lördag 27 december 2014

Decemberöverenskommelsen ett förhandlingsresultat

Decemberöverenskommelsen är en seger för Stefan Löfven och för Sverige. 
SD i riksdagen kan inte längre sabotera styrelsen av landet.

Vad man kan fundera över är de politiska kommentatorernas oförmåga att räkna med politikens logik.
Köksbordskommentatorernas privilegium är att inte behöva ta hänsyn till alla faktorer som politiker måste räkna med för att få igenom sina beslut: Politiskt och ekonomiskt motstånd, juridiska aspekter, konsekvensanalyser, taktiska manövrar m.m.
Det är lätt att sitta vid köksbordet och tycka utan att behöva räkna med att ta ansvar.

Det tråkiga är att sådana som man tror skulle ha kunskaper, författare, politiska journalister, professorer m.fl. borde kunna ge kunniga kommentarer-

Jag tänker på beskrivningarna av Löfven och hans påstådda brist på politiska erfarenheter och politisk förhandlingsoförmåga.

Bland dem som nedvärderade Löfvens förhandlingsskicklighet fanns inte oväntat SvD:s  politiska chefredaktören Tove Lifvendahl som skrev ”den politiska omogenhet som Löfven alltmer kommit att personifiera” .
Där fanns K.G. Bergström som i Expressen skrev:
”Men redan första dagen av kontakter och sonderingar med tänkbara koalitionspartner lyckades ”mästerförhandlaren” reta upp ett av sina stödpartier. En ”prestation ” som får en att undra om det kanske i politiken ställs andra krav på förhandlingsförmåga än på arbetsmarknaden.
Lena Mellin i Aftonbladet skrev att Löfven misslyckats som förhandlare. Hon gjorde analysen att åtgärden med extra val bara var en stridsåtgärd i ett förhandlingsspel, på samma sätt som en facklig organisation går i strejk, men att de borgerliga inte skulle bry sig om detta och att nyvalet därför var oundvikligt.
Det kan vara helt rätt men Mellin drog andra slutsatser.

Statskunskapsprofessorn Leif Lewin skrev i en debattartikel i DN Att: ”Skillnaden mellan fackliga och politiska förhandlingar är himmelsvid. I fackliga förhandlingar har båda parter ett intresse av att komma överens. I politiska förhandlingar är i stället ofta målet att mejsla ut motsättningarna så tydligt som möjligt. Därför är Löfvens bakgrund en belastning”.
I det här fallet glömde professorn att räkna med att det faktiskt fanns gemensamma mål.

”Stefan Löfven tror inte på nyval, han tror på motåtgärder. Det agerande vi sett sedan SD offentliggjorde beslutet att fälla regeringens budget, är ett skolboksexempel på konfliktförhandling inom fackföreningsrörelsen. Men det fungerade inte i politiken”, skriver Catharina Lind, förhandlare ochföredragshållare.

Naturligvis har Löfvens politiska motståndare haft intresse för att nedvärdera en av Löfvens starka sidor, förmågan att driva igenom förhandlingar mot slipade motparter.

Visst finns det skillnader mellan fackliga och politiska förhandlingar men att kunna spela sina kort på ett strategiskt sätt så att även motståndare kan kompromissa är en allmängiltig konst.
Decemberöverenskommelsen är resultatet av förhandlingar.
Som i alla förhandlingar ska alla parter hyllas för resultatet.
Men frågan är hur mycket Löfvens förhandlingsvana har lett fram till dagens uppgörelse.



5 kommentarer:

Anonym sa...

Först kallade man sig Framtidens parti sedan Samarbetsregeringen. Blir det Förhandlingsregeringen nu? Ständigt nya bud. Man vet aldrig vad som finns runt hörnet. Ett besked från statsministern den ena dagen är ingenting värt den andra dagen. Så nu ska de ha beröm för att de är smarta? Smartare än svenska folket kanske?

// Jan

Jonny sa...

Enligt källor var inte Löfven inblandad i själva förhandlingarna eftersom denne var som en elefant i en porslinsbutik.

Tvärtom höll Löfven på att välta överenskommelsen med sina drygheter (jultalet)...

Ska Sverige kunna styras enväldigt av en 38%'ig minoritet ?

Detta är inte demokrati.

Löfven bröt mot tidigare överenskommelser, Löfven bröt löftet att avgå om alliansens budget vann, Löfven bröt mot löftet att utlysa nyval. Om alliansen tror att Lövfen går att lita på 2018 är de bara naiva.

Mario Matteoni sa...


Ingen politiker kan ge löften för framtiden eftersom den politiska verkligheten hela tiden förändras.
Politik är att anpassa sig efter läget för att få igenom något av vad man vill uppnå.
Politik är kompromissernas och eftergifternas konst.
Du har en kurs men måste väja för kobbar, grund och skär. Annars är du en idiot.
Man kan inte få igenom allt och de som har försökt med det, och alltså följt kartan utan att ta hänsyn till terrängen, blir bara små sekter.

Dagens politiska situation där ett parti som fått tretton procent av väljarna bakom sig fattade beslut som påverkar alla de övriga har tvingat alla inte bara Löfven att göra tvära kast.

Anonym sa...

Nackdelen med den här kohandeln är att Sverigedemokraterna kommer att framstå som det enda oppositionspartiet i riksdagen. I praktiken får vi två politiska block: Socialalliansen (S,MP,FP,C,KD,M) och Sverigedemokraterna.
Frågan blir då om Socialalliansen kommer att bedriva en gemensam valrörelse 2018?

// Jan

Jonny sa...

Fakta kvarstår.

Löfven bröt mot tidigare överenskommelser mellan S+allians.

Löfven bröt löftet att avgå om alliansens budget vann

Löfven bröt mot löftet att utlysa nyval.

Den sortens politiker kan man inte ha förtoende för. Detta är inte småsaker som inträffat.

Vad gäller de 13% kommer de att bli fler och fler eftersom en klar majoritet av Sveriges befolkning inser att Sverige inte orkar med de samhälleliga belastningar som nuvarande immigrations/asylpolitik innebär.

Den raserar välfärden, vi får aldrig grepp på arbetslösheten, vi hinner inte bygga bostäder, skolan raseras ytterligare etc etc.

Eftersom varken allians eller de rödgröna är beredda att ta i de verkliga problemen och åtgärda dem så kommer SD att fortsätta att öka och det skulle inte förvåna mig om de till slut blir största partiet i Sverige. Under tiden kommer de sociala motsättningarna att eskalera när välfärdssamhället monteras ner.

Sverige går en mycket mörk framtid till mötes.