”Jobben först!” är den nya partiledningens ”nya” ledstjärna. Full sysselsättning är målet.
Detta måste ”kommuniceras” säger den nya ledningen.
Vilket innebär att S står på ruta noll.
En nystart bättre sen än aldrig.
Men jag saknar, än så länge, en viktig substans i budskapet om den socialdemokratiska arbetslinjen.
Socialdemokraterna måste förmedla idén att arbetet är grunden för hela samhällsekonomin.
Att det är arbetet som skapar förutsättningar för konsumtion och för produktionsöverskottet.
Med andra ord: Det är arbetet som skapar tillväxt och kapital.
S måste, på djupet och bredden, hävda arbetets värde. Annars faller budskapet om full sysselsättning på det borgerliga hälleberget i stället för att gro i den socialdemokratiska myllan.
AB
DN
AB, ledare
Expressen
AB, debatt
Expressen, nyheter
Arbetarbladet
LO-tidningen
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
7 kommentarer:
gilla!
Men jag ser det som högerpolitik och demagogi att påstå att allt arbete bidrar till konsumtion, produktionsöversktt och tillväxt - eller till ökad välfärd.
Vi lever inte för att arbeta, utan vi arbetar för att leva. Och då är det ju endast arbete som bidrar till ett rikare liv, materiellt eller andligt, som är värt något.
Arbete, som varken är meningsfullt för den arbetande själv, eller är till nytta eller glädje för andra, (utom för politiker som vill lura väljarna att de har avskaffat arbetslösheten) ska vi inte ha.
Jag vill göra klart att jag inte anser att arbete som är tråkigt och enformigt med auatomatik känns meningslöst. Men det gör sådant arbete, om man inte får använda bästa teknik som ger hög prduktivitet och man tjänar bra.
Jag vill däremot inte höra flera socialdemokratgiska floskler om arbetets värde, oavsett om det är till nytta / glädje för någon eller ej. När borgarna tog över hade sossarna inrättat en hel B-arbetsmarknad med arbetsuppgifter som egentligen inte behövdes, eller kunde utföras av färre anställda med modern teknik.
Borgarnas stora grej var ju att denna dolt arbetslösa arbetskraft i stället kunde bli till glädje eller nytta för någon, genom att arbeta som tjänstefolk hos rika personer. Och det är den politiken som håller på att kapsejsa - när den oefterfrågade arbetskraften inte längre har en socialdemokratisk utan en borgerlig regering som sin fiende.
Denna s.k. arbetslinje har drivits in absurdum när arbetslösa tvingas söka jobb som de inte kan få, när en person nekades socialbidrag för att han inte hade varit hemma och läst Platsjournalen, när han hade varit i en annan stad och sökt jobb. (Detta exempel har jag läst i en D-uppsats vid Örebro universitet om negativa attityder i socialtjänsten. Socialsekreteraren hade sökt en motivering för att avslå en ansökan om försörjningsstöd, med att personen kanske hade missat något jobb.)
I debatten mot Borg sa Waidelich att staten har så bra finanser så att vi har råd med åtgärder mot arbetslösheten. Vadå, går inte arbetet ut på att det ska ge mer tillbaka än vad det kostar?
Ta reda på hur mycket arbete som verkligen behövs för att producera de varor och tjänster som vi behöver eller vill ha, hur många arbetstimmar totalt, dividera med den tillgänliga arbetskraften, så får du fram hur många timmar per dag som var och en måste arbeta.
Så blir vi av med arbetslösheten, och så får alla något meningsfullt att göra under sin arbetstid.
Alltsedan utdrivningen från paradiset är människan dömd att arbeta.
Hela den mänskliga historien, i vart fall efter samlarstadiet, är en historia om arbete.
I vår tid styrs inte arbetet av politiker utan av globala ekonomiska betingelser som bl.a. produktion i vinstsyfte, masskonsumtion, global handel och konkurrens, enskilt ägande av produktionsmedel och kapital, kapital- och finansmarknader.
All detta skapar både positiva och negativa förutsättningar för individens arbete.
Men politikernas möjligheter att manövrera är begränsade.
Man kan tycka illa eller bra om den kapitalistiska världsordningen, men den finns där som ett historiskt faktum.
När du säger att
”Arbete, som varken är meningsfullt för den arbetande själv, eller är till nytta eller glädje för andra, ska vi inte ha” så utgår du ifrån att det finns en förnuftig ordning som kan styra den ekonomiska utvecklingen. En sådan finns tyvärr inte.
Vad politiken kan göra är att hindra den värsta exploatering av arbetskraften, något påverka fördelningen av produktionsresultatet.
Vem eller vika skulle f.ö. bestämma om vad som är oviktigt och viktigt arbete?
I en kapitalistisk ekonomi, och någon annan finns inte, bestäms arbetet av om det är lönsamt eller inte. En företagare anställer dig bara om denne anser att du kan producera mer än vad du kostar. Om du inte är lönsam får du sparken.
Du säger: ”När borgarna tog över hade sossarna inrättat en hel B-arbetsmarknad med arbetsuppgifter som egentligen inte behövdes”.
Jag är inte säker på att riktigt förstår vad du menar, men menar du arbetsuppgifter som inte är lönsamma? Ur vilken synpunkt är de olönsamma?
Vem bestämmer att de inte behövdes? Ur vilka aspekter gör du bedömningen att de inte behövdes.
Så skriver du: ”Ta reda på hur mycket arbete som verkligen behövs för att producera de varor och tjänster som vi behöver eller vill ha, hur många arbetstimmar totalt, dividera med den tillgänliga arbetskraften, så får du fram hur många timmar per dag som var och en måste arbeta.”
Vem ska ta reda på detta? Vem ska utföra divisionen och hur ska den utföras?
Du formulerar en önskedröm, en utopi, som tyvärr visat sig leda till ett än värre helvete där man försökt genomföra den.
Alltsedan utdrivningen från paradiset är människan dömd att arbeta.
Hela den mänskliga historien, i vart fall efter samlarstadiet, är en historia om arbete.
I vår tid styrs inte arbetet av politiker utan av globala ekonomiska betingelser som bl.a. produktion i vinstsyfte, masskonsumtion, global handel och konkurrens, enskilt ägande av produktionsmedel och kapital, kapital- och finansmarknader.
All detta skapar både positiva och negativa förutsättningar för individens arbete.
Men politikernas möjligheter att manövrera är begränsade.
Man kan tycka illa eller bra om den kapitalistiska världsordningen, men den finns där som ett historiskt faktum.
När du säger att
”Arbete, som varken är meningsfullt för den arbetande själv, eller är till nytta eller glädje för andra, ska vi inte ha” så utgår du ifrån att det finns en förnuftig ordning som kan styra den ekonomiska utvecklingen. En sådan finns tyvärr inte.
Vad politiken kan göra är att hindra den värsta exploatering av arbetskraften, något påverka fördelningen av produktionsresultatet.
Vem eller vika skulle f.ö. bestämma om vad som är oviktigt och viktigt arbete?
I en kapitalistisk ekonomi, och någon annan finns inte, bestäms arbetet av om det är lönsamt eller inte. En företagare anställer dig bara om denne anser att du kan producera mer än vad du kostar. Om du inte är lönsam får du sparken.
Du säger: ”När borgarna tog över hade sossarna inrättat en hel B-arbetsmarknad med arbetsuppgifter som egentligen inte behövdes”.
Jag är inte säker på att riktigt förstår vad du menar, men menar du arbetsuppgifter som inte är lönsamma? Ur vilken synpunkt är de olönsamma?
Vem bestämmer att de inte behövdes? Ur vilka aspekter gör du bedömningen att de inte behövdes.
Så skriver du: ”Ta reda på hur mycket arbete som verkligen behövs för att producera de varor och tjänster som vi behöver eller vill ha, hur många arbetstimmar totalt, dividera med den tillgänliga arbetskraften, så får du fram hur många timmar per dag som var och en måste arbeta.”
Vem ska ta reda på detta? Vem ska utföra divisionen och hur ska den utföras?
Du formulerar en önskedröm, en utopi, som tyvärr visat sig leda till ett än värre helvete där man försökt genomföra den.
Det är tydligt att du inte förstår vad jag menar. Men om du nu tycker att människan får sitt värde genom att arbete, men att arbetskraften inte får överutnyttjas, så ska vi kanske återinföra 12 timmars-arbetsdag, genom att sysselsätta alla med lågproduktivt arbete. Vi kan ju exempelvis ersätta förpackningsmaskinerna i godisfabriken med att godiset skickas till kommunens arbetsmarknadshenhet, där arbetslösa "sysselsätts" med att fylla godispåsarna manuellt. Jag vet vad jag talar om. Jag blev själv "sysselsatt" med likande ytterst förnedrande "arbete" några av de sista åren före pensioneringen.
Vi talar förbi varandra.
Jag menar inte att varje individ får sitt individuella värde genom sitt arbete.
Det finns förnedrande, nedbrytande, själsdödande, riskfyllda och utarmande arbeten.
Människor tvingas in i sådana uppgifter för att klara livhanken.
Vi kan säga att det beror på den kapitalistiska världsordningen.
Arbetskraften måste vara lönsam för att få arbete. ”Sådan är kapitalismen”.
Vad jag menar är att de som arbetar måste vara medvetna om att arbetet bör värderas högre i förhållande till kapitalet. Det är arbetet som skapapr kapitalet.
En VD i ett företag värderas penningmässigt 35 gånger så högt som sina anställda ”på golvet”. Varför?
Jag tror att du talar om arbetets värdighet.
Vi är överens på den punkten. Så långt som möjligt måste socialdemokratin inte bara kämpa för arbetets värde utan dessutom för att varje arbetande ska kunna känna glädje i arbetet, ha ett arbete som utvecklar henne och i vilket hon kan utveckla sina egna anlag och färdigheter.
Att människor placeras i kommunens arbetslösenhet för att packa godispåsar verkar inte särskilt meningsfullt. Inte ens rationellt. Varför ges de inte tillfälle att utbilda sig i stället?
Skicka en kommentar