”För tjugo år sedan fanns två maktcentra – det privata näringslivet och en av arbetarrörelsen dominerad offentlighet. I dag utgör näringslivet det enda maktcentret på grund av det organiserade näringslivets enormt stora framflyttningar i opinionsbildningen, skrev Bo Göransson, Sverker Lindström och Bengt Säve-Söderbergh i en DN-debattartikel, ”All makt i dagens Sverige är samlad i näringslivet”, publicerad den 16 september.
För den som har varit med de senaste fyrtio åren är förändringen påtaglig.
Fram till 1970-talet hade arbetarrörelsen sin guldålder. I Stockholm ”ägde” rörelsen kvarteren kring Barnhusgatan, Wallingatan, Drottninggatan och Norra Bantorget. Där låg Folkets Hus, LO och flertalet fackförbund med avdelningar. I övriga Sveriges större städer fanns liknande kluster.
Rörelsens gav ut ett stort antal tidningar bl.a. rikstidningarna ”MorgonTidningen”, MT, och ”AftonTidningen”, AT, samt Tidskriften ”Tiden”. Dessutom gav varje fackförbund och LO ut sina medlemstidningar. Även de större fackföreningarna hade egna tidskrifter. Flertalet tidskrifter trycktes på Arbetarnes Tryckeri som senare, tillsammans med Tidens tryckeri, gick upp i Tiden Barnängens Tryckerier. Arbetarrörelsens kulturorganisationer Arbetarnas Bildningsförbund (ABF), Folkets Parker, FolketsHus-föreningarna, Reso, Konstfrämjandet, Skådebanan, Brevskolan, A-disc, FöreningsFilmo, A-bild, Arbetarrörelsens Arkiv, Litteraturfrämjandet samt företag som Fackföreningarnas byggnadsproduktion (senare BPA) och Tidens förlag ingick i denna mäktiga rörelse. Fackförbunden och deras avdelningar bedrev en intensiv utbildnings- och studieverksamhet. Unga Örnar tog hand om barnen innan de gick in i Socialdemokratiska ungdomsförbundet, SSU.
Inte så få inom rörelsen fick sin utbildning på Brunnsviks folkhögskola, LO:s folkhögskola Runöskolan eller vid de internationella skolorna i Genéve och La Breviére. LO och flera fackförbund ägde egna kursgårdar där utbildningen bedrevs.
Överallt fanns kanaler och personallianser med det offentliga och politiska Sverige.
Nätverket var starkt och utbrett.
Många medlemmar föddes in i rörelsen, levde sitt liv där och gick till sista vilan med hjälp av rörelseföretaget Fonus.
I arbetarrörelsens periferi fanns bl.a. Konsum och HSB. Den kulturella hegemonin var märkvärdigt stark även långt utanför rörelsen. Sveriges Radio, Tidskriften Folket i Bild, Rabén & Sjögrens förlag, Nordisk Tonefilm, Riksbyggen, OK, Bilägarnas inköpscentral, koloniträdgårdsrörelsen m.fl. genomsyrades av arbetarrörelsens ideal.
Tidskriften Folket i Bild hade en tid en upplaga på 700 000 ex.
Det fanns en enorm socialdemokratisk kreativitet och entreprenörsanda på nästa alla samhällets fronter.
Rörelsens politiska gren, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, SAP, i nära allians med den andra delen av rörelsen, fackförbunden inom LO, ägde ett betydande inflytande över samhällets politiska dagordning och präglade samhällssynen långt utanför de egna gränserna.
De flesta av rörelseföretagen och rörelseorganisationer hade uppstått som en motvikt och alternativ till kapitalintressenas och borgerlighetens politiska, kulturella och ekonomiska dominans.
I ett längre tidsperspektiv bör de sammantaget ses som en del av kampen med de dominerande kapitalintressena.
Mycket förenklat kan vi säga att de var ett led i klasskampen. Inom rörelsen fanns ett jävlaranamma och en stark känsla för målen, t.ex. som de då uttrycktes i de flesta fackförbundsstadgar, som en strävan till ”ekonomisk, kulturell och social demokrati.”.
Men så småningom kom dynamiken i rörelsen att stagnera. Den enhetliga ideologiska fronten och målsättningen luckrades upp och försvagades.
Dels försvann så småningom pionjärenergin och företagen institutionaliserades eller blev ”vanliga” företag som gick under i konkurrensen. Folket i Bild, Brevskolan, tryckeri- och tidningsverksamheten, enskilda folkparker och folkets hus är några exempel.
Kulturorganisationerna, som via fackföreningarna haft en stark bas på arbetsplatserna, förlorade denna direktkontakt med ”folket” då utvecklingen inom arbetslivet och arbetsmarkanden tvingade facket att koncentrera sig på den omedelbara uppgiften att klara ekonomin och att upprätthålla avtalen. Bl.a. överlämnades studieverksamheten till ABF som i sin tur drabbades av kraftigt minskade statsbidrag.
Det ekonomiska utbytet med samhällsinstitutionerna försvagades och en del organisationer dog sotdöden på grund av kraftigt minskade eller slopade samhällsbidrag.
En ökande inre administration och byråkrati, företagsekonomisk okunnighet och ren tafflighet försvagade en del företag och organisationer.
I början av 70-talet satte arbetsgivareföreningen, SAF, och näringslivsintressena in en offensiv som bl.a. syftar till att splittra rörelsen.
Utan tvekan har förskjutningen mellan de två intresseblocken - arbetarrörelsen och Svenskt Näringsliv - skett till förmån för kapitalintressena.
Men kampen om själarna fortsätter.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
2 kommentarer:
Matteonis lista på allt vad arbetarrörelsen har åstadkommit är väldugt bra. Han glömmer dock en mycket viktig institution som finns fortfarande i samma kvarter som Folkets hus, På upplandsgatan 4: Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek. Det är en av Sveriges intressantaste institutioner, grundad 1902, den första i Europa i sitt slag
Kamrat, bra skrivet! Frågan är bara hur många som förmår att göra några vettiga och användbara analyser utifrån den utveckling du beskriver i det här inlägget? Hursom så är din blogg en av de bättre i SAP-bloggosfären.
Skicka en kommentar