Vänskapskorruption till höger och vänster

När media avslöjat makthavare visar sig intressemotsättningarna i debatten.

Hettan och intensiteten i upprördheten formar sig som järnfilspån på en magnet. Polariseringen i samhället blir tydlig.

Då förre Nordeadirektören Hans Dalborg fick en lägenhet i en av Stockholms mest exklusiva fastigheter av sin arbetsgivare och därefter gjorde ett mångmiljonklipp på lägenheten visade  vänstern sin upprördhet medan högern uttryckte ett behärskat avståndstagande.

Men då vänstern rasar i debatten märks det inte så mycket.  Desto mer ljud i skällan blir det då högern visar sin ilska.

Nu går drevet mot Margot Wallström, Kommunals ledning och arbetarrörelsen. De mest upprörda är denna gång, inte oväntat,  borgerliga ledarskribenter, dito partiföreträdare samt diverse arbetsgivarorganisationer.

Till de sistnämnda hör Institutet Mot Mutor (IMM) som är en näringslivsorganisation med den angelägna uppgiften ”att verka för god sed för beslutspåverkan inom näringslivet liksom samhället i övrigt och söka motverka användningen av mutor och andra otillbörliga förmåner som medel för sådan påverkan.”

Institutsnamnet kan få någon att tro att det är en opartisk organisation. Men det kan vara bra i sammanhanget att veta att IMM’s huvudmän är Svensk Handel (Handelns arbetsgivarorganisation), Svenskt Näringsliv (Svenskt Näringsliv är företagens företrädare i Sverige) samt Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, (arbetsgivar- och intresseorganisation och motpart till Kommunal) 

Institutets generalsekreterare, Helena Sundén, gick snabbtut och ansåg att Wallström borde mutåtalas.

Än finns alltså en höger och en vänster även i vårt mittenpolitiska lagomland.

Högern företräds av allianspartiernas nyliberala politiker, arbetsgivare- och näringslivsorganisationer och dess olika institut och lobbyorganisationer.

Vänstern utgörs av arbetarrörelsens politiska och fackliga gren, Aftonbladets ledarredaktion, några tidskrifter och ett par s.k. tankesmedjor. Litet utanför finns Vänsterpartiet och Miljöpartiet.

Men det finns också andra intressen i den högröstade debatten om Margot Wallströms lägenhet.
I Dagens DN intervjuas professor Dennis Töllborg som anser att utrikesministern gjort sig skyldig till ”en solklar muta”. Att Töllborg har ett eget politiskt parti ”Öppna Göteborg” nämns inte i artikeln.
Men han tror inte att ministern blir dömd.

I samma DN säger en rubrik ”Nu riskerar hon att utredas för muta” 

Det må vara vänskapskorruption då Wallström klantigt nog tar emot en tillfällig lägenhet från Kommunal men att sådant skulle förekomma inom näringslivet är väl uteslutet eller…?

Eskilstuna Kuriren, ledare

Att leva som man lär

Det är lätt att kräva av folk att de ska leva som de lär.

Men saken är, som det mesta här i världen, mer komplicerad än de först förefaller.

Jag förespråkar gratis inträde på statens museer men betalar för inträde då detta begärs av mig.
Innebär det att jag inte lever som jag lär? Borde jag vägra betala och planka in?
Jag anser att allt motorbränsle ska tillverkas av avfall som omvandlats till biogas, men köper en bensindriven bil eftersom det som jag förespråkar kostar för mycket och saknar tankställen.
Är det moraliskt förkastligt? Diskriminerar detta mig från att förorda biobränsle?
Måste den som slåss för ett alternativt samhälle leva som om detta samhälle redan existerade för att inte bli betraktad som svikande sina ideal?
Ska en borgerlig politiker som vill att skatterna ska sänkas vägra betala skatt som en sosseregering infört? Bör den borgerliga politikern skattefuska? Sviker hen sina ideal om hen betalar skatten?

Tove Lifvendahl: ”En moralisk saltomortal” berör frågan i söndagens tidning.

”Laila Freivalds historiska utskällning i dörröppningen till sitt hem har nu återigen repriserats i nyhetssändningarna om Wallström. Aftonbladet avslöjade 2000 att Laila Freivalds skulle köpa loss sin lägenhet när den allmännyttiga hyresfastigheten skulle omvandlas till bostadsrätter. Men bara ett år tidigare hade hon ställt sig bakom ett lagförslag om att försvåra för dem som ville omvandla hyresfastigheter till bostadsrätter. En klassiker i genren att inte leva som man lär.”

Skriver Lifvendahl och gör därmed en logisk saltomortal.

Jag kan berätta en belysande historia ur min egen erfarenhet.
Min hustru och jag bodde i en hyresrätt i Farsta utanför Stockholm. Hyresvärd var Svenska Bostäder ett allmännyttigt bostadsföretag. Vi lyckades byta till oss en hyresrätt på Birger Jarlsgatan i centrala Stockholm. Vi bytte med en barnfamilj som ville ha en något bättre uppväxtmiljö för sina barn än vad innerstaden kan erbjuda. Inga pengar emellan.

Efter tre år på Birger Jarlsgatan bildades en bostadsförening och fastighetsägaren, en privatvärd, sålde huset till föreningen. Min hustru och jag var ytterst tveksamma till att köpa en bostadsrätt. Vi stegrade oss mot att behöva låna en så hisnande summa som 860 000 kronor.
Vi hävdade att vi inte nödvändigtvis ville äga vår bostad utan bara ville bo.
För övrigt var vi principiellt emot ombildningen från hyresrätter till bostadsrätter och hade alltså samma uppfattning som Laila Freivalds.
Eftersom vi var tungan på vågen för att bostadsrättsföreningen skulle kunna omvandlas till en äkta förening gav vi efter påtryckningarna och gick med på att köpa.
Med tiden lärde vi oss en del om marknaden som vi inte tidigare ägnat något intresse. Priserna på bostadsrätter ökade snabbt vid den här tiden.
Vi trivdes inte så värst i huset och ville så småningom sälja för att få loss pengar till en sommarstuga. Vi sålde och fick 2,2 miljoner för vår moderniserade sekelskifteslägenhet. Den nya lägenheten på Söder som vi köpte var mindre, byggd på sjuttiotalet och ganska sunkig.
Vårt f.d. sommarstället i Sörmland är sedan 15 år vår permanenta bostad.
Vi ser det som att vi dragit en vinstlott på Stockholms bostadslotteri.

Skulle vi, på grund av principiella skäl, ha tackat nej till bostadsrättsföreningens erbjudande?
Borde vi efter vårt köp byta åsikt och bli varma förespråkare för att hyresrätter ska omvandlas till bostadsrätter?

Det finns samhällsstrukturer. En del människor är inte nöjda med dessa strukturer utan vill förändra dem. Men de tvingas samtidigt att rätta sig efter strukturerna de vill förändra.

Om de inte skulle kunna göra det skulle samhället aldrig kunna förändras.
Kanske vill Tove Lievendal ha det så.

Men jag tror att Tove Lievendal, som är fostrad inom Svenskt Näringsliv och inom Moderaterna, låter sin penna styras av lojalitet till sin ideologiska bakgrund och sitt gamla nätverk.
Det är i så fall helt normalt.

Flyktingar som våldtar

Naturligtvis bär varje flykting med sig sin inlärda kultur, människosyn, religion och tradition när han eller hon kommer till vårt land. 

Flyktingarna lämnar inte sina minnen, erfarenheter och personlighet kvar i det hemland som de tvingats fly ifrån.
Vi måste acceptera detta när vi tar emot flyktingarna.

Vi måste också respektera att de kanske tänker sig, att så snart som möjligt eller någon gång, kunna återvända tillbaka till den hembygd varifrån de flydde.
De flyr inte för att bli svenskar utan söker tillfälligt skydd i vårt land.
De blir inte automatiskt svenskar då de passerar gränsen.
Det kan man inte begära, fastän somliga gör det.

Dessvärre sker det ibland kollisioner i mötet mellan deras och vår kultur. Det är faktiskt ganska begripligt.
Bland annat kan vi inte begära att de unga män som flytt från Afghanistan alltid ska ha samma kvinnosyn som vi här i Europa.
Det är inte heller konstigt att de betraktar europeiska kvinnor på ett annat sätt än vi. För de unga afghanska männen kan europeiska kvinnors frigjordhet och klädsel verka utmanande och syndiga.
Men det ska inte hindra oss att visa humanitet i flyktingmottagandet. Naturligtvis tar vi emot dem som flyr. Många flyr för övrigt från en extremt kvinnoförtyckande mobb.

Det är inte heller konstigt om många av dessa unga män i puberteten har begär efter kvinnor (sådant är naturligt för de flesta män) och det är inte märkligt att de är sexuellt frustrerade i brist på kvinnlig närhet och kontakt.
(Naturligtvis har kvinnorna som kommer hit som flyktingar sina särskilda problem men nu skriver jag om de män som förgripit sig på kvinnor.)

Flyktingarna saknar de nätverk i vårt samhälle som vi har sedan födseln.
De saknar verklig förankring i vår kultur och har slitits upp från sin egen.

Allt detta anser jag kan förklara en del av de unga flyktingarnas attacker på europeiska kvinnor.
Men, och jag understryker detta: det kan inte försvara dessa kriminella handlingar.
Kränkningar och övergrepp som unga män från Afghanistan, Nordafrika eller någon annan del av vår värld utsatt europeiska kvinnor för är enligt europeisk lag och moraliska tradition brottsliga.
Sådana handlingar ska bestraffas.

Det finns samtidigt främlingsfientliga krafter som tar varje incident, där flyktingar varit inblandade i brott, för att peka ut hela folkgrupper. De vill kleta ner alla flyktingar och invandrare med brottsstämpeln.
De främlingsfientliga kräver att invandrarna och flyktingarna omedelbart kastar av sig sin kultur, människosyn, religion och tradition och direkt ersätter den med vår svenska.
Det är orimligt.
Dessa främlingsfientliga får emellertid, med sin förenklade retorik, lätt gehör hos allmänheten.

Allt detta tror jag att de flesta – inkl. polis, medier och politiker - är medvetna om.
Därför nämner de inte brottslingarnas nationalitet lika litet som de nämner om en brottsling är skåning, närking eller sörmlänning. Det är inte så adekvat i sammanhanget.

AB
DN
DN 

Expo
SvD Debatt 20/1

Om du vill läsa främlingsfientlig rapportering kan läsa

Fria Tider 
Exponerat 
Nordfront 

Vinnare och förlorare i Kommunalskandalen

 Skandaler uppstår litet överallt, och då och då, inom näringslivet, facket, kyrkan, idrottsrörelsen, politiken, lantbruksrörelsen och andra organisationer.

Några exempel:
VW 
IKEA
Stora Enso
SCA
Vattenfall
Revisionsbyrån KPMG
Skandaler förekommer inom samtliga religiösa samfund.
Pingströrelsen
Katolska kyrkan
Svenska kyrkan
Idrottsrörelsen är stor och naturligtvis finns det skandaler där
Fifa-skandalen

Det finns två huvudtyper av skandaler:
a) de som kommer till allmänhetens kännedom,
b) de som inte gör det.

Inte sällan är det medierna som avslöjar skandalerna.
De får ett tips, börjar gräva och får fram en massa skumt. De publicerar vad de hittat.

Ofta finns det intressen bakom avslöjandena: Media, t.ex. Aftonbladet, vill vara först med en sensationell nyhet för att sälja fler ex av tidningen. En enskild journalist vill göra ett scoop för att bli känd och uppskattad.

Det finns också politiska intressen. Socialdemokrater vill avslöja sina politiska motståndare och tvärt om, en arbetsmarknadsorganisation vill misskreditera sin motpart, ett företag vill sänka en konkurrent, en missnöjd anställd som fått sparken vill hämnas på sin f.d. arbetsgivare…

Journalister som får tips från sådana intressenter måste vara medvetna om detta.

Däremot ska en journalist inte ta hänsyn till ev. konsekvenser av en publicering. Hen ska alltså publicera även om hen räknar med att avslöjandet går emot hens egna intressen och ideologier.

När avslöjandet väl är gjort kommer vissa intressen att skynda till för att utnyttja situationen till sina intressens fördel. Det är då vackert om man klär sina fördömanden i en mantel av omsorg och förbättrarnit.

I den nu aktuella s.k. Kommunalskandalen kan man, utan att hemfalla till konspirationsteorier, klart konstatera att Kommunal och socialdemokraterna förlorar på skandalen. I varje fall på kort sikt.

Skandalen kunde inte heller ha kommit vid en olämpligare tidpunkt än just nu inför en stor och viktig avtalsrörelse.

Finns det någon vinnare? På SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) och Svenskt Näringsliv är de i alla fall inte ledsna. Kommunal skulle ha haft bra möjligheter att ge sina medlemmar bättre villkor. Nu försvagas deras förhandlingssits betydligt och SKL får ett betydligt bättre förhandlingsläge.

Kommunals egen version
SvD
SvD 

Nu djävlar får det vara nog!

Jag har tillhört olika fackförbund i femtio år, har varit facklig funktionär och aktivist, och har även som egen företagare och som pensionär varit arbetarrörelsen trogen. 

Drev en tid, ideellt, Internetplatsen ”Fackliga InternetJournalen” trots att LO-eliten motarbetade  den och förbunden i bästa fall nonchalerade initiativet. Under några år var jag svensk redaktör för LabourStart.  Även detta utan ersättning och utan uppskattning från fackliga ledare.
Har skrivit flera böcker för den fackliga verksamheten.

Men skandalerna inom Kommunals ledning får mig att tvivla – inte på arbetarrörelsen som idé – men på förbundens hierarkiska organisation och ombudsmannasystemet.

Något måste göras, snabbt och genomgripande. Det krävs en ordentlig och djupgående räfst.

1.       Alla ansvariga för att ett fackförbund driver företag och ordnar dyra spritfester bör avgå, på stört, utan några avgångsvederlag. Och om det inte går att gå runt funktionärsavtalen bör de ansvariga tvingas betala tillbaka medlemmarnas pengar med sina avgångsvederlag.

2.       Alla fackförbund inom LO och TCO bör ta kraftigt avstånd från händelserna i Kommunals ledning och fördöma dem.

3.       Journalister på samtliga fackförbundstidningar bör frigöras för att tillsammans granska samtliga LO-förbund i syfte att avslöja liknande tendenser inom den fackliga rörelsen.

4.       Inför varje förbundskongress bör samtliga kongressledamöter diskutera på vilket sätt den här typen av missförhållanden kan undvikas.

Aftonbladets artiklar om Kommunals skandalösa ledning:
AB-artikel 1 http://www.aftonbladet.se/nyheter/granskning/article22070298.ab

AB-artikel 2 http://www.aftonbladet.se/nyheter/granskning/article22070892.ab

AB-artikel 3 http://www.aftonbladet.se/nyheter/granskning/article22070879.ab

AB-artikel 4 http://www.aftonbladet.se/nyheter/granskning/article22070888.ab

AB Nyheter http://www.aftonbladet.se/nyheter/article22085358.ab            

SvD Näringsliv http://www.svd.se/kommunal-gor-miljonforluster-pa-lyxig-krogverksamhet

Det är nåt skumt med finansmarknaden. Vart är vi på väg?

Finansmarknaden har hand om våra sparpengar till exempel våra pensioner. Det är sådant kollektivt sparande som vi inbillar oss satsats i aktier och fonder. Och vi tror att fonderna satsas i värdeskapande verksamheter som t.ex. produktion som skapar arbete och tillväxt.

Det är i alla fall vad vi tror att vi vet.

Men är det så?

Om vi tar en titt på dagens finansmarknad kan man börja undra.
Den 7 januari 2016 dök plötsligt den kinesiska börsen med 7 procent på ett dygn. Handeln på börsen stoppades.
Men nästa dag så gick den kinesiska börsen upp igen.

Hela världens finanshandlare har dock blivit nervösa och hela världens börser följer den kinesiska i doppet.
Det är en psykologisk process, förklarar ekonomijournalisterna.
Fondmäklarna blir nervösa och slutar att placera våra pensionspengar.

Doppet har på tre dagar kostat sex svenska finansfamiljer 20 miljarder kronor säger SvD Näringsliv.

De sex är
Familjen Persson (H&M) som blivit 13 miljarder kronor fattigare
Carl Bennet (Getinge) som drabbats av en värdeminskning på 1,5 miljarder
Melker Schörling (Securitas och Hexagon ) som fick en värdeförlust på 2,4 miljarder
För familjen Douglas (Wasatornet ) gick 1,1 miljard upp i rök
Wallenbergs stiftelser (Investor)  ägde efter doppet 3,7 miljarder mindre än före
Familjen Lundberg (Lundbergföretagen )fick ett minus på  850 miljoner

Var är pengarna? Hur mycket har vi pensionssparare förlorat?
Skulle pengarna ha satsats i produktiv verksamhet?

Förtroendet för finansmarknaden håller på att erodera.
Den superframgångsrike amerikanska fondförvaltaren Martin Taylor lägger av ochdrar sig tillbaka Han anser att det inte längre går att på ett tryggt sätt tillhandahållariskjusterad avkastning.

Och miljardären George Soros, som en gång knäckte såväl densvenska kronan som det brittiska pundet, målar upp en mardröm för de globalafinansmarknaderna. Soros varnar för global kris som påminner om den 2008.

Vart är vi på väg?

Andreas Cervenka i SvD Näringsliv 

Den gamla vanliga refrängen från Svenskt Näringsliv

Den romerske senatorn Cato den äldre som föddes 234 f.Kr avslutade alla sin tal i senaten med ”För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras”.

Maria Ludvigsson i SvD kommer i sina ledare alltid fram till att ingångslönerna måste bli lägre.

Hennes första ledare för året ”Hur svenskt är egentligen olika?” handlar egentligen om feminism, olikheter och värderelativismen men avslutas följaktligen med:

”Någon rätt att konkurrera med egna meriter och utföra enklare jobb och till lägre lön kan de långtidsarbetslösa bara glömma. Här är det lika som gäller. Här gillar vi egentligen lika mer än olika.”

”Vi säger ”gilla olika” men har rigida system som gör att arbetsmarknaden bara accepterar dem som håller viss standard och accepterar fackets makt som domare över när ett arbete och en inkomst är bra nog och inte.”

Som vanligt är det en högavlönad som förordar lägre lön för andra, en som inte riskerar att behöva jobba med enklare arbetsuppgifter som anser att fler bör göra det.
Och i detta fall är det en person som skolats i Svenskt Näringsliv som beskyller facket för att vara skyldig till arbetslösheten.

Vad de privilegierade menar med lägre lön får vi aldrig veta, och vilka enkla jobb som bör utföras talar de inte om. Att Svenskt Näringsliv vill sänka löner vet vi redan.

Inte heller ger de privilegierade ett enda belägg för att lägre ingångslöner och enklare arbetsuppgifter skulle ge fler arbetslösa jobb.
I länder där dessa nyliberala principer tillämpas är inte arbetslöshetssituationen bättre än i vårt land.

Så när nyliberaler upprepar satsen ”För övrigt anser jag att jämlikheten på arbetsmarknaden bör förstöras” så handlar det om krigspropaganda inför avtalsrörelsen.

DN Debatt
SvD Debatt