Många orsaker till s-förlusten

Så här ser tillbakagången för s ut i valstatistiken jämfört med uppgången för M (svenska riksdagsvalen).
2002
S 39,85 - M 15,26
2006
S 34,99 - M 26,23
2010
S 30,7 - M 30,0
SD 5,7

Det finns både strukturella och politiska orsaker till fackets och socialdemokratins försvagning i Sverige och i Europa.

Branschorganisationen Teknikföretagen har nyligen gjort en prognos som visar att den ekonomiska krisen ledde till att 50 000 industrijobb i Sverige försvann för gott.
Samtidigt försämrade Alliansregeringen villkoren för A-kassersättningen vilket ledde till att fackföreningarnas arbetslösa medlemmar fick sin ersättning sänkt. Och under samma tid höjdes A-kasseavgifterna kraftigt, dels på grund av den ökade arbetslösheten och dessutom på grund av regeringsbeslut.
Mängder av fackliga medlemmar, socialdemokratins väljar- och medlemsbas, lämnade därmed A-kassan och facket.
Omställningen från industriproduktion till tjänsteproduktion skapar dessutom oro och identitetsförvirring för många löntagare.
Samma tendenser uppträder i övriga Europa. I Grekland och Portugal – de länder som fortfarande har en socialdemokratisk regering - har referingarna fått till uppgift att sanera ett ekonomiskt kaos som uppstått och sopats under mattan av tidigare borgerliga regeringar. Ingenting som ökar partiernas popularitet precis, vilket Göran Persson kan omvittna.
Men det finns ytterligare en orsak till att socialdemokratiska partier försvagats under de senaste decennierna, nämligen det faktum att socialdemokratins idéer blivit så allmänna och accepterade så att även andra partier tagit upp typiskt socialdemokratiska lösningar på samhällsproblem i sina program. V har avleniniserats och blivit socialdemokratiskt och Mp har blivit socialdemokratiskt inom ramen för blocksamarbetet.
Moderaterna har socialdemokratiserats ytterst medvetet och med sikte på att erövra socialdemokratiska väljare. M.s ökning har skett i samma takt som moderaterna betonat arbetslinjen, accepterat den svenska arbetsmarknadsmodellen, mjukat upp sin hårda nyliberala image och t.o.m. kallat sig för ”det nya arbetarpartiet”. C och Fp, som tvärtom gjort en ideologisk högersväng mot dogmatisk nyliberalism, har förlorat väljarnas förtroende.
Så bortsett från många andra orsaker som brukar anföras t.ex. misstroende för partiledning, sned och vinklad mediebevakning, ev. nackdelar med blockpolitiken, dåligt genomförd valkampanj, ökad individualism, plånboksfixering, finns dessa underliggande orsaker.
I grunden är det de ekonomiskt- sociala realiteterna som styr väljaropinionen på längre sikt.
SD:s framgångar är ännu ett bevis för detta. Det är ingen grov gissning att SD tagit sina väljare ur socialdemokratins väljarbas, d.v.s. arbetslösa löntagare. SD är inte bara främlingsfientligt, det är också ett missnöjesparti.
I min hemkommun Eskilstuna, där ungdomsarbetslösheten är hög och kommunen fortfarande är inne i en omvandlingsprocess från utpräglad industristad till något annat, har SD ökat mer än genomsnittet i riket. I vissa valkretsar har SD fått upp till 14 procent.
Valutgången i Eskilstuna, S, M och SD.
2002
S 45,75 - M 12,61 - SD 1,51
2006
S 44,45 - M 19,97 - SD 3,32
2010
S 35,9 - M 26,2 - SD 7,9

Här är minskningen för S och ökningen för M tydligare än i riket.
S-ledningen i Eskilstuna har under den gångna mandatperioden föryngrat och förnyat sig och har ett gott anseende, inte minst gäller det kommunstyrelsens nye unge ordförande Jimmy Jansson. Den borgerliga oppositionen är dessutom ganska svag. Nedgången här för s tycks således inte handla om missnöje med den socialdemokartiska ledningen i kommunen utan om annat.
När de ekonomiskt- sociala realiteterna förändras måste partierna, för att fånga upp väljaropinioner, anpassa sin politik efter förändringarna och förmedla sin berättelse om samhället till väljarna. Arbetarrörelsens målgrupp är Sveriges 4,5 miljoner löntagare.
DN, ledare

DN Debatt

Norrländskan
Eskilstuna-Kuriren
Dalademokraten
LO-Tidningen
LO-Tidningen
Piteå-Tidningen