tisdag 23 juni 2015

Greklandskrisen blottar den öppna klasskampen

Man kan beskriva den pågående kampen mellan Greklands regering och finanskapitalet som en öppen klasskamp.
Regeringen företräder folkets intressen medan den s.k. trojkan - IMF, EU och ECB - företräder finanskapitalets.
Kampen står, öppet och tydligt, mellan finanskapitalet och löntagarna.
På ena sidan står de grekiska medborgarna - främst löntagare, fattiga, pensionärer, egenföretagare, jordbrukare - och på andra sidan banker, finansinstitut, internationella storkapitalister.

Men vad gäller i så fall kampen? Varför blir den synlig i Grekland?

Världsekonomin styrs av det globala finanskapitalet som, enkelt uttryckt, består av skuldpapper i ständigt omlopp och i oupphörlig rörelse, febrilt sökande efter avsättning och profit.

Ett relativt fåtal aktörer håller i gång denna rörelse som är nödvändig för finanskapitalets avkastning. 
Skuldbevisen – aktier, fonder, pengar, växlar m.m. - är på samma gång skulder och tillgångar, samtidigt kreditinstitut och kravmaskiner. Aktörerna är borgenärer och gäldenärer i en och samma skepnad.
Hela den globala ekonomin ingår i denna finansiella omloppsapparat med banker, fonder, börser, företag, stater och nationer, enskilda kapitalägare som intressenter. 
Nationers skattemedel, och därmed välfärd, är inte fredade utan ingår i den globala finansapparaten.
Någonstans finns de intressen som kräver och de som blir krävda.

För ett par hundra år sedan, under industrikapitalismens tidiga utveckling, hade finanskapitalet som uppgift att förse den produktiva verksamheten med nödvändiga krediter. Kreditgivarna levde av räntor och utdelningar. 
Under sjutton- och artonhundratalen satsade till exempel bolag på handelsexpeditioner som exempelvis orienthandeln och de skepp som fraktade varor över haven. Bolagen var riskföretag som då de lyckades gav god utdelning till bolagsmännen men misslyckanden kunde också leda till att de förlorade sina insatser.

I dag har de ekonomiska rörelserna ändrat karaktär och riktning. Kreditsedlarna och skuldbevisen har inte längre direkt koppling till produktiva verksamheter utan har blivit handelsvaror i sig själva. Det som ursprungligen var en marknad för produktionskapital har blivit en marknad för skuldsedlar.
Visserligen finns där kontakten med produktionen men är inte längre huvudsaken där produktionen tillförs kapital utan tvärtemot, finanskapitalet närs av produktionskapitalet. Finanskapitalet uppträder som långivare inte minst gentemot stater och skattebetalare.
Ibland – då kallas det kris – tvingas finansaktörer att ställa krav på produktionskapitalet. Plötsligt omvandlas då finanspappren till reella krav riktade mot produktionskapitalet. ”Bubblan brister”. 

Dessa kriser ingår i finanskapitalets ständiga rörelse och tillför finanskapitalet nytt blod.
Finansmarknaden påminner om ett pokerspel där den som den som sitter med sämst hand inte kan betala då vinnaren vill syna. 
Ett exempel var Argentinakrisen 1998-2002, som kulminerade i världens dittills största statliga betalningsinställelse. Den kontrakterade BNP med drygt 20 %. Arbetslösheten och antalet fattiga fördubblades till 25 % respektive 50 %. Peson devalverades med 80 % och inflationen ökade till 40 %.
Orsakerna då är desamma i dagens Grekland. Den ekonomiska utsattheten blev tydlig i samband med krisen 2009 beroende av politisk instabilitet, missriktad ekonomisk politik, misskötta statsfinanser och korruption. Finanskapitalet kastar sig över Grekland som ett rovdjur som inriktar sin attack mot den svagaste individen i en hjord.
I Grekland kräver finanskapitalet att grekerna reformerar statsbudgeten, d.v.s. ökar skatterna, minskar pensionerna och lönerna ytterligare. Regeringen har då redan kramat ur skattebetalarna och löntagarna en hel del.
Lönerna har sjunkit med 37 procent
Pensioner minskas med upp till 48 procent
Statliga anställningar minskade med 30 procent
Den privata konsumtionen minskades med 33 procent
Landets kroniska bytesbalansunderskottet minskade med 16 procent 
Effekten av detta är att
Arbetslösheten har skjutit i höjden till 27 procent
Svart arbete nådde 34 procent
Statsskulden har överskridit 180 procent av BNP
Unga välutbildade människor överger Grekland
Investeringar i produktionskapacitet har avdunstat.

Fattigdom, hunger och energideprivation har utvecklats till en situation som vanligtvis förknippas med en stat i krig.


Det är de fattiga som får betala.


13 kommentarer:

Anonym sa...

gen strid mellan Greklands löntagare och finanskapitalet. De som lånat ut pengar till Grekland, nu är skulden uppe i drygt 250 miljarder euro, är skattebetalarna, dvs löntagarna i euroländerna. De skuldavskrivningar som Grekland fått hittills, ca 1000 miljarder kronor har också till stor del skattebetalarna i euroländerna stått för. Det finns inga finanskapitalister som vill låna ut en enda krona till Grekland då de vet att de sannolikt aldrig kommer någon återbetalning.

Mario Matteoni sa...

Där slår du huvudet på spiken!
Det är skattebetalarna i respektive länder som får betala oavsett hur det går i förhandlingarna. Det är precis det som är grejen. Nu är det de grekiska skattebetalarna som ska betala dyrt.
Och våra skattepengar, pensionspengar, statslån, statsskulder är en del av det globala finanskapitalet. Så vi får också betala.
Allt medan finanskapitalet fortsätter att snurrar runt på kapitalmarknaden för att finna nya offer.

Nils Persson sa...

Men vilka är dessa kapitalister som plundrat grekland?

De ända "skurkarna" jag ser är rika greker som inte betalat skatt och skummat pengar från staten. Men det är ju inte det "globala finanskapitalet" utan vanlig korruption som finns i alla länder där tillfälle ges, och de gömmer nu pengarna utanför Grekland såklart.

Jag ser bara globala peningströmmar strömma in i Grekland, inte ut ur grekland. Så grekland är plundrat av korrupta inhemska politiker och dess hangarounds, inte av något globalt finanskapital.




Mario Matteoni sa...

Man kan se tillvaron på olika sätt. Om man betraktar detaljer och det som man har framför ögonen ser man en sida av verklighetan. Om man går på djupet eller försöker se helheterna ser man andra.
Därmed inte sagt att det ena sättet att se är riktigare än det andra.
Om man betraktar vädret en viss vecka kan man inte dra slutsatser om klimatförändringarna.
Vill man beskriva en potatisplanta kan man beskriva blasten och rotknölarna som de ser ut. Men man kan också beskriva plantans kemiska och biologiska uppbyggnad, dess växtsätt och näringsvärden.
På samma sätt kan man ha olika perspektiv på greklandskrisen.
Din beskrivning är riktig i ett perspektiv.
Men i dagens värld är kapitalet inte enskilda privatpersoner även om det finns sådana.
Vi är alla inblandade i finanskapitalets rörelser. Men de som styr rörelserna är inte vi. Det är finansaktörer på olika nivåer med uppgift att placera skulder och fordringar så att de inte kan försämras i ”värde” utan helst kunna förvandlas till fordringar.
Glöm inte att kapitalet är globalt, att inget land är isolerat

Nils Persson sa...

Jag tror inte vi tycker så olika i sak, jag kan inte se någon klar höger vänster konflikt i Grekland

Att dela ut historisk skuld till korrupta politiker och ett folk som valt dessa må vara korrekt men är ju inte särksilt intressant i nuläget.

Du vecklar in dig komplexa resonemang, Greklands problem just nu är att de inte producerar varor och tjänster, vilket gör att de dels inte kan handla med andra länder, och dels inte kan ge befolkningen drägliga levnadsvillkor. Detta är för att de är skuldsatta upp över öronen, långt över vad ett fattigt underutvecklat land någonsin kan betala tillbaka, OCH att de har vant sig vid att leva på lånade pengar över mycket lång tid.

För detta håller jag i högsta grad det du kallar "globala finanssystem" ansvariga. Pengar har inget riktigt värde nationalekonomiskt utan ska vara ett smörjmedel för att se till att utbud och efterfråga möts och fördela resurser till de som tillför värde från de som inte gör det.

Grekland MÅSTE balansera sin budget, med eller utan lån, med eller utan Euro så kan de inte konsumera mer än de producerar. För att nå dit utan svält krävs det investeringar, och för ett utfattigt land måste det ske med kapital som inte finns, och det är europas viktigaste uppdrag att se till att det sker och där håller jag dem ansvarig för att kväva Grekland under ett teoretiskt skuldberg.

Men att vägra balansera budgeten, och hävda att pengar inte ska gå till investeringar utan att dela ut pengar till svaga grupper i samhället istället för att utveckla lander och sedan be om mer, där måste man hålla den nyvarande regeringen ansvarig, det är inte så något land någonsin byggt välstånd.

Mario Matteoni sa...

Ingenting av det du säger motsäger min beskrivning av verkligheten.
Vi är helt överens om att Greklands problem just nu är att Grekland inte producerar tillräckligt med varor och tjänster, (vilket inte betyder att grekerna är lata utan beror på en ensidig inriktning på jordbruk och turism) att de är skuldsatta upp över öronen, och att de måste balansera sin budget, För att komma ur detta måste de investera.

Däremot anser jag att du har fel när du påstår att den nuvarande regeringen inte anser att pengarna ska gå till investeringar. Det är precis tvärt om. Regeringen vill investera medan långivarna vill att Grekland reformerar sin statsbudget genom att svälta folket och dra undan investeringsmöjligheter till förmån för skatteinkomster som ska gå till långivarna.
Långivarna kräver igen sina lån vilket minskar möjligheterna till investeringar i landet.
Men beträffande statsskulder. Grekland är inte ensamt. USA:s statsskuld var 2013 16 719 miljarder dollar d.v.s. över 100 procent av BNP. År 1940 var statsskulden i USA bara 40,3 procent av statsskulden.De flesta i-länder har höga statsskulder.

Nils Persson sa...

Kul att vi är överens i så mycket!

USA's statsskuld kan du inte jämföra med, de lånar pengar i dollar (sin egen valuta) och kan därför inte gå i stads-konkurs, och dessutom lånar de till nästan nollränta. De har inga som helst problem med att betala räntor på sin statsskuld. Men metriskt har du rätt, de har lika stor skuld, men i problemställningen finns det inga likheter.

Jag är inte helt insatt i Greklands budget, vissa saker som långgivare kräver är helt vansinnigt nationalekonomiskt i mina öron (höjd moms tex.).

Att vägra sänka pensioner och effektivsera statsapparaten känns ju dock som en återvändsgränd för ett bankrutt land, men jag förstår det emotionella och realpolitiska problemet.

Just nu är ju allt så infekterat och låst att det ända raka är ett avtal där grekland får krypa till korset och gå med på lånegivarnas krav, så att trojkan inte förlorar ansiktet mot de som står för pengarna. Sedan kan vi nog skriva ner skulderna om 6 månader eller så eftersom det ju ändå är pengar som långivarna aldrig kommer att få tillbaka.

Eftersom vi inte är långivare så är ju långivarnas krav inte uppe för debatt, utan de är ju en realitet.

Hade jag varit grek hade jag nog varit för statsbankrutt och euro-urträde. Som någon ledarskribent sa, det kan ju inte bli mycket värre och då kan de ju i varje fall börja se frammåt, nu känns det ju bara som de är på en ökenvandring utan slut.

Nils Persson sa...

Klipper in detta från DI

"Dra in mer på försvaret och pensionerna och mindre på företagen. Det är långivarnas krav på Grekland, enligt ett dokument som Wall Street Journal har läst."

Om det nu stämmer är ju det ett exempel på att nuvarande regeringen i Grekland vägrar investeringar framför konsumtion.

Jag måste också säga att jag ifrågasätter hela ditt inlägg's rubrik, detta har verkligen ingenting med klasskamp att göra.

Mario Matteoni sa...

Kanske måste jag förklara hur jag ser på klasskampen:
Klasskampen manifesterar sig i den motsättning som formerar sig utifrån ekonomiska och sociala samhällsstrukturer och hierarkier.
Ett tydligt exempel är arbetsgivare- och löntagarintressena.
Därmed menas inte att kapitalisten och löntagaren ryker ihop i ett slagsmål i klasskamp eller att klasskampen måste betyda revolution.

Klasskamp är ett mer abstrakt begrepp för de yttringar som visar sig då olika intressen uppstår om ekonomiska, sociala och kulturella värden: arbetet, produktionen, produktionsresultatet och dess fördelning.
Klasskampen är invävd i lagar, avtal, överenskommelser, samarbetsformer, traditioner o.s.v.
Alla löntagare är inte medvetna om sina klassintressen, eller vill inte erkänna dess existens, men intressena finns där ändå i den ekonomiska strukturen.

Ekonomiska och sociala klassmotsättningar har existerat sedan antiken. Kungamakt, adel och det arbetande folket levde då, precis som arbetsgivare och löntagare idag, i symbios men samtidigt med olika eller motsatta intressen.

Motsättningarna kunde förr överbryggas genom förtryck uppifrån och ner i hierarkin.
Uppror, d.v.s. rena klasstrider, förekom dock.

I dag är kampen mellan kapital och arbete för det mesta reglerad och tuktad i lagar och överenskommelse mellan arbetsmarknadens parter i form av förhandlingsordningar, kollektivavtal och liknande.
Motsättningarna dämpas också av fungerande demokratiska institutioner.
Klassmotsättningarna yttrar sig i dag politiskt och ideologiskt i höger och vänster men är inte klasskampen.
Men i dagens kapitalism är löntagarna i olika länder involverade i finansmarknaden på ett sätt som aldrig tidigare. Pensionsfonder, aktiebörser m.m. väver in löntagarintressena i kapitalintressena utan att göra löntagarna till kapitalister.
I dag är kapitalister inte endast stenrika personer med ekonomisk makt som Kamprad, Stefan Persson, Antonia Johnson m.fl. utan opersonliga finansbolag som pensionsfonder, aktiebörser m.m. där finansexperter styr kapitalplaceringar och finanskapitalets rörelser.
Ytterst är det ändå inte löntagarna som styr eller kammar hem vinsterna. Men däremot får löntagarna och skattebetalarna ta förlusterna vid kriser och kollapser. Exemplen är många: Bankkriser, valutakriser,
I förhållande till det globala finanskapitalet har löntagarna i Sverige och Grekland gemensamma och solidariska intressen gentemot kapitalintressena.
Men som finansmarknaden fungerar kan löntagare i Sverige ställas mot löntagare i Grekland.

Nils Persson sa...

Ytterst är det ändå inte löntagarna som styr eller kammar hem vinsterna. Men däremot får löntagarna och skattebetalarna ta förlusterna vid kriser och kollapser.

Ja så är det, men i min värd blir det snurrigt om man kallar det klasskamp. Eftersom klass kommer från "samhällsklass" och konflikten nu mellan långivare och Grekiska staten inte har något med samhällsklass att göra.

Men orättvist är det, särskilt för de unga som inte var med under den vilda lånefesten och nu är längst ifrån jobb och trygghetssystem.

Men vi behöver inte vara överens om allt :-)

Leif sa...

Jag ser ingen klasskamp. Bara ett land som styrts alltför länge av populistiska politiker som inte genomfört nödvändiga åtgärder samt saknat kontroll över statens finanser.

Helt klar drabbas många oskyldiga och då speciellt de unga i Grekland som inte har någon del i detta. Emellertid måste Grekland som nation ta ansvar för sina skulder och jag hoppas det blir en statskonkurs samt att man lämnar eurosamarbetet för sin lokala valuta igen. Det blir ett stålbad långt värre än vad vi själva upplevde i början på 90-talet men det finns ingen annan långsiktigt hållbar lösning. Med en drachmer som kanske halveras i värde kommer t.ex. solturisterna att vallfärda dit i enorma mängder vilket blir en början till omstart.

Bo Widegren sa...

Jag håller helt med dig, Mario. Detta är klasskamp. Detta att inte se hur människor far illa, barn svälter så att de svimmar i skolan och pensionärer äter hundmat om ens det. Det finns inte mediciner för sjuka och än mindre a-kassa för de arbetslösa. Detta är början av 1900-talet när de fattiga svalt och arbetade för spottstyvrar.

Är det då så att man kan freda sitt samvete med att skylla på att man haft populistiska politiker? Då är man en skitstövel som inte fattar vare sig vad humanism eller solidaritet är.

Nils Persson sa...

Att skylla på någon klasskamp som är vagt definierad som något globalt storkapital skulle det vara "humanism och solidaritet" medans att påpeka den korrekta historien är att vara en "skitstövel"?

Välstånd är något man skapar, inte något man får som en allmosa.