måndag 17 december 2012

Vad menas med vänsterpolitik?



Inte heller Suhonens nya artikel (SvD 16 dec,) ”S har allt att förlora på sin nuvarandestrategi ”  skapar ljus över vad Suhonen egentligen vill.
 
Det är synd, eftersom partiets väg bör diskuteras och eftersom förslaget till partiprogram är fattigt, men de luddigheter som Suhonen presenterar kan inte ligga till grund för en diskussion eller en analys.

Han talar om vänsterpolitik, med vad menas med det, konkret?

Suhonen anser att socialdemokratin bör ta itu med arbetslösheten, fascismen och exploaterandet av främlingsrädsla och islamofobi. Han menar också att arbetarrörelsens främsta uppgift är:
att hitta en politisk analys av varför främlingsfientlighet blir politisk hårdvaluta i kristider. Och framför allt presentera en politik som gör andra och mycket väsentligare saker till centrum i människors politiska diskussioner.”

För analysen av dagens politik ordinerar Suhonen några böcker av ChantalMouffe 

Colin Crouch skriver om att de stora folkrörelserna försvunnit som demokratins jordmån.
Det är bara att instämma.
Jag minns själv hur folkrörelserna och arbetarrörelsen genomsyrade samhället under socialdemokratins guldålder från efterkrigstiden tills inflationen och globaliseringen helt förändrade situationen på 70-talet.

Kring Barnhusgatan, Wallingatan, Drottninggatan och Norra Bantorget i Stockholm låg LO och Folkets Hus och flertalet fackförbund. Där låg Arbetarnes tryckeri som tryckte fackförbundens medlemstidningar. Rörelsen hade en rikstidning ”Morgontidningen” och det fanns också en kvällstidning, ”Aftontidningen”. De trycktes på det egna tidningstryckeriet Tidens tryckeri. Tidskriften ”Tiden” var rörelsens ideologiska forum sedan 1908. Arbetarrörelsens kulturorganisationer Arbetarnas Bildningsförbund, ABF, Folkets Parker, Reso, Konstfrämjandet, Skådebanan, Brevskolan och Förenings Filmo, och företag som Fackföreningarnas byggnadsproduktion och Tidens förlag var mer eller mindre knutna till arbetarrörelsen.
Unga Örnar tog hand om barnen innan de gick in i Socialdemokratiska ungdomsförbundet, SSU.
A-bild var rörelsens bildbyrå och AB Klichéteknik tidningens och tryckeriets klichéanstalt.
I arbetarrörelsens periferi, men med starka band, fanns Konsum, och HSB. Den kulturella hegemonin var märkvärdigt stark även långt utanför rörelsen. Sveriges Radio, Folket i Bild, Rabén & Sjögrens förlag, Riksbyggen, OK, Bilägarnas inköpscentral, koloniträdgårdsrörelsen m.fl. genomsyrades av arbetarrörelsens ideal och personal.
Det fanns en enorm socialdemokratisk kreativitet och entreprenörsanda på nästa alla samhällets fronter. Den intensiva studie- och bildningsverksamheten upplyste om arbetarrörelsens ideal.
Det politiska livet dominerades av arbetarrörelsen politiska gren, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, SAP, i nära allians med den andra halvan av rörelsen, fackförbunden inom LO.
Rörelsen var ett samhälle i samhället och befolkades av socialdemokrater och en och annan kommunist. Många föddes in i rörelsen, levde sitt liv där och gick till sista vilan med hjälp av rörelseföretaget Fonus.
Många av dem som var verksamma inom rörelsen kände varandra sedan ungdomsåren i SSU eller hade knutit kontakter med varandra i styrelser, på möten och kongresser.
Folk svetsades samman i det fackliga arbetet, möttes i partiföreningar och i ABF-cirklar.
Inte så få hade fått sin högre utbildning på Brunnsviks folkhögskola och Runöskolan. Nätverket var starkt och utbrett.

Allt detta har idag vittrat sönder.
Man kan visserligen klandra socialdemokratin för detta men de yttre ekonomiska villkoren har tvingat till ständiga reträtter.
Då folkrörelsebasen för socialdemokratin vittrat sönder försvagas och förändras inte bara socialdemokratin utan hela det politiska livet.
Det är alltså meningslöst att drömma sig tillbaka till en förlorad guldålder. Den lär inte återkomma.

Suhonen anser att partiet inte har några riktiga förslag om hur nya jobb kan skapas. Ingen kraftfull reformism som sparkar undan benen på intresset för invandringen.
Den sista meningen måste vara en felskrivning eller ett feltänk.
Som världen idag ser ut måste vi diskutera flyktingmottagningen och öka intresset för att hjälpa folk i nöd.
Det är för övrigt i SD:s medvetna retorik att använda begreppet ”invandrare” och inte prata om flyktingar.

Suhonen sammanfattar sin kritik:
”Varje dag kommer rapporter om ökade inkomstklyftor, bostadsbrist, arbetslöshet, människor som far illa, kommuner som inte klarar välfärden hela vägen ut, järnvägar som står still eller busslinjer som dras in. Och om fler flyktingar. Att inte ta en hård reformistisk konflikt om alla de viktiga uppgifter som politiker ska göra något åt men där handfallenhet och passivitet blivit norm när politiken dragit sig tillbaka, är ett oförlåtligt misstag. ”
Det är klart. Men frågan är ju hur.
Har Suhonen något förslag om hur dessa problem ska tacklas utöver skattehöjningar, vinstförbud i välfärden och högre offentliga utgifter är det ju bra om han redovisar dessa.
Och om skattehöjningar, vinstförbud i välfärden och höge offentliga utgifter är vänsterpolitik är det synd om vänstern.
AB

5 kommentarer:

Anonym sa...

Snarare än att tro att Suhonen vill ha en klassallians dominerad av överklassen, är det väl fråga om att lyckas ena arbetar- och medelklass till exempel. Nu är jag inte socialdemokrat längre, men historien visar ändå att partier som (S) ett tag lyckades med reformer som gynnade både arbetar- och medelklass och samhället som helhet. Även överklassen levde gott på detta relativa samhällsvälmående, men hotades förstås av folkets ökande makt och inflytande i ekonomin. Ett exempel på hur man genom att förena så många som möjligt utmanar klass-samhället/toppstyrd ekonomi, även om du verkar tycka det låter paradoxalt. Sedan tycker väl jag att socialdemokratin har visat sina begränsningar, till den grad att (S)-partierna numera är liberala och tomrummet på vänsterkanten börjar fyllas av formationer som Syriza (Grekland), Front de gauche (Frankrike)...

Det är kanske därför Suhonen låter lite flummig, i otakt med tiden i en svunnen tid.

Men: du har fel i förhållande till till exempel vinstförbud i välfärden. I Skottland har man slutat med marknadslogik i sjukvården, vilket varit kostnadseffektivt och alltså gjort att folket fått mer för pengarna:

Från http://www.klassekampen.no/55741/article/item/null/droppet-markeds-styring:

"I Skottland har politikerne tatt et oppgjør med markedsstyringen av helsevesenet. Etter at helseforetakene ble lagt ned har helsevesenet spart seks milliarder kroner."

Från http://www.klassekampen.no/56314/article/item/null/skottland:

"Under overskrifta «Skottland tok sykehusene tilbake» innleiar Aftenposten sin presentasjon slik: «Norge. For 12 år siden begynte norske sykehus å få pengene sine etter «butikkmetoden». Siden har underskuddene vært enorme. Skottland. I Skottland har de kastet ut hele markedsmekanismen. Nå holder sykehusene budsjettene»."

Från http://www.aftenposten.no/nyheter/iriks/article3174502.ece:

"I Adam Smiths hjemland, der Margaret Thatcher allerede på 1980-tallet brakte markedsmekanismer inn i det britiske helsevesenet, har de kastet markedet ut."

I själva verket ser vi nu hur det kapitalistiska systemets ineffektivitet i förhållande till hållbar utveckling och rättvisa håller på att bli mer synlig än någonsin.

Annars ligger det mycket i att (S) tidigare har prioriterat generella skattehöjningar istället för att utmana överklassen genom att se till att den inte ackumulerar pengar som inte kommer samhället till godo, inte flyttar ut verksamheter till utlandet med negativa konsekvenser även till exempel miljömässigt osv. Det är enorma summor som går spillo genom att överklassen tillåts skingra sig undan som den gör och detta handlar även om kontrollen över ekonomin. Vilka intressen ska styra ekonomin, överklassens eller miljöns? Ska vi strunta i vad som produceras, eller ska vi försöka se till att ha en produktionsutveckling som är positiv för folks hälsa, utvecklar nya energikällor och ej sätter tillväxt framför allt?

Osv.

Vet inte hur lång tid det kommer att ta, men känns som att (S) redan har en och en halv fot i historien och knappt någon i framtiden och därmed kommer att fortsätta se sin betydelse avta.

Anonym sa...

"Ingen kraftfull reformism som sparkar undan benen på intresset för invandringen.
Den sista meningen måste vara en felskrivning eller ett feltänk."

Jag tycker här det är feltänk från din sida. Det handlar väl om att inte stirra sig blind på enskilda grupper, inte se skogen för bara träd.

Jag ger Suhonen rätt i att det saknas helhetslösningar i den politik som förs, det blir för mycket prat om enskilda saker som inte sätts i kontext.

Den stora bilden behövs i politiken. (SD) behövs inte.

Mario Matteoni sa...

Michel Edgar
Vad jag klagar över är vänsterns oprecisa sätt att tala om klasser, vilket bidrar till den allmänna oklarheten och flummigheten. Du använder klassbegreppet på det omarxistiska sättet där du menar sociala grupper.
Ett marxistiskt klassbegrepp är att med klass avse hur olika sociala skikt förhåller sig till ägandet av produktionsmedlen. I stora drag finns alltså bara två mot varandra stående klasser dels de som äger produktionsmedlen (kapital, energi, råvaror, m.m. ) och de som bara äger sin egen arbetskraft i produktionen.
”Klassallians” blir i det fallet obegripligt eller ett fascistsikt försök att upphäva klasslöshet.
I en parlamentarisk demokrati gäller det för olika partier att attrahera väljare.
Man måste väl säga att socialdemokratin under ett sekel varit ganska framgångsrik i den uppgiften.
Partier och sekter som med rätt eller orätt har kritiserat socialdemokraterna för att vara för dåliga socialister har däremot aldrig fått majoritet i ett demokratiskt val.
”Socialism” har tyvärr inte historiskt visat sig vara ett framgångsrecept för ett bättre samhälle. Nånting måste man lära av historiska misstag.

Just för att attrahera stora väljargrupper bör Socialdemokraterna betona ett det är ett socialliberalt parti snarare än socialistiskt. Se mina förslag till partiprogram på denna blogg.

Att ”det kapitalistiska systemets ineffektivitet i förhållande till hållbar utveckling och rättvisa håller på att bli mer synlig än någonsin”, håller jag med om.
Jag håller också med om att det saknas helhetslösningar i den politik som förs, det blir för mycket prat om enskilda saker som inte sätts i kontext.
Men det är frågan hur man ändrar på det. Med en massa flum lär man inte komma långt.


Erik S sa...

Jag tror Daniel Suhonens poäng är att SDs framgångar till stor del beror på bortslarvade klassiska S-frågor och att det är viktigare att satsa på en bred politik för frihet, jämlikhet och delaktighet snarare än identitetspolitik och jämställdhet. Hur kunde t.ex. S gå till val 2010 utan ta upp arbetslöshetsfrågan? Hur sannolikt är det att S blir ett 45-procentsparti genom att profilera sig på HBTQ-frågor? Hur kan det anses vara vänsterextremistiskt att ha samma inställning till skattesubventionerade privatskolor som i England eller USA?

Anonym sa...

"Just för att attrahera stora väljargrupper bör Socialdemokraterna betona ett det är ett socialliberalt parti snarare än socialistiskt."

På 80-talet kanske, kanske även 90-talet, kanske t.o.m. 2000-2005.

Fast nu är det 2012, snart 2013. Principer lär återkomma, frågan är i vilken form. I Grekland ser vi positiva tecken, i Sverige inte så värst mycket positivt.

Sedan tycker jag det blir lite löjligt att säga att Sovjetunionen hade alla chanser att utveckla en sund socialistisk politik.

Men visst, (S) kan gärna fortsätta alliera sig med nyliberalism. Jag har svårt att se hur partiet skulle kunna ha något annat öde. Allt har en början och ett slut.

När du pratar om forna framgångar, är det väl ett tecken så gott som något på att partier som (S) ej längre är drivkrafter, utan låter sig drivas.