Nationaldagen

1916 började ”Den Svenska Flaggans Dag" firas. Sedan sex år tillbaka kallad ”Nationaldagen”.

Den officiella förklaringen till att fira just idag är att Gustav Vasa valdes till kung samma dag för 489 år sedan och att Sveriges författning antogs den dagen för 203 år sedan.

Men skälen till att fira nationaldagen är många och skiftande hos olika svenska medborgare. Man vill hylla och visa sin tillhörighet med den svenska demokratin, med den svenska naturen, med den svenska mentaliteten, med den blågula fanan, med den svenska kulturen, med det svenska folket, med ”det typiskt svenska” m.m.

Att känna samhörighet med hembygden eller att älska den kräver dock inte firande på en särskild dag, lika litet som man älskar mor bara på Mors Dag.

Nationaldagen är till för att vi alla ska få tillfälle att visa vår stolthet över Sverige och känna samhörighet kring det svenska. Känna en nationell grupptillhörighet i en globaliserad värld.

Själv har jag litet svårt att uppamma någon entusiasm just idag.
Jag är svensk medborgare, är född och uppvuxen i Sverige, svenska är mitt modersmål och jag har alls inget emot det. Jag är glad att jag är svensk.

Men mitt fadersmål var italienska, jag har tillbringat mycket tid i Grekland och har därför lärt känna sympati och viss samhörighet med Italien och Grekland. Har dessutom starka sympatier med Finland.

Det är väl i stort samma sak som att jag håller på Hammarby i fotboll, men också på Eskilstunalagen samt City i handboll. Man kan ha flera lojaliteter och tillhörigheter.

Jag känner ändå stor sympati för det Sverige jag lever i, ett land i vilket

-      motsättningarna mellan kapital och arbete balanserats, tack vare arbetarrörelsens relativa styrka.

-      freden bevarats genom två världskrig och ett kallt krig

-      demokratin, de demokratiska rättigheterna och offentlighetsprincipen som skapar medborgarrätt

-      levande folkrörelser som skapar delaktighet i samhällsbygget

För övrigt tror jag inte vi i Sverige är så värst unika.

Vår svenska tundranatur finns även i Kanada och Sibirien, för att inte tala om i Finland, med björkar, susande furuskogar, sjöar och fjäll.

Det svenska kynnet är inte så olika andras. Den s.k. ”svenska” avundsjukan är både universell och internationell.

Jantelagen är ju dansk, möjligen norsk, och attityden finns litet var stans i världen.

Inte ens vår ”svenska snällhet intill menlöshet” är unik för Sverige.

Men den blågula fanan är väl i alla fall svensk?  Nja, även folket i Ukraina, ser upp till sin blågula fana med tårar i ögonen på nationaldagen.

Jag har inget emot att andra firar Nationaldagen men själv vill jag hellre fira Internationaldagen, 1:a maj.

Om den inte blivit så jäkla nationell.

SvD

DN 

DN Debatt