tisdag 1 november 2011

Arbetet är inget särintresse

Varje människa är beroende av sitt eget och andras arbete.
Arbetet och produktionen är grunden för all utveckling - ekonomiskt-, socialt och kulturellt.
Därför är arbetet och produktionen inte något särintresse.

Men i vår vackra värld är produktionen avhängig två parter med delvis gemensamma men också motsatta intressen – kapitalägare och löntagare.
Hela samhället är beroende av relationerna mellan dessa parter.

Intressemotsättningen melln kapital och arbete har, genom den historiska och demokratiska utvecklingen, skapat organisationer på vardera sidan. Fackföreningar och arbetsgivareföreningar. Arbetarepartier och högerpartier.
De har olika intressen i förhållande till arbetet, produktionen och produktionsresultatets fördelning.
Samtidigt tvingas de, i symbios, hänga samman inom produktionen.
Men just för att de är nödvåndiga i produktionen och för demokratin är de inte särintressen.

Ingenting av detta är påhitt av politiker eller ledarskribenter utan är ett universellt historiskt faktum och relationer i en global historisk process.

För att bättre kunna hävda sina intressen bildade den svenska fackföreningsrörelsen en politisk gren av arbetarrörelsen - det socialdemokratiska partiet.
Höger- och nyliberala krafter svarade med att bilda Svenska Arbetsgivareföreningen, numera Svenskt Näringsliv. (Hur svenskt detta nu är, men det är en annan diskussion)

Högerkrafter har i modern tid på olika sätt arbetat på att dölja motsättningarna mellan kapital och arbete. Ett exempel är den italienska fascismen som förbjöd arbetarrörelsen och fackföreningarna och skapade en organisation i vilken arbetsgivare och löntagare skulle samverka i god gemenskap.
Det nationella intresset ”allmänintresset” stod över intressemotsättningarna i näringslivet.
Faktum är att fascsterna beskyllde fackföreningarna för ”särintressen”.

Inom demokratier är det främst genom nyspråk och lobbyism som högern försöker vinna makt genom att dölja motsättningen mellan kapial och arbete och proklamera ”allmänintresset”.
Genom att beteckna intressemotsättningarna kring arbetet och produktionen som ”särintressen” vill högern befästa ”allmänintresset” och dölja att löntagar- och arbetsgivareorganisationerna är centrala för arbetet och produktionen.

Genom att inte låtsas om att arbetarrörelsen består av en facklig och en politisk gren vill högern splittra rörelsen.

Dagens ledare i DN är således inte ett sakligt inlägg i den politiska debatten, den är en partsinlaga i kampen mellan kapital och arbete.
Ett sorts särintresse visserligen, men i arbetslinjens Sverige kan väl inte arbetet och produktionen vara ett särintresse.

SR

DN

Affärsvärlden

5 kommentarer:

Anonym sa...

Ojoj, fundamentalist varning? Kanske bör du söka dig till modeller med lite högre förklaringsvärde om du vill bli tagen på allvar.

Anders Nilsson sa...

Om man som jag är anhängare av marknadsekonomi så måste jag också inse att marknader fungerar bäst när de parter som möts på dessa marknader är jämnstarka. Just jämnstarka inte jämnsvaga. Starka parter som balanserar varandra kan nyttja marknadens alla fördelar som överlägsen distributör, inte bara av varor och tjänster utan av det välstånd som ett samhälle skapar.

Mario Matteoni sa...

Hej Anders!
Även jag är anhängare av marknadsekonomi. Kan man vara annat? Vad ska man i annat fall ersätta den med?
Men det finns olika marknader. Alltifrån marknaden för skönhetskrämer, tidningar, kärlekstjänster, bilar, jordbruksprodukter, värdepapper till marknaden för arbetskraft.
Jag anser att arbetsmarknaden står i en särställning eftersom den, till skillnad för andra marknadsprodukter, handlar om mänsklig arbetskraft, samt att arbetet är centralt för hela vår tillvaro och för tillväxten.

Anonym sa...

Men så har vi insiders och
outsiders. Fråga Assar Linbäck.

Anonym sa...

Fackliga organisationer är väl ok givet att de lyder under konkurrenslagstiftningen. Men det gör de ju inte. Varför?