Politikens professionalisering, medierna och det politiska kunskapsunderskottet

Det finns alltid skäl att vaka över demokratins utveckling och förändring.

Som väl är finns det de som gör det.

Nu senast de tre professorerna Christina Garsten, BoRothstein och Stefan Svallfors på DN Debatt i i går.

De oroar sig över att skaran av makthavare som bedriver politik utan att vara folkvalda växer. 

I artikeln kallas denna skara för de policyprofessionella. Det är personer som inte är folkvalda, eller valda av medlemmarna i till exempel en facklig organisation, utan som är anställda för att bedriva politik. De återfinns i stort sett överallt i det politiska systemet, till exempel i Regeringskansliet, i riksdagen, i de politiska partierna, i många kommuner, i fackliga och andra intresseorganisationer samt inte minst vid pr-byråer och tankesmedjor. De utgörs av unga, Stockholmsbaserade och högutbildade personer.
Artikelförfattarna utgår ifrån att gruppen minst består av cirka 2 500 personer.

Jag delar oron för professionaliseringen av politiken, men är samtidigt bekymrad över medborgarnas och väljarnas brist på kunskapen om politiken och politikens villkor.

Sådana kunskaper är nödvändiga eftersom demokrati förutsätter folkligt deltagande i politiken.

Folkrörelserna var länge en vital del av det demokratiska samhället. De var starka och folkbildningsverksamheten var omfattande och livlig. Studieförbund, folkrörelser, folkhögskolor och media förmedlade politisk och demokratisk bildning till en stor del av befolkningen.

I dag är denna bildningsverksamhet, om inte utrotad, så hotad.

I stället har medierna fått en allt starkare och dominerande roll i den politiska folkbildningen.

Men idag är inte heller medierna bildningskällor på samma sätt som förr.

Ett typiskt utvecklingsexempel är tidskriften Folket I Bilds (1934-1962) förvandling från bildningsorgan till porrtidning. ”Folket i Bild” hade 700 000 i upplaga under sin glansperiod.
Sveriges Radio hade tidigare ett uttalat mål att vara folkbildande. I dag konkurrerar SR med massor av kommersiella mediaföretag om sin publik med en fördummande underhållning som främsta dragplåster.

Mediernas rapportering om politiken är inriktad på en dramaturgi där de politiska konflikter skildras uteslutande som intrigspel med vinnare och förlorare. Okunniga journalister skildrar politiken på ett ytligt och vulgärt sätt utan att skildra bakgrund, sammanhang och samband till politiska strävanden och beslut.
Politiker skildras som maktgalna strebrar.

Nu är det inte bara media som bidrar med den skeva bilden av politikerna. Nyliberala dogmatiker har som mål att minska politikens roll i samhället. I det syftet framhåller de gärna politikers misstag och tillkortakommanden och underblåser därmed politikerföraktet.

Samtidigt har mediernas bevakning av politiska missförhållanden ökat, vilket är bra.
Men även granskningen och ”avslöjanden” kan bidra till rena lögner, eller desinformation, t.ex. den i Expressen om Fridolins påstådda miljöförstöring. En sådan artikel får lätt spridning.

Fridolin fick visserligen förklara sig
En bakgrund till det hela 

(Expressenartikeln citerades av ett stort antal media även vänsterdito bl.a. ETC, Dagens Arena.)

Eller som det arabiska ordspråket lyder:  ”En god lögn kan fara från Konstantinopel till Bagdad medan sanningen fortfarande letar efter sina sandaler.”

Med politikerförakt följer politikförakt, och med förakt för politik följer demokratiförakt.

En del av de s.k. sociala media så som twitter, facebook och andra tyckarmedier ger samtidigt en falsk bild av att vara ett bidrag till ökad demokrati.
Media, även SR, citerar twittertyckare som ett uttryck för ”folkmeningen”. Tyckarna tror att de har möjlighet att bidra till demokratin genom sitt tyckande.

I själva verket har dessa inlägg, inte sällan uttryckta av anonyma röster, inget som helst demokratiskt värde eftersom de uttrycks utan kunskap och utan ansvar. I stället kan de vara täckmantlar för lobbyister. 

(Exempel från facebook se min blogg)

Läs också
Demokratiutredningen 

Utredningen ”Demokratin och det förändrade medielandskapet Mot ökadekunskapsklyftor och deltagandeklyftor?” Jesper Strömbäck