Maktkampen mellan politik och kapital

Tove Lievendahl är politisk chefredaktör på SvD.

Till skillnad från de kollegor på redaktionen, vilka liksom hon själv skolats hos organisationen ”Svenskt Näringsliv”, tycks Lievendahl  klarat sig från att fastna i nyliberal dogmatism.

Hon kan i alla fall se nyanser och sammanhang.

I sin söndagskrönika den 19 oktober ”Prislappen avgör politiken” undrar hon varför näringslivsrepresentanter är så upprörda över den vändning som politiken tagit efter valet.

”Förlåt men vad hade ni egentligen väntat er?”, frågar hon.

På ett rätt pedagogiskt sätt beskriver hon sedan skillnaden mellan kapitalägarnas och demokratins mål och förutsättningar och skillnaden mellan socialdemokratisk (läs socialliberal) politik och borgerlig (nyliberal).

Politikens makthavare och kapitalets är ömsesidigt beroende av varandra samtidigt som det finns en motsättning mellan dem.
I en demokrati har politiken till uppgift att sammanväga motsatta intressen med varandra, skapa jämvikt mellan maktintressen och fördela resurserna mellan olika grupper inom samhällshierarkin.
Näringslivet är ensidigt inriktad på att skapa mervärde.

”Näringslivet tycks inte förstå politik.” sammanfattar Lievendahl.
 

Jag tror att de förstår men deras maktposition kräver att de larmar och stimmar när deras makt hotas.

När kapitalägarna berättar om hur de drabbas av politiska beslut gör de på samma sätt som kapitalägare gjort i alla tider då de politiska makthavarna velat begränsa deras ekonomiska makt.

Ta till exempel adelns reaktion då Karl XI drev igenom reduktionen på 1600-talet.
Den gamla feodala adeln hade i århundraden fått sina privilegier i form av landförläningar. Eftersom större delen av landets försörjning grundade sig på jordbruk var jorden det viktigaste kapitalet att äga.
Då kungarna delat ut jordegendomar och givit adeln privilegier gjorde de det för att säkra adelsmannens lojalitet mot kungamakten och bevara det nödvändiga hierarkiska systemet. 
I motprestation skulle adeln ställa upp med vapen och krigare i händelse av krig. Krig och erövring var på den tiden legala konkurrensmedel. Att erövra en annan stats rikedomar var ett av de få sätt som en nation kunde skaffa sig inkomster. 

I flera länder, bl.a. i Sverige, upptäckte kungamakten så småningom att adeln, bl.a. genom förläningarna, fått för stor makt och inte alls var lojal. Adeln hade i stället blivit ett hot mot kungamakten. Därför krävde kungen tillbaka en del av de förlänade egendomarna. Så skedde genom s.k. reduktioner, bl.a. en i slutet av 1600-talet. Kung Karl XI tog tillbaka en del av adelns jord även om jorden gått i arv inom adelsfamiljerna och förläningen låg flera generationer tillbaka.

Adeln försökte framställa sig som offer. En historia, som bl.a. spriddes genom flygblad, gick ut på att riksamiralen Gustaf Otto Stenbock till och med blivit fråntagen sin rock med blanka knappar och att han gråtande sagt att han nu var berövad allt och tvingades gå med tiggarstaven. I verkligheten lyckades riksamiralen behålla sex stora herrgårdar och hans hustru ännu en egendom. Johan Gabriel Stenbock skrev i ett brev till Karl XI att han inte hade kvar en enda mässingsstake, ett enda torp utan allt var reducerat. I själva verket hade han, efter reduktionen, bara i Uppland, 25 herrgårdar däribland några av landets största. Han köpte bl.a. en hel del herrgårdar av reduktionens offer och blev en av Upplands största godsägare. Den adelsman som drabbades hårdast av reduktionen var Brahe som ändå lyckades rädda godsen Bogesund, Rydboholm och Skokloster. Dessutom ägde han, efter reduktionen, gods i andra delar av landet och även i Finland och Baltikum.