Att leva som man lär

Det är lätt att kräva av folk att de ska leva som de lär.

Men saken är, som det mesta här i världen, mer komplicerad än de först förefaller.

Jag förespråkar gratis inträde på statens museer men betalar för inträde då detta begärs av mig.
Innebär det att jag inte lever som jag lär? Borde jag vägra betala och planka in?
Jag anser att allt motorbränsle ska tillverkas av avfall som omvandlats till biogas, men köper en bensindriven bil eftersom det som jag förespråkar kostar för mycket och saknar tankställen.
Är det moraliskt förkastligt? Diskriminerar detta mig från att förorda biobränsle?
Måste den som slåss för ett alternativt samhälle leva som om detta samhälle redan existerade för att inte bli betraktad som svikande sina ideal?
Ska en borgerlig politiker som vill att skatterna ska sänkas vägra betala skatt som en sosseregering infört? Bör den borgerliga politikern skattefuska? Sviker hen sina ideal om hen betalar skatten?

Tove Lifvendahl: ”En moralisk saltomortal” berör frågan i söndagens tidning.

”Laila Freivalds historiska utskällning i dörröppningen till sitt hem har nu återigen repriserats i nyhetssändningarna om Wallström. Aftonbladet avslöjade 2000 att Laila Freivalds skulle köpa loss sin lägenhet när den allmännyttiga hyresfastigheten skulle omvandlas till bostadsrätter. Men bara ett år tidigare hade hon ställt sig bakom ett lagförslag om att försvåra för dem som ville omvandla hyresfastigheter till bostadsrätter. En klassiker i genren att inte leva som man lär.”

Skriver Lifvendahl och gör därmed en logisk saltomortal.

Jag kan berätta en belysande historia ur min egen erfarenhet.
Min hustru och jag bodde i en hyresrätt i Farsta utanför Stockholm. Hyresvärd var Svenska Bostäder ett allmännyttigt bostadsföretag. Vi lyckades byta till oss en hyresrätt på Birger Jarlsgatan i centrala Stockholm. Vi bytte med en barnfamilj som ville ha en något bättre uppväxtmiljö för sina barn än vad innerstaden kan erbjuda. Inga pengar emellan.

Efter tre år på Birger Jarlsgatan bildades en bostadsförening och fastighetsägaren, en privatvärd, sålde huset till föreningen. Min hustru och jag var ytterst tveksamma till att köpa en bostadsrätt. Vi stegrade oss mot att behöva låna en så hisnande summa som 860 000 kronor.
Vi hävdade att vi inte nödvändigtvis ville äga vår bostad utan bara ville bo.
För övrigt var vi principiellt emot ombildningen från hyresrätter till bostadsrätter och hade alltså samma uppfattning som Laila Freivalds.
Eftersom vi var tungan på vågen för att bostadsrättsföreningen skulle kunna omvandlas till en äkta förening gav vi efter påtryckningarna och gick med på att köpa.
Med tiden lärde vi oss en del om marknaden som vi inte tidigare ägnat något intresse. Priserna på bostadsrätter ökade snabbt vid den här tiden.
Vi trivdes inte så värst i huset och ville så småningom sälja för att få loss pengar till en sommarstuga. Vi sålde och fick 2,2 miljoner för vår moderniserade sekelskifteslägenhet. Den nya lägenheten på Söder som vi köpte var mindre, byggd på sjuttiotalet och ganska sunkig.
Vårt f.d. sommarstället i Sörmland är sedan 15 år vår permanenta bostad.
Vi ser det som att vi dragit en vinstlott på Stockholms bostadslotteri.

Skulle vi, på grund av principiella skäl, ha tackat nej till bostadsrättsföreningens erbjudande?
Borde vi efter vårt köp byta åsikt och bli varma förespråkare för att hyresrätter ska omvandlas till bostadsrätter?

Det finns samhällsstrukturer. En del människor är inte nöjda med dessa strukturer utan vill förändra dem. Men de tvingas samtidigt att rätta sig efter strukturerna de vill förändra.

Om de inte skulle kunna göra det skulle samhället aldrig kunna förändras.
Kanske vill Tove Lievendal ha det så.

Men jag tror att Tove Lievendal, som är fostrad inom Svenskt Näringsliv och inom Moderaterna, låter sin penna styras av lojalitet till sin ideologiska bakgrund och sitt gamla nätverk.
Det är i så fall helt normalt.