Har räknat mig till ”vänstern” i 50 år. Socialdemokrat blev jag 1968 efter att kommunisterna i Tjeckoslovakien brutalt krossat ”socialismen med mänskligt ansikte” 1967.
Många illusioner har berövats mig och många besvikelser har det blivit sen dess. För varje gång tror jag mig ha blivit klokare.
I ”Sveriges Kommunistiska Parti”, det gamla partiet som jag gick med i 1962, hann jag emellertid få en grundlig skolning i marxism. En frihetlig, kritisk och analytisk marxism, inte den vulgära som det nya SKP och den övriga bokstavsvänstern senare dogmatiserade i.
Och inte den som borgerligheten karikerar och bespottar.
I dag är jag en sosse i periferin. Är medlem, men inte aktiv. Går inte länge på möten. Prenumererar visserligen på ”Tiden” men läser dagligen Eskilstuna-Kuriren och SvD.
Jag ger utlopp för mina åsikter och ståndpunkter genom min blogg ”Marios blogg”.
Känner större samhörighet med ”arbetarrörelsens idé” än med socialdemokratins ledning och partibyråkratin, kallad ”partiet”.
Då jag röstar på socialdemokraterna i valet röstar jag egentligen för Arbetarrörelsen.
Jag var fackligt aktiv mellan 1959 och 1982. Först inom Byggnads sedan inom Handelsanställdas förbund. När jag till sist tvingades ut ur den fackliga byråkratin startade jag eget företag. Försöjde mig på det i tjugo år.
Drev på eget bevåg och för egna medel 1996-2005 en facklig debattsajt på nätet genom nätpublikationen ”Fackliga InternetJournalen” som hade cirka 400 gratisprenumeranter. Den motarbetades av LO och jag tvingades lägga ner.
Inser att socialdemokratin inte är ett socialistiskt parti vilket jag inte heller längre kräver. Kan i dag utan att skämmas kalla mig socialliberal. ”Social-” för jämlikhets- och solidaritetstanken, liberal för frihetligheten.
Trots allt känner jag att jag hör hemma inom arbetarrörelsen och kommer antagligen att rösta på socialdemokraterna.
Men alltmer i brist på andra alternativ.
SVT
SvD
Expressen
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
6 kommentarer:
Känner att jag måste kommentera mitt eget blogginlägg.
När jag talar om valen menar jag riksdagsvalen.
Kommulavalet är däremot inget problem för mig sedan jag flyttat från Stockholm till Eskilstuna.
Här i Eskilstuna finns dugliga socialdemokratiska politiker, unga, kunniga och odogmatiska.
även om det pågår i det fördolda är det så uppenbart att det vore som i öppen dager: istället för att på hederligt och rättframt sätt kritisera juholt på offentlig plats, väljer dambergs vapendragare en annan väg. ett privat sms ska få det som är ett utstuderat angrepp på juholt att framstå som ett oskyldigt sms:ande utan någon som helst koppling till de som till varje pris vill ta makten i partiet redan innan den nyvalde partiledarens första valrörelse. fast - detta kan slå emot dem som en boomerang. som sagt, det blir så krampaktigt nu denna osunda och odemkratiska allians mellan vissa inom media, (S) och SN (tänk "Prime") att det syns. undrar hur många som log och genomskådade det hela när man i media började ta till ett enda litet privat (!) SMS i drevet mot juholt?
i sin iver att "hjälpa" damberg, kan de ha slutat med att göra precis det motsatta. de skapar mer och mer bilden av damberg, den stora elefanten i rummet.
personligen tycker jag att (S) har stora problem. vare sig juholt eller damberg känns särskilt förtroendeingivande. men i slutändan är det systemet och strukturerna det är fel på. en osund, toppstyrd kultur härskar och har installerat sig efter olof palmes död. som jag ser det har den redan tagit död på partiet. allt hopp om en positiv förnyelse av (S) är illusionärt. dock finns det hopp om att ett alternativ ska växa fram. precis hur det ser ut får framtiden visa.
Hej mycket bra skrivet Mario. Jag känner igen mig i mycket som du sätter ord på.
Hälsar
Ann-Sofie
tragisk historia
Låter deppigt och uppgivet,
Anders
mario
Vi tycker synd om dig.
Anna , Johanna
Det är inte synd om mig.
Jag tror att många socialdemokrater i min generation har gjort liknande resor.
Det olyckliga är att min lilla självbiogarfiska notis även beskriver vänsterns historia.
Man får bara hopps att ur de brustna illusionernas aska så småningom spirar ny kunskap och handlingskraft. Men ännu är vi inte där.
Skicka en kommentar