Som femåring, i början av fyrtiotalet, var jag under ungefär ett år inlämnad på katolskt barnhem. Nunnor skötte oss barn med viss stränghet men med omsorg.
Jag hade ett föräldrahem med kärleksfulla föräldrar och minns min tillfälliga barnhemsvistelse utan bitterhet. När jag till sist rymde hem från barnhemmet fick jag stanna hemma fast morsan var sjuk.
Mitt år på barnhemmet skiljer sig därmed från många andra barns som vistats på barnhem. I går visades dokumentären ”Ett oäkta barn” om Ulf Westerblad som tvingades tillbringa sin barndom på ”idiotanstalt”. Många barn kan berätta om lika hemska upplevelser och sabbade barndomar i fosterhem och barnhem.
Nu kräver dessa upprättelse, en ursäkt och ekonomisk kompensation från ”staten”. Naturligvis bör alla dessa få upprättelse. Men hur?
Bortsett från att en retroaktiv ekonomisk ersättning inte kan ge dem en lycklig barndom eller reparera deras förstörda livsmöjligheter är ersättningskravet inte problemfritt.
Dagens ”stat”, politiker, myndigheter, institutioner och anstaltspersonal är ju inte desamma som de skyldiga på 40-50-talen. Ska vi idag sota för dåtidens misstag och primitiva syn på barnuppfostran? Ska dagens skattebetalare betala för försyndelser som gjordes då för sjuttio-sextio år sedan?
Då finns det även andra grupper, t.ex. de som blivit offer för ett osunt arbetsliv, som ska kompenseras för kärlkramp, stenlunga, cancer, invaliditet m.m.
Och alla de barn som inte placerades på barnhem men som misshandlades av sina egna föräldrar i trasiga och misslyckade hem. Kan de begära ersättning för att ”samhället” inte ingrep och tog hand om dem? Varifrån ska de begära ersättning? Och alla de barn som led av dyslexi, ADHD och andra handikapp som då inte var diagnosicerade och därför gjorde deras barndom till ett helvete. Många av dem finns i dag på fångvårdsanstalterna.
Det finns också många barn för vilka barnhemmet och fosterhem var ett bättre alternativ än den tillvaro de befann sig i. Fosterhemmet blev deras räddning. De ska följaktligen inte ha ersättning.
Å andra sidan kan väl de cirka 900 vanvårdade, som lämnat sina berättelser till vanvårdsutredningen, få 250 000 kronor var. Det blir en utgift på 225 miljoner vilket inte sänker statskassan.
Fast den bästa upprättelsen är kanske att satsa skattepengarna på åtgärder som gör att det i framtiden inte finns några barn som känner att de behöver en upprättelse från samhället.
Samhällets styvbarn
Vanvårdsutredningen
Expressen
DN Debatt
DN Nyheter
SvD Ledare
DN Ledare
GP Ledare
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
3 kommentarer:
Håller med dig, väl talat.
absolut rätt tänkt. Och det är ju precis det som händer när skadeståndet betalats ut till barnhemsungarna. Den kostnaden vill säkert inte staten ha en gång till! Så på gund av det kommer nog andra omhändertagna barn i framtiden att få det bättre.
Om nu inte skadeståndet betalas ut så händer troligen detta.
Ingen upprättelse till fosterhemsbarnen
Staten har tagit förövarnas parti.
Det är många socialsekreterare och familjehem som nu andas ut.
– Nu klarar de sig undan. De behöver inte ta något ansvar.
Det underliggande budskapet är ”fortsätt slå barn”.
Stella -
Staten är opersonlig. De som begått felen kommer aldrig att dömas/straffas. Att betala ut pengarna fyller ingen funktion alls i det avseendet.
Personligt tjänstemannaansvar är vad som behövs samt övervakning övervakning och åter övervakning av olika processer och beslut i vårt samhälle.
Skicka en kommentar