Den välvilliga mobben

Vill man framhålla sin egen moraliska oförvitlighet kan man alltid framställa andra som omoraliska.

Knepet är uråldrigt.
Slå fast att den andre är dum och framstå själv som klok!

En lika enkel som effektiv retorik.

Det hela blir en smula obehagligt då det är en majoritet som framhåller sin förträfflighet på minoritetens bekostnad.
I värsta fall kan den moraliska majoriteten urarta till mobbare som pekar finger åt minoriteten och klär den i tjära och fjäder.

För diktaturer är det ett utmärkt sätt att skapa grund för sin egen legitimitet. Så har nazismen utsett judarna till syndabockar, fascisterna har spöat parlamentariker, socialister och liberaler, bolsjevikerna har avrättat mensjeviker, socialdemokrater och andra renegater och meningsmotståndare.

Mobbarhopen vänder ryggen till de mobbade, lyssnar inte på invändningar eller argument. Mobbaren har redan dömt och ska verkställa domen.

Den mobbande massan använder utfrysning, ignorans, störande av möten, hånfullheter, skadeglädje för att minimera sina motståndare.

Men i samhällen där respekten för allas rätt att säga sin mening och där yttrandefriheten sätts högt finns plats för olika sanningar. Även de med avvikande obehagliga sanningar får säga sin mening utan att bli trakasserade.
I demokratin råder uppfattningen att även obehagliga åsikter, till och med sådana som är motståndare till demokratin, alltid kan bemötas med sakliga motargument och fakta.

Kort sagt, i det öppna samhället, där demokrati råder, har mobbingen ingen plats.
I demokratier ryms både anhängare och motståndare.

Dessvärre smittar de odemokratiska metoderna av sig på demokratins anhängare. En mobb som tror sig kunna försvara demokratin med odemokratiska metoder har etablerat sig. En välvillig majoritet som, istället för att svara med fakta och motargument, nonchalerar, utesluter, förminskar och klistrar obehagliga etiketter på motståndarna.
Det ”demokratiska” drevet hamnar själv i de metoder det säger sig vilja bekämpa.

Fokus 

DN 

Expressen