten rymmer numera också flera ideologiska strömningar både nyliberala och socialliberala. 


En S+M-regering skulle kunna leda landet i frågor som inte är ideologiskt skiljande, och de frågorna är många, och dessutom kunna kompromissa i de skiljande frågorna.
Alla andra regeringsalternativ skulle bara leda till fortsatt kaos.
Många politiska kommentatorer har ju också ojat sig över att skillnaden mellan M och S varit närmast obefintlig. Om de haft rätt finns det ingen anledning att avvisa en regering med de bägge partierna, nu då situationen och Sverige verkligen behöver ett stabilt styre.

1 kommentar:

Lars sa...

En S + M regering får på intet sätt uteslutas. Den perfekta demokratin är ett förhållandet 50 - 49 mellan majoritet och opposition. (1% av rösterna tänks då ha tillfallit något parti utanför riksdagen). Eller en mandatställning i riksdagen 175 - 174.

Vi talar då om två block. Valet kommer i så fall att avgöras av marginalväljarna mellan blocken. I den situation, som nu råder, då inget av blocken förfogar över minst 175 mandat, måste något parti helst i mitten, vara berett att stödja det block som kan uppnå minst 175 mandat med dess stöd.

Mp kunde ha varit ett sådant parti. C, Fp och Kd likaså. Den nu uppkomna situationen är Sahlin-rådgivarnas fel. De inbillade Sahlin att hon kunde säkra regeringsmakten genom att binda upp Mp till S. Och att Mp skulle fungera som en språngbräda till alliansen.

Felet är naturligtvis också den nuvarande partiledningens, som trodde att det skulle lyckas, om man bara kopplade av V. Men detta gav endast 0,35 % fler röster 2014 jämfört med 2010. I båda valen förlorade S fler väljare än man vann genom Mp.

En storkoalition (S + M) är naturligtvis bättre än en samlingsregering (alla partier utom SD), eftersom SD med en samlingsregering skulle bli det enda opposititionspartiet. Med en storkoalition, skulle vi få flera oppositionspartier dels i mitten och dels på flyglarna (V, Mp, C, Fp, Kd och SD).

Nog skulle de kunna opponera, med de skulle ha svårt att utgöra ett samlat regerinsalternativ i ett kommande val.