Oron på börsmarknaden ger upphov till spekulationer om att världsekonomin är på väg mot en ny kris. Och när börsen vänder uppåt efter en nedgång så spirar hoppet att krisen är över.
Men tänk om det inte är en ny kris utan att vi befinner oss i en sammahängande kris sedan 30 år tillbaka.
En hel del talar för det.
Det är sällan som en ekonomisk kris har en enda orsak. Vanligen ger en orsak upphov till en annan som i sin tur återverkar på den första vilket leder till en tredje. Flera enskilda faktorer förstärker eller försvagar olika sammankopplade förlopp.
Olika områden i samhället kan drabbas av kris t.ex. produktionen, distributionen, energiförsörjningen, kapitalförsörjningen, råvaruförsörjningen, näringslivsrganisationen, administrationen och eller konsumtionen för att ta några exempel. Akuta krissituationer kan utlösas av marknaden eller av politiska beslut, oftast bägge delarna den ena som följd av den andra.
När det gäller de tre sista decennierna av 1900-talet kan man följa händelseförloppet år från år och se hur den ena orsaken griper in i den andra.
Under tiden 1970–2000 rådde rörliga växelkurser i världsekonomin.
Tiden kännetecknades av kraftiga fluktuationer i dollarns värde. 1970-talets sista år präglades av en dollarkris under president Carter. Det omvända gällde under 1980-talets första hälft under president Reagan, men dollaruppgången bröts 1985 och följdes av ett lika stort dollarfall. Kursfluktuationerna fortsatte även under 1990-talets långa amerikanska expansionsperiod.
Under våren 1971 strömmade, på några veckor, 11 miljarder dollar ut från USA och sökte sig till länder med starka valutor som Japan och Västtyskland. Den amerikanska guldreserven sinade och i augusti 1971 upplöste president Nixon bandet mellan dollarn och guldet.
Även för svensk del kan perioden efter 1970 och framåt betraktas som en sammanhängande ekonomisk kris, med avbrott för en period av högkonjunktur på 80-talet. Men krisens orsaker, effekter på ekonomin och dess förlopp, har varierat. Först kom de internationella faktorerna som dollar- och oljekriser därpå en kostnads- och inflationskris följd av en industrikris som delvis påverkats av politiska beslut och åtgärder. Därtill kommer finanskrisen i slutet av 80-talet.
Världen, och världsekonomin, gick igenom omvälvande ekonomiska och politska förändringar under de tjugo åren 1970–1990.
En serie avregleringar genomfördes av sådant som förut kontrollerades av enskilda stater.
Avregleringarna var en nödvändig anpassning till en värld där överföringar som från att ha varit papper med tryck på blev elektroner eller fotoner som sekundsnabbt förflyttar sig runt jorden och där finansmarknaderna blivit allt mer avgörande.
Pensionssytemen kopplades samma med den övriga internationella finansmarknaden, vilket också det var en ekonomisk nödvändighet.
Efter några år av nästan oavbruten uppgång rasade kurserna på New Yorks fondbörs 19 oktober 1987 och raset påverkade börserna världen över: Tokyo, London, Frankfurt, Stockholm… Under åtta timmar föll kurserna på Wall Street med 23 procent. Ekonomiska ”värden ” motsvarande tre tusen miljarder kronor sveptes bort. Bedömare ansåg att USA:s jättelika budgetunderskott och obalans i utrikeshandeln och en höjd räntenivå var orsaken. Dessutom var börsföretagen alldeles för högt värderade av aktiemarknaden.
Efter 1990 avlöste valutakriserna varandra. ERM-krisen i Europa 1992–1993 drabbade Sverige, Finland, Norge, Danmark, Island, Storbritannien, Portugal, Spanien och Italien.
”Tequilakrisen” kom 1994 i Mexiko och Asienkrisen 1997. Den senare drabbade Thailand, Indonesien, Malaysia, Filippinerna och Sydkorea. Ryssland råkade ut för en valutakris 1998 och Brasilien 1999.
År 2001 stod Argentina (som i början av 1900-talet rankades som världens sjätte rikaste land) bankrutt efter mer än tre år av ekonomisk tillbakagång. Med 1 500 miljarder kronor i utlandsskuld var det den största ekonomiska kraschen i ett land dittills.
Värdepappermarknaden ökade sedan våren 1994, från något över 20 000 miljarder dollar till över 80 000 miljarder i september 2007. De svenska kreditgivande institutens utlåning till allmänheten ökade från 2206 miljarder kronor 1998 till 4679 år 2007. Omsättningen på den svenska valutamarknaden var 100 miljarder kronor per dag år 1999. 2007 var omsättningen 380 miljarder kronor. Världens börser ökade konstant även om växlingarna i upp- och nedgångar blev allt tätare.
Enligt den amerikanska finansinspektionen hade investeringsbankerna 2004 lånat ut 40 gånger volymen på det egna kapitalet.
I augusti 2007 kunde man i SvD läsa om ett globalt börsras och frossa på kreditmarknaden. Europeiska centralbanken, ECB, pumpade, i tre omgångar, in mer än 200 miljarder dollar i ny likviditet i EMU:s finansmarknad i ett försök att bromsa den allmänna kreditåtstramning som följt i spåren av krisen på USA:s bomarknad. Federal Reserve och japanska centralbanken vidtog liknande åtgärder. Den .sk. finanskrisen var ett faktum.
Trots att många internationella banker tvingats till nedskrivningar av mångmiljardbelopp var det ändå många bedömare som så sent som under våren 2008 trodde att det värsta var över.
Men i en intervju, den 12 februari 2008, för den österrikiska dagstidningen Der Standard, varnade fondmiljardären George Soros för en allvarlig finanskris. I intervjun sa han att världen står inför den värsta finansiella krisen sedan andra världskriget och att USA hotas av en recession.
Han tycks ha fått rätt.
Den 14 mars 2008 meddelade den anrika amerikanska investmentbanken Bear Stearns att banken led av akuta likviditetsproblem. Banken togs över av JP Morgan med hjälp av amerikanska staten.
Krisens akuta yttringar har poppat upp än här än där i världen och inom olika marknader.
Det är ganska märkligt att ekonomer, ekonomijournalister och politiker inte undersöker och diskuterar sannolikheten att krisen är konstant och uppgångarna parenteser i världsekonomin i stället för tvärt om.
Kanske är de rädda för svaret.
Konsekvensen kan bli att det inte hjälper med ytliga åtgärder här och där utan kräver en genomgripande förändring av hela världssystemet med kreditgivning och kapitalbildning.
Och det skulle innebär en revolution.
SvD
DN
DN
E24
E24
E24
Veckans Affärer
DN
DN
DN
Veckans Affärer
GP
AB
DN Debatt
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
3 kommentarer:
Intressant teori, själv är jag av uppfattningen att vi har en tillgångsbubbla driven av pengar som inte finns genom kreditexpansionen. Det främsta exemplet på hemmaplan är den svenska bostadsmarknaden.
Det är säkert en bidragande orsak till instabiliteten.
Jag tror att det är slut med långvariga högkonjunkturer i framtiden. Därför att så fort högkonjunkturen är på väg, så kommer oljepriset att rusa i höjden och döda högkonjunkturen. USA klarar inte av ett högt oljepris, dvs ett pris över 100 dollar/fatet under en längre tid.
Skicka en kommentar