Världsekonomin behöver ekonomiskt förnuft

Den ekonomiska krisen har många namn - eurokrisen, bankkrisen, finanskrisen, lånekrisen, 90-talskrisen, fastighetskrisen, budgetkrisen, valutakrisen…
Namnen speglar en strävan efter att begränsa den ekonomiska krisen till vissa sektorer, områden eller tidsförlopp. Göra den mer lätthanterlig i portionsbitar.

Men i verkligheten är hela det finansiella globala systemet i kris och har varit det i minst trettio år. Och den fortsätter utan tecken på att avta.
Krisen är global och kontinuerlig. Men dess konsekvenser visar sig på olika sätt.

Krisen drabbade Grekland hårt eftersom statsfinanserna i landet var i oordning och statsbudgeten underfinansierad. Grekland var särskilt känslig och föll. För att rensa upp i den ruttna statsekonomin tvingas nu det grekiska folket till fattigdom och umbäranden. Men folket var inte skyldigt till krisen. De tvingas bara betala den.

I medierna talas om en ”smittoeffekt” av krisen i Grekland till t.ex. Spanien, Italien och Portugal. Men Grekland smittar inte utan det är den universella krisen som yttrar sig i de olika ländernas finanser och kreditinstitut. Bilden av smitta vilseleder. Det handlar om en konstant global sjukdom som inget land är immunt mot.

Mycket litet talar t.ex. för att den svenska ekonomin skulle vara skyddad. Risken finns att även vårt land, på ett eller annat sätt, kommer att drabbas när krisen fortsätter.

Vad beror då krisen på?

Utgångspunkten för varje analys måste vara att det är arbetet och produktionen som skapar värden, tillväxt och välfärd och som skapar resurser för vår konsumtion och även det nödvändiga överskott som kan investeras i nya projekt för arbete och produktion.

Kapital- och finansmarkandens uppgift är ursprungligen att samla en del av detta överskott i form av kapital och se till att kapitalet investeras i viktigt arbete och produktion.

Kapital- och finansmarknaden har emellertid slutat att fungera på det sättet.  Arbetet och produktionen i västvärlden får inget eller får för litet kapitaltillskott. Det reella kapitalet dirigeras till regioner som ger större profit – Asien, Latinamerika, Afrika - eftersom profiten på satsat kapital i Europa och USA minskar.

Problemet är samtidigt att finansmarknaden förlorat kontakten med den underliggande verkliga ekonomin. Den har i stället blivit en global börs för placerare av skuldsedlar som räknas som ”värden” och tillgångar. Varje byte av skuldsedel ökar ”värdet” (priset) på den och skulderna växer. Men i ”bokföringen” ser det ut som om det är ”värdet” som ökar.

Hela finansmarknaden är en marknad för skulder som ständigt byter ägare och där alla är skyldiga alla. Nationerna är skyldiga bankerna som är skyldig sina insättare som har skatteskulder till staten som har skulder till pensionsfonder …

Krediter är sunt och nödvändigt inslag i ekonomin men här handlar det inte om friska lån utan om icke existerande ”värden” och siffror i en komplicerat spel med inbillade pengar och löften som inte kan infrias.

För att kompensera för det fallande värdet frestas nationer att trycka upp mer pengar fast de vet att det som att pissa i sängen. Värdet försämras ytterligare.

Så småningom brister den uppblåsta skuldbubblan och ”värdena” visar sig värdelösa.

Där är vi idag, även om bubblan inte spricker med en smäll utan sakta pyser ut här och där i form av eurokris, bankkris, finanskris, lånekris, fastighetsskris, budgetkris, valutakris på olika håll i världen utifrån varje nations och regions speciella och aktuella situation.

Om nu krisen är universell och global krävs att världens makthavare gemensamt gör något för att stoppa den.  Men först måste de erkänna att hela det finansiella systemet måste reformeras i grunden. Och därefter komma överens om hur den ska tacklas. 

J. M. Keynes kritiserade redan 1936 kasinoekonomin i sin bok ”General Theory” och om Keynes vid fredskonferensen 1919 hade fått gehör för sitt förslag att skriva ner ententes ekonomiska krav på Tyskland kunde möjligen Hitler ha stoppats.

Keynes var också pådrivande i andra världskrigets slutskede 1944 vid den internationella konferensen i Bretton Woods i New Hampshire. (Naturligtvis skulle en sådan konferens ha genomförts före kriget.)
De fyrtiofyra deltagande staterna, där England och USA var de ledande, lade grunden för två internationella institutioner, nämligen ”Internationella valutafonden”, IMF, och ”Internationella banken för återuppbyggnad och utveckling”, IBRD (Världsbanken). IMF skulle administrera växelkurserna mellan världens olika valutor och för finansieringen av kortsiktiga betalningsobalanser länderna emellan. Världsbanken skulle ge långsiktiga lån för återuppbyggnad av de krigshärjade ekonomierna och så småningom för utveckling av världens fattigare nationer.

Förenta Nationerna, FN, bildades 1945. Dess ekonomiska del, ”Ekonomiska och Sociala Rådet” (ECOSOC) fick efter kriget förslag från både USA och Storbritannien om upprättandet av ITO en internationell valuta.
Men ITO förverkligades aldrig eftersom USA var emot.

Innan den ekonomiska krisen leder till ett nytt världskrig borde världens ekonomiska ledare samlas för ett ”Bretton Woods” med syfte, att i Keynes anda, reformera finanssystemet. Det är troligt att en sådan reform kommer att kräva oerhörda skuldsaneringar och avskrivning av skulder, jämkning av valutor, globala finansskatter och en mer solidarisk världsordning.

Det låter som en omöjlighet men alternativet är en fördjupad och mer häftig kris som kan leda till ett större kaos och ytterst till ett tredje världskrig.

SvD