Persons paradox

Det var något halvår före valet 2006. Ungefär då hade det gått upp för allmänheten och folkopinionen, d.v.s. väljarna, vilka samhällsekonomiska och sociala konsekvenser arbetslösheten har. Samtidigt började konjunkturen vända uppåt. Men uppgången gick sakta och allmänheten/folkopinionen, d.v.s. väljarna, hann inte uppfatta förändringen. Särskilt som medierna och den politiska oppositionen envist fortsatte med att beskriva arbetslöshetshelvetet ur olika aspekter. Ekonomijournalisterna som insåg att det var en uppgång på gång, valde att tiga om det.

Göran Persson, som hade koll på konjukturen, såg att tiderna skulle bli bättre och försökte förmedla denna goda nyhet till folket, men misslyckades. För allmänheten/folkopinionen, d.v.s. väljarna, verkade det bara som om Persson inte förstått det som alla andra förstått, att arbetslöshet är ett djävelskap. Persson var ganska ensam om att säga att arbetslösheten visserligen är ett problem men att problemet skulle bli mindre med den kommande konjunkturuppgången.
På grund av sin insikt koncentrerade Persson sina krafter på att försvara välfärden. Vilket uppfattades som att han försvarade rätten att uppbära bidrag och rätten att slippa arbeta.

Allmänheten och folkopinionen, d.v.s. väljarna, som ju visste bättre, valde en ny regering. Knappt hade denna nya regering fått regeringsmakten förrän den internationella konjunkturförändringens effekter började bli tydliga. Arbetslösheten sjönk, arbetskraft kom i arbete och ekonomins hjul snurrade snabbare.

I dag berömmer sig den borgerliga alliansregeringen av att ha minskat arbetslösheten och ökat den s.k. sysselsättningen. Sent omsider har, enligt dagens tidningar, Mona Sahlin gått ut och säger att det minsann inte är borgarnas förtjänst utan att det är den tidigare regeringskoalitionens trägna arbete som vänt arbetslöshetsstatistiken.

Sanningen är väl att varken regeringen Reinfeldt eller Persson har påverkat den internationella konjunkturen.

Frågan är om allmänheten och folkopinionen, d.v.s. väljarna inser det. I varje fall förefaller det som om allmänheten och folkopinionen, sent omsider, insett att välfärden måste försvaras.

Slutsatsen man kan dra av Parssonparadoxen är: En politiker bör inte vara före sin tid utan i fas med allmänhetens och folkopinionens, d.v.s. väljarnas verklighetsbild,om han eller hon vill bli omvald.