Rubriken var visserligen ”Socialism”, men vill du veta mer om socialism ska du inte kasta bort fyrtio minuter av din tid på Filosofiska Rummet P1 från söndagen den 5 september.
Vill du däremot veta mer om förvirringen inom vänstern, som representerades av de två erfarna vänsterdebattörerna Björn Elmbrant och S-E Liedman, bör du lyssna. Kritiken mot socialismen framfördes av liberalen Sofia Nerbrand.
Resonemanget liknade mest ett kafferep där man tycktes utgå ifrån att socialismen är en motsats till kapitalismen. Vilket det inte är. Kapitalismen är nämligen den rådande världsordningen som under årtusenden vuxit fram ur den historiska utvecklingen medan socialismen är en ideologi från 1800-talet som kritiserar liberalismen från 1700-talet. De bägge ideologierna förhåller sig olika till kapitalismen.
Märkligt nog hävde de lärda herrarna ur sig floskler som ”den svenska kapitalismen” och framhöll den svenska välfärden som ett resultat av ”socialism” och att vi fått ett mer klasslöst samhälle än för hundra år sedan.
Men se på världen! Globalt finns fortfarande de djupaste klassklyftor, där finns utsugningen, svälten och armodet att kämpa emot.
Frågan är om den socialistiska ideologin eller den liberala anvisar bästa vägen till ett globalt samhälle där alla människor har möjlighet att utveckla sig själva i personlig frihet.
Vilket är både socialismens och liberalismens mål, så långt var man överens.
En lång stund käbblades om huruvida det var liberalismen eller socialdemokratin som skapat vårt lands välfärd. En meningslös debatt eftersom utvecklingen drivs av ekonomiska krafter i växelverkan med de politiska där liberaler och socialdemokrater ömsesidigt påverkat varandra och drivit på samhällsförändringarna, som i sin tur påverkat ekonomin o.s.v.…
En stund av klarhet uppnådde Elmbrandt på slutet där han slog fast att socialismen inte kan utvecklas utan en kritisk analys av kapitalismen.
Det hade varit intressant om diskussionsledaren Peter Sandberg givit Sofia Nerbrand större utrymme för kritik av socialismen. I de fall hon fick tillfälle att ställa kritiska frågor till de bägge lärda herrarna, blottades deras begreppsförvirring, vilket är bra.
Någon gång bör nämligen vänsterns förvirring bli så uppenbar att den leder till en samling för en samhällskritisk ideologi byggd på humanism, kritik av kapitalismen, antiauktoritär social frihetssträvan och ett jämlikt demokratiskt samhälle. Varför inte kalla den socialism?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
4 kommentarer:
Därför att det inte vore Socialism?
Jag tycker du faller i samma fälla som du anklagar andra för att ha fallit.
Varför inte kalla det för liberalism?
Jag gissar att kritiken av kapitalismen är det väsentliga för dig. Inte att påtala något som skulle klara väl definierade mål bättre, utan just kritiken.
Det kommer alltid att finnas en motsättning mellan dem som vill festa idag och dem som vill arbeta idag för att ha något att äta imorgon.
Det har väldigt lite med kapitalism vs Socialism att göra men jag tror att du vill försvara dem som vill festa idag och hoppas att någon annan fixar maten imorgon och kallar det förhållningssättet till livet för Socialism.
Hej Mario!
Jag kan lite kort berätta att jag är en fd sosse, kanske högersosse om du vill ha en tydligare etikett.
Jag röstade under 20 år på S, jag är sprungen ur ett fattigt arbetarhem, men fortsatte som första barn i min släkt att läsa på universitetet (numera finns det några till i släkten).
Är man uppväxt som jag fanns inga själ att svika mina ideal enbart för att jag fått en väldigt god ekonomi numera.
Så jag har varit trogen S.
Men det håller på att spåra ur fullständigt anser jag inom S.
Jag ogillar Mona Sahlin. Men jag ogillar än mer ett parti som inte förstod vilken vikt deras kärnväljare sätter på moralen.
Mona Sahlin var det värsta tänkbara alternativet....
Det är ju att ge Moderaterna frispel!
Att Mona förefaller ha en medelmåttlig begåvning är inte hennes fel, men hon sopas ju till i nästa varenda debatt hon tar med Reinfeldt.
Sossarna behöver en stark, intellektuellt lagad person (man eller kvinna) som har kraften att reformera partiet.
Jag har under några veckor nu skrivit på olika S-bloggar och vädrat min kritik, efterlyst självkritik, förnyelse och försökt gen in syn på skeendet.
Jag är intresserad av politik, men inte så pass att jag skulle vilja ta på mig partipolitiska uppdrag.
Du ska veta jag fått mothugg på bloggarna - iofs naturligt :)
Ok, varför skriver jag detta och så långt om det till dig?
Säg det....
Nej, skämt åsido.
Jag vill ge dig beröm för en av väldigt få S-bloggar jag gillat!
Jag gillar din öppenhet, du verkar beredd att ompröva ett fel om det begåtts. Osv.
Mycket av det du skriver om står jag bakom själv.
Jag fattar inte varför även du överger S! :)
Men kanske om det finns fler som du kvar inom S, kanske då ni kan få eftervalsdebatten åt rätt håll.
Sverige behöver ett arbetarparti, men ett som står för det moderaterna numera tycks tagit över - arbetslinjen.
Tack för underhållande läsning på din blogg!
Hej Per!
Du har kanske rätt. Begreppen socialism och kommunism leder tankarna fel. De flesta tänker t.ex. statsbyråkrati och inte på individens frihet.
Men en ny rörelse måste mer än liberalismen också betona solidariteten och mer än ”socialismen” betona individens fria utveckling.
Solidariteten kräver att vi tar hänsyn till andra än oss själva, jag menar inte bara oss vita i västvärlden utan att vi också kräver samma frihet för de fattiga i Bangladesh, Somalia, Pakistan, Kina och USA .
Så mitt namnförslag för en ny rörelse var ogenomtänkt.
Innan socialismen blev statsbärande ideologi var det ett frihetsbudskap.
Att jag vill försvara dem som ”vill festa idag” är helt fel. Om du läser mina tidigare inlägg på min blogg ska du se att det är precis tvärt om.
Hej Peter!
Tack för dina erkännsamma ord!
Vi har nog ganska lika uppfattning, även om jag fortfarande röstar på arbetarrörelsen.
Bakom partipolitiken finns ju en rörelse som fortfarande sätter solidariteten – och moralen - högt. Det är den jag stöder i valet.
Men det kan vara så att partiledningen, inför förra valet, i solidaritet med de svaga i samhället alltför hårt betonade ”bidragslinjen” och gav moderaterna möjligheten att ta över ”arbetslinjen”.
Faktum är att jag i en artikel i tidskriften ”Arena” före valet 2006varnade för just detta.
Arbetarrörelsen måste nu, efter valet, kunna hävda att den är en frihetsrörelse och betona arbetets värde samtidigt som den upprätthåller solidariteten med de fattiga och utanförstående.
På den tiden jag var aktiv i rörelsen, det är fyrtio år sedan, var det naturligt.
Synd att rörelsen, i dig, verkar ha förlorat en bra kraft.
Skicka en kommentar