VD är inte löntagare

Jorma Ollila, ordförande för Nokia fick ett arvode för år 2006 på 76 260 000 kronor.
Mikael Treschow fick bara 4 000 000 liksom många andra av hans grupp.
Undersökningar visar att en svensk VD har en inkomst på 7,1 miljoner kronor per år. Det vill säga lika mycket som 30 industriarbetare får i lön.
På två år har VD tjänat lika mycket som en löntagare gör på en hel livstid.

De stora börsnoterade företagens ledare ökar dessutom sina inkomster fem-tio gånger snabbare, procentuellt sett, än de kollektivanställda.

Men är Jorma Ollila, Mikael Treschow och deras likar löntagare? Knappast.
Och deras ersättningar är, banne mig, inte löner.

Ersättningarna till VD och styrelseordföranden i de stora företagens är privilegier på samma sätt som adeln en gång uppbar jordegendomar som förläningar av kungen.
Den moderna aristokratin, VD och styrelseordföranden, får ersättningar för att vara lojala mot det kapital de är satta att förvalta.
Historiskt sett är det inget nytt. Den högsta makten har alltid köpt sina lakejers lojalitet. Under vissa tider har det kostat.

Men löntagarens lön är ersättning för dennes arbetskraft ingenting annat och har aldrig varit annat.


LO och vänstern bör sluta upp med att göra lönejämförelser mellan kapitalets adelskap och löntagarna, eftersom en sådan jämförelse ger intryck av att vi sitter i samma båt och att skillnaden ligger i olika lönenivåer mellan eliten och vanliga löntagare.

Visst är det viktigt att klargöra skillnaderna mellan kapitalets aristokrati och löntagarna men skillnaden är inte kvantitativ utan kvalitativ.
På samma sätt som skillnaden en gång var mellan godsägaren och hans torpare och bönder.
Det handlar om klasskillnader inte löneskillnader.