Alla tiders kapitalister

I alla tider har överklassen varit sin samtids kapitalister. Ofantligt rika i förhållande till underklassen.

Egyptens faraoner (3000 f.kr- 400 f.kr.) hade makt att driva samman slavar och befolkning till pyramidbyggen och andra stora projekt. De var statskapitalister.
Jordbrukare, hantverkare, småhandlare och övrig befolkning var underklassen.

Avkastningen från underklassens arbete var under direkt kontroll av staten, farao och tempelkulter och/eller den elit som ägde jorden.
Jordbrukarna var också skyldiga att betala en skatt på arbete och att bidra med dagsverken för att underhålla konstbevattningssystem och att tjänstgöra som arbetskraft i större byggnadsprojekt. Hantverkare var även de under statlig kontroll och arbetade i verkstäder som var knutna till templen och avlönades direkt från statskassan.

På samma sätt var det i det gamla Babylon (1800-talet f.kr- 300 f.kr). Det var kungar och andra härskare som utnyttjade slavar och medborgare för tempelbyggen, försvarsverk, stadsbyggen, jordbruk och hantverk.
De drev in skatter och arrenderade ut jord för att få ihop kapital.
För att göra erövringar krävdes arméer, d.v.s. fotfolk.

Det antika Grekland (700-talet f.Kr. till 300-talet f.Kr) vilade på att stadsstaten och en ekonomisk elit hade slavar och utlänningar för att genomföra tempelbyggen, jordbruksarbete, skeppsbyggen och erövringsarméer.
I silvergruvorna i Laurion, på 400-talet f.Kr. arbetade mellan 10 000 och 20 000 ofria för att ta fram det silver som staten behövde för att bland annat bygga upp en stark flotta.

Och i romarriket (c:a 800 f.kr - 500 e.Kr.) fanns en mäktig aristokrati som från sitt stora rike, genom militär dominans, såg till att rikedomarna hamnade i Rom.
Slavarbetet var grunden för samhällsbygget och kapitalkoncentrationen sköttes av den statsbärande eliten. Krigsbyten och skatteindrivning i provinserna skapade kapital för imperiebygget.
Statskapitalismen har funnits i vår tid, ibland annat Sovjetunionen (1922-1991), sedan privatkapitalismen ”avskaffats”. Kommunistpartiets ledning, tillsammans med statsbyråkratin, blev den nya överklassen.

Under medeltiden (ca 400-talet till 1400-talet), hade kungar, kejsare, furstar och kyrkan makt att dra samman folk för att skapa arméer, bygga kyrkor och katedraler, befästningar, handelsskepp, handelsvägar m.m.
Skatter och tullavgifter drevs in för att samla och koncentrera nödvändigt kapital.
Handelskapitalister fanns utpräglat i Europa under medeltiden. Där fanns Hansan (cirka, 1100-1650), Giovanni di Bicci de' Medici, (1360 -1429), Jacob Fugger (1459–1525) med flera. Dessa ägde stora handelshus, kommersiella nätverk, banker och pengar som ökade kapitalet.
Europeiska privata och statliga överklassintressen samarbetade i kolonialprojekt under 1500-1800-talen.
I vår tid har vi IKEAs Ingvar Kamprad (1926 -2018) som ett modernt exempel på en handelskapitalist.

Industrikapitalister som Louis de Geer (1587–1652), John D Rockefeller (1839-1937), Mayer Amshel Rothschild (1743–1812) och André Oscar Wallenberg (1816-1886) skaffade sig makt genom att de ägde maskiner, industrier, företag, patent och banker. Genom fabriksproduktion och industrialisering kunde de utnyttja löntagarnas arbete för att koncentrera kapital på nya produktiva verksamheter.
De kunde dela sitt ägande i kompanier och aktiebolag men såg till att äga majoriteten av andelarna.

Dagens finanskapitalister äger kapital genom ägande av värdepapper. De har ökat sitt kapital genom att äga fondbolag och utnyttja prisfluktuationer på finansmarknader och genom spekulation på valuta- och värdepappersmarknaderna 
Warren Buffet (1930-), George Soros (1930-) är exempel på den sortens kapitalister.

Institutionskapitalister som till exempel AFA, Alecta och AMF uppräder som ansiktslöst kapital som förvaltar pensions- och bankfonder och försäkringsbolag. Värdena styrs av de starkaste marknadsaktörerna.
 
Entreprenörskapitalister bygger kapital på att ekonomiskt utnyttja egna uppfinningar och patent: Alfred Nobel (1833-1896), Henry Ford (1863 -1947) Ruben Rausing (1895–1983), Bill Gates (1955-), Daniel Ek (1983-).
De har lyckats organisera produktionsnätverk kring sina uppfinningar och därigenom skapa sig ansenliga förmögenheter.

De olika ”kapitalismerna” existerar jämsides med varandra.

Relationerna mellan över och underklass visar samma mönster under historiens gång.
Överklassen har varit stora jordägare, statsöverhuvuden, handelskapitalister, industrikapitalister, finanskapitalister, institutionskapitalister och/eller entreprenörskapitalister.
Genom sitt ägande och sin makt över produktionsvillkoren har de kunnat utnyttja underklassens arbete.
Överklassen har också, i alla tider, knutit militärledningar, aristokratier och religiösa ledare till sig.

 

Wikipedia, Kapitalism 

 

 

 

 

Vad är en kapitalist? Förslag till kapitalistforskning.

I vissa vänsterkretsar framställs kapitalisterna som stenrika knösar vilka stulit sitt kapital från folket, giriga och konspirerande mot resten av mänskligheten.

Nyliberaler anser att kapitalisterna är duktiga, hårt arbetande, klokt kapitalförvaltande entreprenörer som väl förtjänar sina rikedomar.

Kan det vara så att bägge har rätt, beroende på vilka kapitalister de talar om?

Jag utgår ifrån att kapitalistens uppgift är att samla och koncentrera kapital som kan investeras i nya vinstgivande projekt.
Kapital är arbetskraft, produktionsmedel (produktionsfaktorer som råvaror, energi, naturresurser) samt pengar.
Arbetet och produktionen är det som i grunden skapar överskott och får kapital att växa.

Och även om inte kapitalisterna började kallas för ”kapitalister” förrän i början av 1800-talet, har de funnits i alla tider.

Det finns alltså olika sorters kapitalister.

Statskapitalister
Egyptens faraoner (3000 f.kr- 400 f.kr.), som drev samman slavar och befolkning till pyramidbyggen, och andra stora projekt var kapitalister - statskapitalister.
Befolkningen var jordbrukare, men avkastningen från deras arbete var under direkt kontroll av staten, tempelkulter eller den elit som ägde jorden. Jordbrukarna var också skyldiga att betala en skatt på arbete och att bidra med dagsverken för att underhålla konstbevattningssystem och tjänstgöra som arbetskraft i större byggnadsprojekt. Hantverkare var även de under statlig kontroll och arbetade i verkstäder som var knutna till templen och avlönades direkt från statskassan.

I det gamla Babylon (1800-talet f.kr- 300 f.kr) var det kungar och andra härskare som utnyttjade slavar och medborgare för tempelbyggen, försvarsverk, stadsbyggen, jordbruk och hantverk.
De drev in skatter och arrenderade ut jord för att få ihop kapital.
För att göra erövringar krävdes arméer, d.v.s. fotfolk.

Det antika Grekland (700-talet f.Kr. till 300-talet f.Kr) vilade på en sorts statskapitalism genom att staten och en ekonomisk elit samlade slavar och utlänningar för att genomföra tempelbyggen, jordbruksarbete, skeppsbyggen och erövringsarméer.
I silvergruvorna i Laurion, på 400-talet f.Kr.,arbetade mellan 10 000 och 20 000 ofria i gruvorna för att ta fram det silver som staten behövde för att bland annat bygga upp en stark flotta.

Och i romarriket (c:a 800 f.kr - 500 e.Kr.) fanns en mäktig aristokrati som från sitt stora rike genom militär dominans koncentrerade kapital till Rom.
Slavarbetet var grunden för samhällsbygget men kapitalkoncentrationen sköttes av den statsbärande eliten. Krigsbyten och skatteindrivning i provinserna skapade kapital för imperiebygget.

Under medeltiden (ca 400-talet till 1400-talet), var det kungar, kejsare, furstar och kyrkan som hade uppgiften att dra samman folk för att skapa arméer, bygga kyrkor och katedraler, befästningar, handelsskepp, handelsvägar m.m.
Skatter och tullavgifter drevs in för att samla och koncentrera nödvändigt kapital.

I Sovjetunionen (1922-1991) praktiserades statskapitalism, sedan privatkapitalismen ”avskaffats”, av kommunistpartiet tillsammans med statsbyråkratin. Ett klart statskapitalistiskt system.

Handelskapitalister
fanns utpräglat i Europa under medeltiden med Jacob Fugger (1459–1525), Hansan (cirka, 1100-1650) Giovanni di Bicci de' Medici, (1360 -1429) med flera. Dessa ägde stora handelshus, kommersiella nätverk, banker och pengar som ökade kapitalet.
Europeiska privata och statliga intressen samarbetade i kolonialprojekt under 1500-1800-talen.
IKEAs Ingvar Kamprad (1926 -2018) var en handelskapitalist i vår tid.

Industrikapitalister
som Louis de Geer (1587–1652), John D Rockefeller (1839-1937), Mayer Amshel Rothschild (1743–1812) och André Oscar Wallenberg (1816-1886) skaffade sig makt genom ägande av maskiner, industrier, företag, patent och banker. Genom fabriksproduktion kunde de utnyttja löntagarnas arbete för att koncentrera kapital på nya produktiva verksamheter.
De kunde dela sitt ägande i aktiebolag men kapitalisten hade majoriteten av andelarna.

Finanskapitalister
som bygger kapital på ägande eller förvaltande av värdepapper och genom utnyttjande av prisfluktuationer på finansmarknader så att ”värdet” av tillgångarna ökar. 
De har ökat sitt kapital genom spekulation på valuta- och värdepappersmarknaderna.
Institutioner som banker och fondbolag samt enskilda som Warren Buffet (1930-), George Soros (1930-) är exempel på den sortens kapitalister.
Institutionskapitalister.
AFA, Alceta, AMF, ansiktslöst kapital som pensionsfonder, bankfonder och försäkringsbolag.
 
Entreprenörskapitalister
som byggt ett kapital på att ekonomiskt utnyttja egna uppfinningar och patent: Alfred Nobel (1833-1896), Henry Ford (1863 -1947) Ruben Rausing (1895–1983), Bill Gates (1955-), Daniel Ek (1983-).
De har lyckats organisera produktionsnätverk kring dem och därigenom skapa sig ansenliga förmögenheter.

Flera av dagens kapitalister ägnar sig, liksom Nobel, åt filantropisk verksamhet: Bill Gates, Warren Buffet, George Soros m.fl.


När kapitalister ska bedömas bör man ställa sig några frågor.

Hur och på vilket sätt…
… fullgör kapitalisten sin uppgift att samla och koncentrera kapital som kan investeras i nya vinstgivande projekt?
…har kapitalisten samlat ihop sitt kapital?
…har kapitalisten investerat i nya produktiva verksamheter?
…har kapitalisten skapat nya arbetsplatser och jobb?
…har kapitalisten utnyttjat sin ekonomiska maktställning?
…är kapitalisten som företagsledare?
…är kapitalisten som arbetsgivare?
…har kapitalisten bidragit till en produktion som skyddar människor och miljö?

Finns det någon forskning på området?

Wikipedia, Kapitalism 

Svd, femton finansfamiljer 

Hur och vad är kapitalismen?

Den 9 december publicerade DN en text av idéhistorikern Sven-Eric Liedman ”Ve det land som faller i Marknadens händer.” 

Redan rubriken gör mig förvånad. Har inte hela världen, sedan hundratals år, fallit i marknadens händer?

I inledningen av sin långa artikel betonar Liedman att politiker söker syndabockar under tider av kris som exempelvis SD då de skyller krisen på invandringen och muslimer.
Från vänsterhåll är det kapitalismen och marknadsekonomin som är boven.
Den något omständliga texten mynnar ut i ett förslag om att de svenska politikerna borde införa förmögenhetsskatt.

För att komma fram till denna slutsats diskuterar han ”kapitalismen” utan att definiera den, som om han anser det självklart att vi alla uppfattar begreppet på ett likartat sätt. 

Av texten får man intrycket av att Liedman anser att kapitalismen ändrade karaktär 1980. Jag tror att han menar att den nyliberala ideologin, med privatiseringar och besparingar i offentlig verksamhet m.m., globalt slog igenom i politiken och den ekonomiska praktiken då.  Att nyliberalismen fick genomslag stämmer ju men det var ingen förändring av själva kapitalismen utan en politisk anpassning till kapitalismen.

Kapitalismen och marknadsekonomin är ingen idé eller ideologi. De är resultatet av en tusenårig historisk utveckling under vilken kapitalismen växte fram ur marknadsekonomin. Kapitalismen är en ekonomisk, social och kulturell struktur som påverkar oss människor på många olika sätt och på många plan. Eftersom kapitalismen är resultatet av en historisk utveckling kan man inte skapa alternativ under en mänsklig livstid. Det är bara att betrakta de försök som gjorts för att inse detta.

Inom ramen för den kapitalistiska strukturen kan vi mildra en del av kapitalismens och marknadsekonomins påverkan på olika grupper av människor, kanske förändra hierarkier i samhällen en smula, men inte ersätta dem med alternativ. Vilka skulle det i så fall vara?

Vi kan ersätta nyliberalismens dogmer med en mer human social politik med socialdemokrati eller med socialliberal politik och praktik.
Men vad skulle vi ersätta kapitalismen och marknadsekonomin med?

Samtliga av dagens politiska ideologier - liberalism, socialism, konservatism ­ - handlar om hur vi människor ska förhålla oss till kapitalismen och marknaden. Ibland har ”vänstern” försökt att ”krossa kapitalismen” men själv krossats mot verklighetens vägg.
En orsak till misslyckandena är att man betraktat kapitalismen som en ideologi som kan ersättas med en annan. Vänstern måste äntligen göra sig av med den idealistiska och utopiska illusionen för att rätt kunna analysera kapitalismen och utveckla en ideologi som kan bidra till att förändra den.

Att Liedman, som väl noggrant studerat Marx, tycks definiera kapitalismen som en sorts ideologi och inte skiljer på marknadsekonomin och kapitalismen gör att jag känner mig en smula olustig.
Hoppas att jag missuppfattat honom.

När det gäller förmögenhetsskatten skulle en sådan skatt betyda att staten får in mer pengar för att bygga upp den offentliga välfärden.
Den svåra politiska frågan är hur skatten ska utformas, hur den ska införas med en riksdagsmajoritet som är emot, och vilka negativa konsekvenser åtgärden skulle föra med sig.

För inte rubbar en förmögenhetsskatt på kapitalismen då historien visat att inte ens politiska revolutioner lyckats.


Mer om min syn på kapitalismen

Se t.ex.
Det går inte att bygga om en häst till traktor http://matteoni.blogspot.se/2015/12/det-gar-inte-att-bygga-om-en-hast-till.html

Vänsterns Don Quijote – skilj på idé och verklighet http://matteoni.blogspot.se/2013/04/vansterns-don-quijote-skilj-pa-ide-och.html

Är Aktiespararna marxister?

Det ”finns två typer av människor: de som jobbar för kapital, exempelvis alla löntagare, och de som låter kapitalet jobba åt dem.”

Denna marxistiska klassdefinition läser man inte i någon vänstertidskrift utan i en annonsbilaga till SvD i fredag 29 nov. 2013. Annonsbilagan från Aktiespararna och Mediaplanet har rubriken ”Säkra dinframtid”.

Enligt annonsbilagan, och Marx, finns det således två klasser, å ena sidan de människor som bara äger sin arbetskraft i produktionen och å andra sidan de som äger kapitalet och produktionsmedlen.

I dag är det vanligare, även inom vänstern, att se klassbegreppet som en indelning i socialgrupper eller inkomstnivåer. Klassgränsen anses gå mellan fattiga och rika.

Att det marxska klassbegreppet används av dem som gör Aktiespararnas reklamblad är inte förvånande. Klassmedvetenheten är i dag större hos kapitalägarna än hos vänstern.

Fråga till politikerna: Varför finns det 371 000 outnyttjade resurser?

Vad skulle 371 000 människor kunna uträtta för samhället om de organiserade sig för olika projekt?

Bygga vägar, hus och kommunikationsnät, vårda och hjälpa medmänniskor, skapa resurser för produktion och tillväxt.

De skulle t.ex. kunna gå in och hjälpa den personal som går på knäna inom vård-, skola och omsorg.

Där skulle en hel del av de 371 000 behövas. Bland annat.

Jag talar om Sveriges arbetslösa.

De 371 000 människorna går arbetslösa - inte för att arbetsuppgifter saknas -  utan för att det saknas pengar till att betala dem om det funnes arbete för dem.
Och därför att ingen kapitalist – varken statlig eller privat - vill satsa kapital på projekt och verksamheter som skulle kunna ge dem jobb.

Det är samhällsresurser och kapital som saknas för de 371 000.

Och resursbristen är stor.

Inom sjukvården uppstår problem för patienterna därför att vården inte har råd att anställa så många som är nödvändigt för att ge de vårdbehövande en god vård.

På samma sätt är det inom äldreomsorgen. Allt fler äldre ska tas om hand av allt färre personal eftersom personalkostnaderna anses vara för höga.

Barnomsorgen har inte råd att anställa så mycket personal som behövs för att ta väl hand om barnen. Barngrupperna blir för stora för att den minskande personalstyrkan ska kunna ge barnen en pedagogisk och meningsfull omsorg.

Även skolan besväras av otillräckliga resurser. Alltför många elever med svårigheter blir lämnade utan hjälp.
Jakten på att försöka bedriva verksamheten så billigt som möjligt undergräver kvaliteten inom vård-, skola och omsorg.
Kostnadsjakten är emellertid nödvändig eftersom det saknas ekonomiska resurser.

Men varför minskar samhällets resurser i förhållande till behoven inom viktiga områden?

Är det behoven som ökar eller resurserna som minskar. Kanske bägge delarna?
Varför räcker inte skattepengarna till för att betala en god sjukvård, en människovärdig äldrevård, en barnomsorg som inte bara är en förvaringsinrättning och en skola som ger eleverna grundläggande kunskaper för livet?

Behöver skatten höjas?
Hur mycket måste skatterna i så fall höjas för att alla de uppräknade behoven ska kunna fyllas?
Vilka effekter på samhällsekonomin har en skattehöjning som täcker kostnaderna i förhållande till behoven?
Vilka effekter skulle en skattehöjning få på löntagarnas och pensionärernas privatekonomi?

Måste andra skattefinansierade områden få stryka på foten för att medlen ska kunna föras över och räcka till vård-, skola och omsorg?
I så fall från vilka områden ska resurser tas?

Finns det andra sätt, än att höja skatterna, för att klara resurstilldelningen till skola-, vård och omsorg?
Vilka?

Den enda resurs som vi vet finns är 371 000 outnyttjad arbetskraft.

Något är ruttet i vårt kungadöme.

Den politiker som kan ge vettiga svar på mina frågor ska få min röst.
Expressen
Sveriges Radio
Sveriges Radio
DN Ledare

 

Ska klassbegreppet förklara eller förvirra?

Karl Marx använde klassbegrreppet på så sätt att ”arbetarklassen” betecknade de grupper i samhället som inte äger produktionsmedlen (kapital, fabriker, naturresurser, land o.s.v.). Eftersom de inte ägde produktionsmedlen var de egendomslösa och i överförd betydelse ”proletärer” (egendomslösa).

Arbetarklassen är, för sitt uppehälle, helt hänvisad till att sälja sin egen arbetskraft till dem som äger produktionsmedlen, kapitalägarna.

Kapitalägarna ökar sitt kapital genom att exploatera arbetarklassen.

Klassbegreppet är därmed ganska klart.
Två klasser står mot varandra: Löntagare och kapitalägare.

Äger du produktionsmedel och använder dessa för att öka ditt kapital genom att köpa arbetskraft för produktion är du kapitalist. Gör du det inte är du ”arbetare” d.v.s. löntagare.

Om en anställd läkare tjänar fem gånger så mycket som en sköterska tillhör de alltså inte olika klasser, de är bägge löntagare.

Marx klassbegrepp kan bara tillämpas i den världsordning som kallas för ”kapitalism”. Klassbegreppet och begreppet ”kapitalism” kan inte förstås utan vartannat.
Kapitalismen är just det samhällssystem som grundar sig på att kapitalister – ägarna till produktionsmedlen - ökar kapitalet genom att exploatera den egendomslösa arbetskraften.

Till skillnad mot tidigare epoker i historien där kapitaltillväxten skedde genom utnyttjande av slavar, kommendering av undersåtar, ofria jordarbetare och våldsam erövring.

Så långt Marx.

I dagens diskurs har klassbegreppet fått en annan mer diffus och skiftande betydelse. Det kan beteckna samhälleliga hierarkier, "över- och underklass", socialgrupper, fattiga och rika. Arbetarklass får ibland beteckna dem som arbetar i blåställ och ställs mot ”manschettarbetare”.

Begreppet ”kapitalism” har också fått skilda betydelser och används i ofta som beteckning för ”marknadssamhället”, ”ekonomismen”, ”konkurrenssamhället” m.m.

Dessutom brukar man begränsa kapitalismen till att gälla den industrialiserade världen. Man talar t.ex. om ”den svenska kapitalismen”.

Men man måste vara blind om man inte ser att kapitalismen, sedan ett par hundra år, är ett världsomfattande system som omfattar såväl rika som fattiga länder.  

Denna begreppsförvirring skapar en onödig förvirring i debatten.

Om jag t.ex. påstår att arbetarklassen blir större och klyftan mellan arbetarklass och kapitalägare ökar kan detta lätt avfärdas med hänvisning till förhållande i Sverige. Men ser man det globalt är det så: I Kina, Indien och Brasilien ökar antalet löntagare på ett sätt som saknar motsvarighet i historien. Kapitalet blir allt mäktigare.

En som ofta virrar till begreppen är Göran Greider.
Nu senast i ”Nya vågen” P1 tisdag 15 maj kl 14.03.

Klassbegreppet verkar vara aktuellt. Nu annonseras bl.a. en debatt på "Working Life 2012"

Men egentligen borde vänstern debattera begreppet.

Riskkapitalister är dåliga på att vårda äldre

Dagens Nyheter kommer med nya exempel på att riskkapitalbolag inte klarar av att sköta äldreomsorg.

Riskkapitalägda Carema har på senare tid fått våldsam kritik för sitt sätt att driva äldreboendet Koppargården i Vällingby. Politikerna i stadsdelenämnden vill kasta ut företaget. Efter flera tidningsartiklar om grova missförhållanden och om vanvården och falska uppgifter från Carema är det omöjligt att lita på bolaget anser stadsdelsnämndens ordförande.

Liknande missförhållanden tycks finnas vid Caremas äldreboende Tallbohov i Järfälla. Enligt anställda har ledningen drivit besparingskraven så långt att det inte längre går att bedriva en säker vård.

Carema är inte ensamt i branschen om att få kritik. Flera företag inom vård och omsorg är ensidigt inriktade på att sänka kostnaderna och att vinna upphandlingar med hjälp av låga priser för att ägarna ska få ut sina vinster.

De vårdbehövande tvingas betala med sämre vård. eller ingen vård alls.

Carema ingår i Ambea som har en "ledande position inom sjukvård och omsorg i Norden". Företaget bytte förra våren ägare, när riskkapitalbolaget 3i på klassiskt manér sålde vidare till andra riskkapitalister. Ambea kontrolleras nu av Triton och KKR. Den senare är närmast prototypen för en internationell riskkapitalgigant, inte minst känd från striden kring livsmedelsföretaget Nabisco. Bakom riskkapitalbolaget ligger en av USAs rikaste män, Henry Kravis, som också blivit det andra Ket i KKR.
Styrelseordförande i Ambea är Mikael Lilius, känd som tidigare vd för börsbolagen Incentive och Gambro. Allra mest uppmärksamhet har han dock fått för sina enorma bonusar i det finländska el-juntebolaget Fortum. I övrigt domineras styrelsen av representanter för de båda riskkapitalägarna.

DN

DN

E24

Kapitalisterna och välfärden

Vill du läsa en bra genomlysning av hur kapitalisterna tjänar pengar på välfärdsföretag kan jag rekommendera artikelserien ”Välfärdens nya herrar” med artiklarna
”Pensioner göder välfärdsjättarna” 25 mars

”Tystnad från riskkapitalisterna” 25 mars

”Miljardklipp på skattepengar” 10 mars
”
Välfärd ger goda vinster” 9 mars

”Skattepengar lockar riskkapitalister” 8 mars.


Nej, det är ingen socialdemokratisk s.k. tankesmedja eller vänsterblaska som står för den grundliga och avslöjande genomgången, utan SvD.
Antar att pojkarna Robert Noord och Magnus Sundberg, tankesmedjan Urban inte läst artiklarna.

Vem vinner och vem förlorar på välfärden?

Socialdemokraterna bör sluta uppröras över vinster som välfärdsföretag genererar. Sätt punkt för debatten om vinster i välfärden och låt kapitalisterna göra jobbet. Det skriver Robert Noord (S) och Magnus Sundberg, tankesmedjan Urban(S) i dagens SvD.

Det är inte fel med vinster, men vinsten ska inte vara huvudsaken i välfärden.
Men det är just vad den är för riskbolag och andra kapitalister. Riskbolag och andra kapitalister måste prioritera vinsterna annars sviker de sin uppgift, att ackumulera och samla kapital. Investerarna vill naturligtvis ha utdelning på sina penger.

Vinster i en verksamheter uppkommer genom effektivisering, rationalisering och kostnadssänkningar. Och genom skillnaden mellan kostnaden för den levererade produkten och priset för denna.

Effektivisering, rationalisering och kostnadssänkningar är oftast bra när det gäller att tillverka och sälja pumpar, kulspetspennor, bilar, sängkläder, skördetröskor, napplaskor, spik och konserverad gröt.
Men i välfärden har vi med människor att göra, ofta människor som är maktlösa och kräver mänsklig omsorg och vård.
Effektivisering innebär i stället bl.a. att minska på personal och sänka arbetsinsatserna. Är det inte personalbristen som är dagens problem inom omsorgen?

Därför kan inte vinsten vara ett primärt mål inom välfärdsområdet.

För det andra så är det inte marknadsmässigt sunt att det är statliga och kommunala pengar som pumpas in i marknaden. Marknaden ska ju, enligt liberal dogm, vara fri från statlig inblandning.

Granskar man vad som hittills hänt inom den marknadsutsatta välfärden så tycks resultatet varken vara till fördel för dem som behöver välfärden eller för skattebetalarna.
Däremot har kapitalvinsterna i de flesta fall varit goda. Ta skolan som exempel.

Kommunerna är skyldiga att skaffa lokaler till friskolorna. Detta sker ofta genom att man tvingas krångla med befintliga lokaler eller skapa fram nya.
Kommunernas möjlighet till översikt och långsiktig planering försämras.

Friskolorna bedriver sin verksamhet genom att skippa skolbibliotek, gymnastiksalar m.m.
En rationalisering som ökar vinstmöjligheterna. Men gynnar det eleverna? De kommunala skolorna slipper inte dessa kostnader.

De flesta friskolor får elever från hem där föräldrarna är engagerade i sina barns skolgång, där det finns en studietradition i hemmen, kort sagt motiverade elever med uppbackning hemifrån.
Många friskolor är specialiserade, t.ex. engelska skolan, och kan därför koncentrera sina insatser på ett sätt som den kommunala skolan inte kan.

I dag är många elever utbildningsmässigt handikappade genom att ha olika bokstavsdiagnoser, kommer från invandrarhem där inte svenska talas hemma o.s.v.
Den kommunala skolan måste ta emot alla elever som inte sökt till friskolorna.
Det uppstår alltså en skillnad mellan friskolans arbetsuppgift och den kommunala skolans.

Trots detta ska den kommunala skolpengen vara lika för friskolan som den kommunala.

Det finns alltså ett utrymme för friskolorna att ta hem vinster som den kommunala skolan inte har. I stället tappar den kommunala skolan möjligheter att förbättra sin ekonomiska situation. Elevunderlaget i kommunala skolor minskar vilket skapar kostnadskrävande problem.
I dag är det ingen konkurrensneutralitet mellan friskolorna och den kommunala skolan. Den senare får sämre förutsättningar än friskolorna.

Och glöm inte att det är skattebetalarna som står för kapitalinsatserna! Kapitalisterna själva investerar måttligt. I själva verket är det fråga om en enorm överföring av skattemedel till storföretag som gör vinster på att ”rationalisera” sjukvård, omsorg, utbildning och uppfostran.

Kanske bör jag tillägga att det finns friskolor som fungerar bra och som drivs i ideella eller pedagogiska syften där vinsten kan uppkomma som en extra bonus. Om dessa vinster återinförs i verksamheten är det inget som stör en sosse som mig.
De skolorna drivs av entreprenörer med intresse för verksamheten.

Robert Noord (S) och Magnus Sundberg har kanske spetsat till sitt inlägg i syfte att få igång en debatt. Men deras inlägg vittnar inte om att de begripit så värst mycket av samtidens problem. De tycks t.ex. sätta likhetstecken mellan entreprenörer och kapitalister.
Och inte öppnar deras inlägg för en sund pragmatism när det gäller inställningen till vinst inom välfärden. I stället är det uttryck för dogmatisk och enögd liberalism.

Vad socialdemokratin behöver är en ordentlig uppföljning av vad privatiseringar och kapitaliststyrd välfärd hittills givit för resultat.
Mer kunskap alltså.

Till dess att vi vet mer: Låt kapitalisterna sköta vad dem tillkommer och ge välfärden vad den behöver genom direkta skatteinvesteringar.

Se även tidigare inlägg
Samt detta