Nationaldagen

1916 började ”Den Svenska Flaggans Dag" firas. Sedan sex år tillbaka kallad ”Nationaldagen”.

Den officiella förklaringen till att fira just idag är att Gustav Vasa valdes till kung samma dag för 489 år sedan och att Sveriges författning antogs den dagen för 203 år sedan.

Men skälen till att fira nationaldagen är många och skiftande hos olika svenska medborgare. Man vill hylla och visa sin tillhörighet med den svenska demokratin, med den svenska naturen, med den svenska mentaliteten, med den blågula fanan, med den svenska kulturen, med det svenska folket, med ”det typiskt svenska” m.m.

Att känna samhörighet med hembygden eller att älska den kräver dock inte firande på en särskild dag, lika litet som man älskar mor bara på Mors Dag.

Nationaldagen är till för att vi alla ska få tillfälle att visa vår stolthet över Sverige och känna samhörighet kring det svenska. Känna en nationell grupptillhörighet i en globaliserad värld.

Själv har jag litet svårt att uppamma någon entusiasm just idag.
Jag är svensk medborgare, är född och uppvuxen i Sverige, svenska är mitt modersmål och jag har alls inget emot det. Jag är glad att jag är svensk.

Men mitt fadersmål var italienska, jag har tillbringat mycket tid i Grekland och har därför lärt känna sympati och viss samhörighet med Italien och Grekland. Har dessutom starka sympatier med Finland.

Det är väl i stort samma sak som att jag håller på Hammarby i fotboll, men också på Eskilstunalagen samt City i handboll. Man kan ha flera lojaliteter och tillhörigheter.

Jag känner ändå stor sympati för det Sverige jag lever i, ett land i vilket

-      motsättningarna mellan kapital och arbete balanserats, tack vare arbetarrörelsens relativa styrka.

-      freden bevarats genom två världskrig och ett kallt krig

-      demokratin, de demokratiska rättigheterna och offentlighetsprincipen som skapar medborgarrätt

-      levande folkrörelser som skapar delaktighet i samhällsbygget

För övrigt tror jag inte vi i Sverige är så värst unika.

Vår svenska tundranatur finns även i Kanada och Sibirien, för att inte tala om i Finland, med björkar, susande furuskogar, sjöar och fjäll.

Det svenska kynnet är inte så olika andras. Den s.k. ”svenska” avundsjukan är både universell och internationell.

Jantelagen är ju dansk, möjligen norsk, och attityden finns litet var stans i världen.

Inte ens vår ”svenska snällhet intill menlöshet” är unik för Sverige.

Men den blågula fanan är väl i alla fall svensk?  Nja, även folket i Ukraina, ser upp till sin blågula fana med tårar i ögonen på nationaldagen.

Jag har inget emot att andra firar Nationaldagen men själv vill jag hellre fira Internationaldagen, 1:a maj.

Om den inte blivit så jäkla nationell.

SvD

DN 

DN Debatt

Vill du kritisera kapitalismen? SvD Näringsliv ger dig argumenten.

Om man vill läsa sakligt underbyggda och analytiska texter med kritik av kapitalismens ekonomiska system ska man inte, i första hand, läsa tidskrifter som Tiden, Arena, Ordfront och ETC utan Svenska Dagbladets Näringslivsbilaga.

SvD:s Näringsliv har ett antal duktiga ekonomijournalister som bl.a. Andreas Cervenka och Carolina Neurath. Tillsammans med Johan Myrsten som skriver om Asien i SvD Näringsliv och Ola Wong som i huvudtidningen skriver insiktsfullt om vardagens Kina ger tidningen ett underlag för kritiska studier av kapitalismen.  

Ta t.ex. söndagens SvD Näringsliv. 

Cervenkas artikel ”Hela banksystemet bygger på ett tomt löfte” är en vertitabel grundlektion i kapitalismens väsen och dess finansiella system.
Artikeln är en essä från hans nya bok "Vad är pengar?"

Cervenksas bok kommer ut den 18 juni men kan redan idag laddas ner som e-bok
Boken kommer på Natur och Kultur.

Carolina Neuraths artiklar "Tricket bakom avgiftsfria fonder" och ”Makttörst bakom fusionsplaner” ger en insiderbild av bankernas försök att sko sig på kundernas bekostnad och bankdirektörernas motiv för att slå samman stora ekonomiska enheter.

Johan Myrstens artikel ”Stora utmaningar i framtidens Kina” ger perspektiv på ryktesspridningen att Kinas ekonomi nu är på nedgång.

Ingen med ambition att kritisera kapitalismen kan vara utan SvD Näringsliv.

Vinst eller non-profit, vad spelar det för roll när välfärden får allt mindre resurser?

Ska vinster tillåtas inom välfärden eller inte?

Bör privata företag förbjudas inom vård, skola och omsorg?

Frågor som just nu engagerar vänstern.

Men det finns ett underliggande problem som borde diskuteras.

Hur ska välfärden bedrivas och utvecklas när skattebasen blir allt mindre?

Vad händer då allt fler kräver mer och bättre välfärd och allt färre kan betala för den.

Det är ju alltid skattepengar som står för större delen av drift och investeringar inom välfärdssektorn.

En åldringsvård som får allt mindre inkomster för drift, underhåll och investeringar tvingas att snåla på personal, sänka kvalitet, rationalisera och kostnadsminimera.
Oavsett om den drivs kommunalt eller med hjälp av privata intressen.

SvD

Arbetet (f.d. LO-Tidningen)

Produktivitet inom offentlig sektor en fråga för vänstern

Managementkonsulterna McKinsey & Co har i en rapport ”Tillväxt och förnyelse i den svenskaekonomin” slagit fast att kraven på den offentliga sektorn ökar.

-      Allt färre kommer att behöva försörja fler.

För varje heltidsarbetande person kommer att finnas en och en halv person som inte förvärvsarbetar 2030.

-       Förväntningar på kvalitet och omfattning av välfärdstjänster ökar när levnadsstandarden stiger.

Detta ställer krav på den offentliga sektorn att antingen öka utgifterna eller minska kostnaderna.

Utredarna refererar Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) som har visat att om kraven ska mötas finansieringsvägen kan kommun- och landstingsskatten behöva höjas med nära hälften (vilket motsvarar en ökning från dagens nivå på cirka 30 procent till cirka 50 procent) de närmaste 20-30 åren.

Detta är politiskt omöjligt säger utredarna.

Utredarna föreslår i stället:

1. Höj produktiviteten väsentligt inom offentlig sektor. Produktiviteten i den offentliga sektorn kan höjas 25-30 procent de närmaste 10 åren (med bibehållen kvalitet).

2. Höj tillväxten inom lokala tjänster genom en andra våg av om- och avregleringar. Detta verktyg användes framgångsrikt av Sverige på 1980- och 1990-talen, men det finns många områden kvar att åtgärda. Ett lämpligt angreppssätt kan vara att systematiskt arbeta bort tillväxthämmande regleringar bransch för bransch i samarbete mellan politiker, arbetsgivare och fackliga organisationer.

3. Ökad innovationsproduktivitet.
4. Gör Sverige till en världsledande utbildningsnation.
5. Öka andelen av befolkningen som arbetar

Utredningen pekar dock att det finns betydande svårigheter när det gäller att mäta produktiviteten inom offentlig sektor.

 Men en dogmatiker som P J Anders Linder på SvD går naturligtvis i spinn. Han tycker att eftersom Sveriges tillverkningsindustri har rationaliserat så att produktiviteten har ökat med fenomenala 5,7 procent om året under perioden 1993–2007, vilket är klart bättre än man lyckats med i USA och dubbelt så bra som industrin i EU15, så måste den offentliga sektorn kunna göra detsamma. Häpp!

Analogt med detta resonemang borde t.ex. SvD kunna rationalisera ledarskriveriet.
1. Avskeda alla ledarskribenter på SvD och konkurrensutsätt ledarskriveriet. Håll ledarsidan öppen för alla journalister och publicera den som är billigast.
2. Inför en begränsning av teckenmängden i ledare till 400 nedslag.
3. Publicera ledaren på nätet och ersätt ledarsidan i den tryckta tidningen med annonser.

Så visst kan man rationalisera både här och där.

Men problemen som McKinsey & Co redovisar kan inte avvisas med dogmatisk retorik utan bör tas på större allvar, inte minst av vänstern.

Riksdagen o regeringen tar ett krafttag för kulturen

Vilken fantastisk insats i läsfrämjande syfte! Riksdag och regering skänker 200 barnböcker till ett behövande barn.

Man får förmoda att lilla Estelle annars bara skulle fått Svensk Damtidning att läsa.

Hoppas riksdagen följer upp detta beslut genom att ge samma gåva till alla Sveriges skolbibliotek.

 Expressen

AB

Ska klassbegreppet förklara eller förvirra?

Karl Marx använde klassbegrreppet på så sätt att ”arbetarklassen” betecknade de grupper i samhället som inte äger produktionsmedlen (kapital, fabriker, naturresurser, land o.s.v.). Eftersom de inte ägde produktionsmedlen var de egendomslösa och i överförd betydelse ”proletärer” (egendomslösa).

Arbetarklassen är, för sitt uppehälle, helt hänvisad till att sälja sin egen arbetskraft till dem som äger produktionsmedlen, kapitalägarna.

Kapitalägarna ökar sitt kapital genom att exploatera arbetarklassen.

Klassbegreppet är därmed ganska klart.
Två klasser står mot varandra: Löntagare och kapitalägare.

Äger du produktionsmedel och använder dessa för att öka ditt kapital genom att köpa arbetskraft för produktion är du kapitalist. Gör du det inte är du ”arbetare” d.v.s. löntagare.

Om en anställd läkare tjänar fem gånger så mycket som en sköterska tillhör de alltså inte olika klasser, de är bägge löntagare.

Marx klassbegrepp kan bara tillämpas i den världsordning som kallas för ”kapitalism”. Klassbegreppet och begreppet ”kapitalism” kan inte förstås utan vartannat.
Kapitalismen är just det samhällssystem som grundar sig på att kapitalister – ägarna till produktionsmedlen - ökar kapitalet genom att exploatera den egendomslösa arbetskraften.

Till skillnad mot tidigare epoker i historien där kapitaltillväxten skedde genom utnyttjande av slavar, kommendering av undersåtar, ofria jordarbetare och våldsam erövring.

Så långt Marx.

I dagens diskurs har klassbegreppet fått en annan mer diffus och skiftande betydelse. Det kan beteckna samhälleliga hierarkier, "över- och underklass", socialgrupper, fattiga och rika. Arbetarklass får ibland beteckna dem som arbetar i blåställ och ställs mot ”manschettarbetare”.

Begreppet ”kapitalism” har också fått skilda betydelser och används i ofta som beteckning för ”marknadssamhället”, ”ekonomismen”, ”konkurrenssamhället” m.m.

Dessutom brukar man begränsa kapitalismen till att gälla den industrialiserade världen. Man talar t.ex. om ”den svenska kapitalismen”.

Men man måste vara blind om man inte ser att kapitalismen, sedan ett par hundra år, är ett världsomfattande system som omfattar såväl rika som fattiga länder.  

Denna begreppsförvirring skapar en onödig förvirring i debatten.

Om jag t.ex. påstår att arbetarklassen blir större och klyftan mellan arbetarklass och kapitalägare ökar kan detta lätt avfärdas med hänvisning till förhållande i Sverige. Men ser man det globalt är det så: I Kina, Indien och Brasilien ökar antalet löntagare på ett sätt som saknar motsvarighet i historien. Kapitalet blir allt mäktigare.

En som ofta virrar till begreppen är Göran Greider.
Nu senast i ”Nya vågen” P1 tisdag 15 maj kl 14.03.

Klassbegreppet verkar vara aktuellt. Nu annonseras bl.a. en debatt på "Working Life 2012"

Men egentligen borde vänstern debattera begreppet.

Ska den sjuke patienten få vård eller slängas ut på gatan?

Ingen tjänar på att Grekland lämnar euron eller EU.

Allra minst de fattiga i landet som nu, inpå bara kroppen, drabbats av krisen.

De kapitalägande grekerna kommer alltid att kunna förse sig mest av det som blir kvar.

Kan inte en ny regering bildas och Grekland utan styre lämnar EU blir det politiskt och ekonomiskt kaos i landet.

Det var i sådana lägen som diktatorer grep makten för att med fast hand styra landet ur krisen.

Men med militärdiktauren på 70-talet i gott minne förefaller detta inte vara ett alternativ till den havererade demokratin i Grekland.

En tjänstemannaregering är vad som kan komma närmast en diktatur. Men en sådan måste ändå ha mandat från väljarna att ta ställning till sparpaket, omförhandlingar med EU, EMU och EU.
Grekland närmar sig den folkomröstning som Papandreou föreslog innan han tvingades avgå.

Den tyske veckotidningen Wirtschaftswoche har räknat ut vad kostnaden skulle bli för en grekisk sorti ur EU-samarbetet, med återgång till den gamla valutan drachmen. Om man kombinerar lånen som Grekland redan fått ur olika EU-kassor, från eurogruppen, ECB och IMF, så skulle totalsumman bli 276 miljarder euro. Cirka 77 miljarder euro av dessa skulle täckas av tyska skattebetalare.

Efter ett utträde ur EU eller euron måste de styrande, oavsett politisk färg, devalvera en valuta som inte finns och återinföra drachmen.
Återinförs drachmen innebär det i praktiken en devalvering. De fattiga kommer att få lida än värre.

Det värsta är att Greklands kris inte enbart är ekonomisk och politisk.

Grekland måste, för att klara sig ur krisen, bygga om hela den centrala administrationen.
Byråkratin är enorm och framför allt ineffektiv. Skatteuppbörden fungerar inte. Kvittotvång finns med efterlevs inte, inte ens av myndigheterna.

I dag är myndigheternas enda kontroll på att medborgarna fullgör sina ekonomiska skyldigheter gentemot staten - elräkningen.
Vad du än ska uträtta i Grekland måste du visa upp en betald elräkning.

Myndigheterna har häftat flera olika avgifter till elräkningen. Har du inte betalat elräkningen så stängs elen av men du förlorar också bevis på din betalningsförmåga och många samhällstjänster utöver eldistributionen.

Vänner som bor i Grekland berättar att man inte kan köpa diesel eller få registreringsskyltar till bilen om man inte visar elräkningen.

”Utan elräkning finns man inte” säger de.

Elbolagen, även det statliga och kommunala, som får in betalningar från medborgarna levererar inga pengar till staten eftersom de säger att staten är skyldig dem pengar.

Personnummer finns ännu inte. Om du ska bevisa din identitet gäller endast passet men vid en enkel ekonomisk transaktion med myndigheter måste du kunna uppge vad din far och mor hette, även moderns flicknamn och föräldrarnas födelsetid och födelseort.

När politiska höjdare inom EU, liksom EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso, antyder att Grekland kanske måste lämna EU är adressen riktad till de grekiska politikerna och väljarna att skärpa sig.  

Men även ekonomen Paul Krugman förutspår, utan politiska avsikter, att Grekland lämnar EU om en månad

 Men frågan är om någon tjänar på ett utträde.

Den sjuke patienten behöver alltjämt vård. Att slänga ut honom på gatan hjälper honom inte.

DN

GP

SvD