Många inom den s.k. socialistiska vänstern har många gånger
försökt bevisa att strävan efter vinst och konkurrens inte hör till den
grundläggande mänskliga naturen.
Motivet är att visa att ”det kapitalistiska samhället” eller
”konkurrenssamhället” är en abnormitet i samhällsutvecklingen och att den
strider mot människans verkliga väsen.
Marika Lindgren Åsbrink hänvisar i tidskriften Tiden (”Konkurrenssamhället leder bort från människans väsen”) till några spridda
experiment för att driva tesen om osjälviskhetens överlägsenhet.
Hon är, som sagt, inte först och inte ensam. Peter Krapotkin
skrev 1902 ”Inbördes hjälp” i detta syfte och utgick från djurstudier där han,
i viss polemik mot Darwin, hävdade att djurens kamp för överlevnad lika ofta
sker genom samarbete som i konkurrens.
Krapotkin hade inte fel och inte Darwin heller.
Som vanligt handlar det inte om antingen eller utan om både
och.
Hjälpsamhet och solidaritet kan vara strategier för
överlevnad.
Men också egenintresse och strävan efter inflytande och
makt.
Visst vore det fint om människan egentligen hellre vill
samarbeta och vara osjälvisk än att konkurrera och göra vinst. Om det vore
”människans väsen” så borde vägen till ”socialism” legat öppen.
Om den driften hade varit starkast skulle socialismen ha
varit den naturliga utvecklingen i historien och inte kapitalismen.
Bevis för att det finns ”altruistiska” motiv bakom
människors handlande bevisar inte nödvändigtvis att konkurrens och vinstmotiv inte
samtidigt hör till de grundlaggande mänskliga drifterna. Eller tvärt om.
Kanske kan bägge existera även i en enskild människas
strävanden och initiativ.
Problemet är att det finns mycket som tyder på att
konkurrenssamhället formades utifrån mänskliga behov och ur grundläggande
mänskliga drifter.
Erövringskrig från antiken till våra dagar, hela den
europeisk koloniala utvecklingen från 1500-talet till idag, och den febriga
jakten efter pengar och makt som kännetecknat världen från antiken till i dag,
kan knappast vara väsensskilda från människans natur utan snarare uttryck för
den.
Men detta innebär inte att samarbete, solidaritet och
jämlikhet kan spira samtidigt.
Större delen av mänskligheten har odlat sin egen täppa utan
erövrarambitioner.
Men ett viktigt samhällsproblem i människans historia är på
vilket sätt tillräckligt stora resurser ska samlas in och koncentreras för att
uppnå ett samhälleligt ekonomiskt överskott. Hur ska de enskilda människornas
arbete kunna samlas för att skapa ett samhälleligt gemensamt överskott?
Babyloniens och Egyptens forna härskare hade makt att
beordra fram pyramidbyggen, bevattningsanläggningar. mur- och tempelbyggen
o.s.v.
Antikens Hellas och Rom kunde mobilisera slavarna till att
bygga vägar, akvedukter, gruvor, flottor och tempel m.m. Det viktiga kapitalet
var arbetskraften.
På samma sätt krävdes kapitalkoncentration för att, under
medeltiden, samla produktionens överskott till stora erövringskrig,
katedralbyggen, handelsflottor, kolonialprojekt o.s.v.
Handelskapitalismen skapade bl.a. bolagsväsendet och
kreditsystemen, där enskilda människors strävanden och vinstintresse
koncentrerades till stora kapitalkrävande projekt.
Industrikapitalismen kunde växa fram ur en
samhällsutveckling där vinstmotivet och konkurrensen var drivande.
Samtidigt med de positiva resultaten i den historiska
utvecklingen har denna utveckling ständigt krävt fruktansvärda människooffer
och skapat elände, förtryck och mord.
Ändå kan det inte vara så att kapitalismen är en historisk
abnormitet skild från människor strävanden.
Vi måste utgå ifrån att kapitalismen är en pågående
historisk process som utvecklats ur människors strävanden, initiativ och
maktlystnad, kort sagt, ur människans väsen.
Sen är frågan vad vi gör av den insikten.
Nyliberaler vill bejaka den, med offer och allt, medan
vänstern vill minimera offren och humanisera och demokratisera metoderna för
kapitalbildning.
De storskaliga experiment som gjorts för att ersätta
”konkurrensamhället” med ”socialism” har gruvligen misslyckats.
Om vänstern ska kunna förändra kapitalismen måste den
naturligtvis först analysera och
definiera den.
Jag är rädd för att Marika Lindgren Åsbrink m.fl. inte
bidrar till en saklig analys utan, i det här fallet, tvärtom ökar förvirringen.
2 kommentarer:
Det är en intressant diskussion, och jag tror man får passa sig för att göra en enkel dikotomi där man antingen är egoist eller altruist, extremerna får nog ses mer som idealtyper där vi pendlar mellan beroende på omständigheter.
Har också skrivit om detta, i senaste Piteå-Tidningen:
http://www.pitea-tidningen.se/ledare/artikel.aspx?ArticleId=6898870
"Jagar verkligen hungriga kaniner bättre?" frågar s-partiets ekonomiska rådgivare L-Åsbrink med en fet plånbok.
Nu fattas det bara att denna osjälviskhetens falska beivrare skall snart i s-partiets namn föreslå fullständig frivillighet när det gäller skattebetalning. Sedan skall vi se resultatet. Törs hon?
MVH Karl
Skicka en kommentar