Jag röstar inte på Mona Sahlin, Bodström eller Östros.
Jag röstar på Arbetarrörelsen (s).
Däremot är jag inte säker på att de rödgröna vinner valet. Tycker nämligen att den socialdemokratiska valledningen inte lyckats få fram att ”De nya moderaterna” eller ”Det nya arbetarpartiet” i själva verket är kapitalintressenas och arbetsgivarnas parti.
S-ledningen har inte heller denna valrörelse lyckats avslöja ulven i fårakläder.
Vilket i sin tur beror på att rörelsen under lång tid missat att gestalta motsättningen mellan kapital och arbete.
Det sker knappast under en valrörelse utan på mycket längre sikt. Och den måste berättas med känsla och tanke, sakligt och utan överdrifter. Arbetet ska stå i centrum för den berättelsen. Men inte bara skyldigheten och rätten att arbeta utan även arbetets innehåll och värde.
Löner, arbetsmiljö, arbetsvillkor, trygghet är inga allmosor, från arbetsgivarna eller staten, utan en del av det produktionsresultat som löntagarna producerar. Det handlar om hur produktionsöverskottet ska fördelas mellan arbete och kapital.
Så när valstrategerna kvitterat ut sina arvoden och lämnat partikansliet kanske partiets kloka borde ta sig en funderare på hur den berättelsen ska få löntagarna att åter lita på socialdemokraterna. Ta gärna rörelsens fackliga gren till hjälp för att formulera ”Den nya berättelsen om Arbetet”.
För moderaterna betyder ”arbetslinjen” i första hand att skapa lättnader för kapitalägarna och företagarna, vilket ger arbetstillfällen. De borgerliga vill t.ex. ge arbetsgivarna rätten att fritt avskeda anställda även om moderaterna, nu före valet, är LAS-kramare.
Arbetare utan arbete är fortfarande arbetare, inte en sämre sorts människa som ska straffas.
Arbetsgivarnas frihet kolliderar med löntagarnas, inte alltid men oftast.
Det är en inbyggd samhällsmotsättning och ett problem i moderna samhällen.
Moderaterna har inte lösningen på problemet utan är ena delen av det.
DN
SvD
Sydsvenskan
AB
Expressen
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
8 kommentarer:
Utan arbetsgivare finns inga arbeten, och därmed inga skattebetalare som kan finansiera välfärden. "Arbetarna" börjar inse det, det är därför "arbetarrörelsen" börjar dö ut. Därför röstar jag och de flesta andra på Alliansen.
Lika intelligent som att säga att utan arbetare finns ingen produktion.
Min man sa.
Vi kan inte vinna ett val på att alliansen har en dålig politik. Vi måste visa på att vi har ett bättre alternativ.
Jag anser att vi har ett bättre alternativ. För jobben, för välfärden och för människorna i Sverige. Nu har vi några dar på oss att visa det.
Sätt igång
Mario:
Självklart är det så. Det måste finnas arbetare, och det måste finnas arbetsgivare. Att ha en politik som ensidigt gynnar den ena eller andra funkar inte.
Problemet med arbetarrörelsen som jag ser det är att den tenderar ha en "vi och de"-syn. Det är "vi arbetare" mot "det onda kapitalet som suger ut oss". "De" som startar och driver företag är människor precis som alla andra. Det finns inget "kapital" som är en ond autonom kraft.
Om det var så enkelt som att bara bestämma att "nu fördelar vi produktionsöverskottet mer rättvist" så skulle det redan vara så. Vem som helst kan starta och driva ett företag och välja att inte ta ut mer lön än de anställda knegarna. Resultatet borde ju bli lägre priser och därmed högre konkurrenskraft tack vare lägre vinst- och bonuskrav. Eller?
Markus:
Vi behöver kapitalisterna.
De ser till att resultatet av allt arbete, kapitalet, samlas och koncentreras i nya projekt som ökar resurserna ytterligare.
Att det är så beror på att vi lever i en kapitalistisk världsordning som vuxit fram under den historiska utvecklingen.
Kapitalister och arbetsgivare är inte mer onda än andra människor.
Det hindrar inte att det finns en motsättning mellan kapitalintressen och löntagarintressen.
Kapitalintressena är, i kraft av sitt kapital, starka. En kapitalist har mer makt än en löntagare.
Därför måste löntagarna gå samman i fackföreningar och partier för att hävda sina intressen.
Moderaterna ställer sig, när det kniper, på kapitalägarnas sida.
Valet gäller vilken sida man vill stödja. Om inte för annat så för balansens skull.
Balans ?
Ja om vi hade självständiga fackföreningar kanske som inte vore sammanvävda framförallt ekonomiskt och maktstrukturellt med socialdemokraterna.
En ohelig allians som inte är för medlemmarnas bästa direkt.
Man pratar om staten och kapitalet och förvisso har socialdemokratin en lång tradition av att agera kompis med de stora bolagen och trampa på småföretagare men till det kommer staten och facken, rent snuskigt.
Jonny:
Det var fackföreningarna som i slutet av 1800-talet bildade socialdemokratiska partiet. Facket och socialdemokratin är två sidor av samma rörelse - arbetarrörelsen.
Detta redovisas öppet.
Vilka tror du det är som betalar Moderaternas valkostnader? varför vill inte Moderaterna, som enda parti, avslöja vilka som stöder dem?
Min kritik mot facken kvarstår.
De har sin solidaritet mot partiet i första hand. Det är inte det bästa för medlemmarna.
Skicka en kommentar