Kommunist är jag eftersom jag hoppas att utopin om det klasslösa samhället någon gång ska bli verklighet.
Men naturligtvis kallar jag mig inte kommunist.
Dels ligger det utopiska klasslösa samhället så långt bort i framtiden och ovissheten att det blir meningslöst att ge det ett namn.
Och dels kopplar de flesta människor begreppet ”kommunist” till alla misslyckade försök att upprätta denna utopi i verkligheten. Den nyligen existerande ”kommunismen” blev dess motsats och i stället veritabla hierarkiska, byråkratiska och odemokratiska skräcksamhällen.
Men visst kan man väl ändå få drömma om ett kommande paradis.
I dag är begreppet ”socialist” nästan lika omöjligt som ”kommunist”.
Dels har de misslyckade kommunismerna även betecknat sig som ”socialistiska” och även besudlat detta begrepp och dels för att ”socialismen” även den är en utopi.
De ”socialistiska” försöken att etablera alternativ till kapitalismen har byggt på den märkliga idén att ett socialistiskt samhälle uppstår om staten äger produktionsmedlen.
Den sortens statssocialister tycks tro att det går att lagstifta bort kapitalismen och skapa ett socialistiskt samhälle genom regleringar, lagar och förstatligande.
Tanken verkar vara att staten är neutral i ”klasskampen” och står på löntagarnas sida.
Men begreppet socialism innehåller även ett brett spektrum av demokratiska och frihetliga samhällsidéer. Inom arbetarörelsen ryms de alla.
Så, trots allt, är jag socialist eftersom jag i begreppet lägger en idé om
1. Ett frihetligt samhälle i vilket varje individ, så långt som möjligt, kan utveckla sina anlag och personliga förutsättningar.
2. Ett öppet samhälle som bygger på politisk-, ekonomisk-, social- och kulturell jämlikhet och demokrati.
3. Ett solidariskt samhälle där de starka hjälper de svaga.
Detta samhälle ligger kanske inte så långt bort från verkligheten som det klasslösa.
Min uppfattning om ett frihetligt, demokratiskt och jämlikt samhälle kan lika gärna betecknas som ”socialliberalt”.
Alltså är jag också socialliberal, och som sådan kan jag känna mig hemma inom arbetarrörelsen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
3 kommentarer:
Jag vill trycka på begreppet blandekonomi. Ren marknadsekonomi har som övergripande målsättning att maximera vinsten, något som ibland går på tvärs mot samhällets/människornas berättigade intressen. Det kan gälla ekonomisk fördelning och miljöfrågor.
Därför är det, som nästan alla vet, viktigt att politikerna vill och har makt att vara en balanserande part. För att detta ska fungera kan förstås inte de styrande politikerna vara ideologiskt övertygade om kapitalismens förträfflighet eller rent av köpta av storkapitalet.
En del i blandekonomin kan väl statligt ägande av företag anses vara, om än i mindre omfattning. Gissar att de flesta svenskar tycker att det är bra av staten äger LKAB. Själv tycker jag att skola, sjukvård och äldreomsorg i huvudsak ska drivas av landsting och kommuner. Med huvudsak menar jag att viss kompletterande privat verksamhet kan vara rimligt, dock inte den ohejdade utförsäljning till riskkapitalbolagen som nu sker.
Arne Roland:
"Gissar att de flesta svenskar tycker att det är bra av staten äger LKAB."
Ja du, just i dessa tider är det "bra" att äga LKAB men vill du minnas 70- & 80-talet då detta företag ropade på den ena skattemiljarden efter den andra? De tiderna KAN komma tillbaka i framtiden!
Nej! Bäst är det om staten gör ramverket (lagarna) för näringslivet men de egentliga verkamheterna skall ägas och bedrivas privat. MVH Karl
Jag är litet skeptisk till begreppet ”blandekonomi”.
Alla ekonomier, som jag känner till, både idag och historiskt, är ”blandekonomier” om man med det menar att både statligt och enskilda kapital satsas i produktionen.
”Blandningen” kan bara vara olika i olika länder.
Kina har en typisk blandekonomi utan att därför vara i närheten av socialism. Östtyskland och Sovjetunionen var också blandekonomier och USA är det.
Begreppet blandekonomi uppstod under kalla kriget när man ansåg att Sovjetunionen med satelitstater var socialistiska eftersom staten ägde det mesta och politiker planerade produktionen.
Att dessa stater inte var socialistiska tror jag vi kan vara överens om idag.
Begreppet ”blandekonomi” som alternativ till kommunism och socialism är därför lika döda.
Om produktionsmedlen (t.ex.) företag ägs av staten eller av privata intressen har egentligen inte så storbetydelse för om samhället ska vara socialistiskt i den mening som jag angav i mitt ursprungliga inlägg.
Skicka en kommentar