När varningslampan lyser – slå sönder den

Krig, miljökatastrofer, fattigdom och terrorregimer får människor att fly sina hem för att ta sin tillflykt till regioner där de kan känna sig trygga.
Skandinavien är en sådan region.

En del fattigdomsflyktingar hamnar på gatan och försörjer sig på tiggeri.

"Ett samhällsproblem som nu har spridning i hela landet, både i storstäder och i mindre orter, är gatutiggeriet. Många människor känner sig provocerade och mår dåligt av att se medmänniskor tigga utanför affären.” som den moderata riksdagsledamoten Cecilia Magnusson skriver i en debattartikel idagens DN.
Bl.a. därför vill hon förbjuda gatutiggeri.

Cecilia Magnussons debattartikel är sakligt resonerande och hennes huvudargument för ett förbud är att förbudet skulle ”minska risken för fattigdom”.

Hon avfärdar en del myterna kring tiggeriet och en del orealistiska förslag till lösningar men riktigt hur ett tiggeriförbud skulle minska risken för fattigdom får vi däremot inte veta.

Hon pekar på att Danmark och Norge och några Nederländska städer har förbjudit gatutiggeriet.
Huruvida detta har minskat risken för fattigdom i dessa regioner eller i de regioner varifrån flyktingarna kommer framgår inte av artikeln.

Kvar blir därför känslan av att hon vill förbjuda tiggeriet för att vi mår dåligt av att se medmänniskor tigga.

Dåligt samvete kan vara en varningslampa på att något är fel. Att släcka lampan löser inte problemet.

 

 

Okunnigt angrepp på nämndemannasystemet

På SvD:s ledarsida i dag pläderar Alice Teodorescu antingen för att nämndemannasystemet vid Sveriges domstolar ska avskaffas eller att nämndemännen ska väljas av andra organ än de politiska partierna. Vilketdera är svårt att begripa.
Men eftersom hon inte antyder vad det politiska valssystemet ska ersättas med får man förmoda att hon menar att det ska upphöra.

Hon nämner tre skäl till detta:

1.    Tack vare offentlighetsprincipen är rättegångar, domar och beslut offentliga för var och en att ta del av. Därutöver åligger ett stort ansvar på JO och JK ifråga om insyn och granskning.
2.    Nämndemännen har tystnadsplikt.
3.    Det är inget som tyder på att nämndemän nämnvärt avviker från människor i allmänhet, med andra ord är de i likhet med oss andra präglade av sina egna värderingar och egentligen bäst lämpade att enbart representera sig själva. Frågan blir därför på vilket sätt nämndemännen, i realiteten, kan tillgodose ambitionen om att rättens avgöranden ska ligga i linje med de allmänna värderingarna i samhället.

Första argumentet kanske kan tillfredsställa en ledarskribent eller en journalist när det gäller behovet av insyn.Det andra är inget argument emot nämndemannasystemet utan snarare för.Det tredje avslöjar att Teodorescu fullständigt har missat vitsen med nämndemannasystemet. Påståendet att nämndemannen bara representerar sig själv tyder också på en häpnadsväckande brist på kunskaper om det demokratiska systemet.
Man anar att hennes dogmatiska nyliberala grundsyn skymmer verklighetskontakten.

Domarkåren är en ekonomiskt, socialt och kulturellt tämligen homogen grupp. Domarna har en omfattande juridisk utbildning bakom sig och även om domaren ser på den åtalade med strikt juridiska glasögon kommer många avväganden i domen att påverkas av domarens personliga bakgrund och kunskapsbrister. Domaren kan vara nog så utbildad men kan sakna livserfarenhet och kunskaper om den åtalades hela livssituation.
Nämndemannasystemet finns till bland annat för att nämndemännen med sin olika sociala bakgrund ska ge en dimension till domstolen som innebär andra livserfarenheter än den domaren företräder.

 

Den vansinnige mannen

En man som fått för sig att han är utvald av högre makter och som inbillar sig att han därför har rätt att härska över andra och som tar till vapen för att utöva sin makt, betraktas vanligen av omgivningen som farlig och från sina sinnen.

När ett helt folk ser sig själva som Guds utvalda med rätt att bosätta sig i i ett land och att fördriva dem som bor i landet är det dock helt OK. Åtminstone i vissa fall.

(Om de emellertid är talibaner eller Isis blir de med rätta, av oss i väst, betraktade som den vansinnige mannen.)

Annars är det långt ifrån ovanligt i människans historia att folk, med mer eller mindre maktmedel, tränger undan andra folk.
Den europeiska kolonialismens globala rofferi och folkmord 1500-1900 rättfärdigades av rena vinstmotiv i förening med uppfattningen om den vita rasens och den kristna trons överlägsenhet.

Att kolonialmakterna upplät en del av sina erövringar till den vansinnige mannen får ses som en del av den koloniala historien. Liksom att de undanträngda blev förbannade.

Enligt min mening är tron på att behärska den enda sanningen, att anse sig som utvald av makter som står över mänskligheten, att förakta detta jordelivet till förmån för ett kommande liv är, enligt min mening, utan undantag helt livsfarliga för omgivningen.

AB
DN
Expressen
AB

Anne Rambergs blogg
Göran Rosenberg

DalaDemokraten

 

 

Förbjud fattigdom i stället för tiggeri

Apropå danskarnas förbud mot tiggeri:
"Lagen är i sanning rättvis och jämlik. Den förbjuder både den rike och den fattige att sova under broarna, att tigga på gatan och stjäla bröd".
Den franske författaren och nobelpristagaren Anatole France (1844 – 1924)

Tiggeriet är inget nytt, inte heller förbud mot det. Det märkliga är att vi idag inte hunnit längre i förmågan att stävja fattigdom.

Under andra halvan av 1400-talet började fattigdomen få sådan omfattning att myndigheterna över hela Västeuropa tvingades vidta åtgärder. I de flesta länder förbjöds tiggeri.

1459 bestämde magistraten i Augsburg att alla främmande tiggare skulle lämna staden inom tre dagar och att stadens egna fattiga inte längre fick tigga i kyrkorna om söndagarna eller i borgarnas hem. Samma år utfärdade Filip III ”den gode” (1396–1467) en förordning om att i Brabant tiggare som kunde arbeta måste lämna hertigdömet inom tre dagar annars skulle de sändas till galärerna. Samma förordning utfärdades i Flandern, Holland och Zeeland.
Efter 1460 sökte magistraten i Strassburg genom en hel rad åtgärder hindra att fattiga tog sig in i staden. Fattiga från landsbygden fick inte stanna i staden mer än tre dagar, alla utom invalider, sjuka och gamla förbjöds att tigga. Överträdelser straffades med spö.
1473 beslöt Parisparlamentet att arbetslösa fattiga kunde dömas utan rättegång och att misstänkta invånare kunde få sina inkomster noggrant undersökta.
Allt fler åtgärder mot lösdriveri och fattigdom vidtogs. År 1496 gav Karl VIII (1470–1498) i Frankrike i en förordning domstolarna fullmakt att sända lösdrivare till galärerna.
I England utfärdade Henrik VII (1457–1509) år 1495 en "Förordning mot vagabonder och tiggare" som innebar att tiggare och andra lättingar skulle sättas i stocken under tre dagar, piskas och skickas hem.

I Paris förordade parlamentet 1516 att alla lösdrivare (”Vacabons, oysifs, caymens, maraulx et belistres, puissans et sains de leurs membresî”) måste lämna staden. De som därefter visade sig på gatorna skulle gripas av stadens polis och överlämnas till myndigheterna. Myndigheterna skulle i sin tur sätta de häktade lösdrivarna i beredskapsarbete och i gengäld hålla dem med mat. Men bestämmelsen tycks inte ha följts i praktiken. En månad efter beslutet hade bara 24 lösdrivare överlämnats till staden.
1525 diskuterade Parisparlamentet på nytt tiggeriet "eftersom nöden är stor och antalet fattiga ofantligt större än någonsin förr". Förslag om att förvisa dem, ordna beredskapsarbeten, ge understöd och samla ihop dem till ett enda område diskuterades. Parlamentets förste talman gillade inte idén om att koncentrera de fattiga till en plats. "Samlar man ihop 500 är de snart 6000 redan efter en vecka" sa han. En ledamot, Jean Brissonet, ansåg att man borde använda de fattiga till att förbättra stadens befästningar. Han hävdade att många av dem som tiggde på gatorna egentligen ville arbeta för sitt upphälle och att de tiggde bara för att det inte fanns arbetstillfällen.
Diskussionen utmynnade i ett beslut om att man skulle jaga iväg alla utsocknes tiggare och sätta de övriga i beredskapsarbete. Man beslöt dessutom att ta ut en speciell skatt för att finansiera projektet. Naturligtvis kom det klagomål mot beslutet från medborgarna. Beredskapsarbetena sysselsatte som mest ett par hundra fattiga som fick en mindre ersättning för arbetet. Men skattemedlen räckte inte att ge arbete till alla. Antalet fattiga på Paris gator minskade inte heller.

De stora förändringarna inom jordbruket och näringslivet, prisstegringar och en ökande arbetslöshet försämrade kraftigt de engelska arbetarnas ställning under 1500-talet och allt fler drevs ut i  arbetslöshet.
Då Henrik VIII från 1536 till 1539 konfiskerade kyrko- och klostergodsen, som hade utgjort den tidens socialvård, försämrades villkoren även för de allra fattigaste.
Genom drottning Elisabeths (1533-1603) fattigvårdslag från 1601, drogs en skarp gräns mellan dem som var arbetsföra (able bodied) och de som inte var arbetsföra (impotent) fattiga. De icke arbetsföra skulle underhållas genom en obligatorisk fattigskatt medan de arbetsföra skulle sättas i arbete. De fattigas barn och föräldralösa barn skulle sändas i lära. Lagen föreskrev också att varje församling skulle sörja för sina egna fattiga och att fattiguppsyningsmän skulle tillsättas.
Dessa skulle, tillsammans med kyrkvärdarna, se till att pengarna kom in som en kommunal fattigskatt.
Lagen ledde till bl.a. till att det blev mycket bråk om vem som skulle anses som fattig, vilka kriterier som skulle gälla för fattigdom och i vilken församling den fattige hörde hemma. 1662 stiftade därför Charles II (1630-1685) en lag där det fastställdes att det krävdes fyrtio dagars fast bosättning för att en person skulle få hemortsrätt. Men inom tiden för de fyrtio dagarna kunde fredsdomaren, efter klagomål från kyrkvärd eller fattiguppsyningsman, återföra den fattige till den ort varifrån han kommit. Men om den inflyttade arrenderade en gård för 10 pund om året eller kunde lämna en motsvarande ekonomisk säkerhet kunde han inte avvisas.

I Spanien spred sig fattigdomen och, bortsett från några kapitalstarka centra för den koloniala oceanhandeln, förföll städerna och de ganska nyetablerade industrierna. Klyftorna mellan de rika jordägarna och kapitalisterna å ena sidan och den fattiga befolkningen å andra, vidgades. Lågadeln, "hidalgos", måste söka sig ut till kolonierna eller ta värvning i hären. Tiggarna blev allt fler.
En förteckning från Cáceres i Estremadura år 1557 räknar med 1 900 fattiga på en befolkning av 7 400. 1595 var de fattiga 3 500 av totalt 8 300 invånare. I Trujillo var de fattiga hälften av befolkningen på 9 650 år 1557.
Mot slutet av århundradet skrev en Christobal Pérez de Herrera i en serie promemorior att det i Spanien finns 150 000 tiggare, 1608 talar han om en halv miljon och 1617 om en miljon. Även om uppgifterna inte är helt statistiskt tillförlitliga ger de ändå uttryck för en tydlig ökning.
Det var också vid den här tiden som den första stora utvandringen från Europa till Amerika skedde.

Den amerikanske forskaren Peter Boyd-Bowman har undersökt den spanska utvandringen och konstaterat att det, mellan åren 1506 - 1650, utvandarde 450 000 människor från Spanien till Amerika, mest till Mexico, Cuba och Latinamerika.

I dag finns ingenstans, som inte redan är befolkad, att utvandra till.

DN SvD
AB
GP

 

Öppet brev till äldrevården

Jag är sjuttiosju år gammal och har börjat fundera över min krympande framtid.
Diverse krämpor gör mig stundom ofärdig medan vårdcentralens samlade medicinska kunskap helt står handfallen inför detta tillstånd. Man kan inte göra en diagnos och kan därför inte åtgärda saken. Jag får gå med min värk och knapra Alvedon.

Inget ont om läkarvetenskapen.  Doktorerna söker med hjälp av kraftfull medicinering, hindra min prostatacancer att utvecklas men medicinerna reducerar samtidigt, sakta men säkert, min redan tidigare begränsade muskelmassa. Sådana är biverkningarna.
Numera vänder jag bort blicken från min spegelbild i badrummet.

Vad kommer att hända med mig de kommande tio åren?
Min hustru är fjorton år yngre än jag och kan ännu en tid, så länge hon orkar och har lust, hjälpa mig med sådant jag inte längre klarar av. Hennes arbetsbörda blir allt större.

Men hur blir det därefter?

I annonser, i medier och i pensionärstidningar ser jag pigga, ständigt leende och vitala gamlingar som reser runt och upplever världen, sportar, äventyrar och tycks leva sin tillvaro i en evigt ungdomligt frustande livsglädje.
De verkar aldrig behöva tänka på värk i kroppen eller på åldringsvården. Hopps dessa pigga gamlingar inte utgör mall för uppbyggnaden av äldrevården.  Vi är inte alla sådana.
Själv inser jag att det med tiden blir dags för mig att flytta från vårt hus i vår lilla sörmländska by till ett äldreboende.

En tröst i sammanhanget är att jag, enligt entusiastiska politiker, som första åldringsgeneration har möjlighet att välja detta boende. Jag ska vara glad, ty jag har valfrihet.

Kanske är det därför bäst att jag redan idag, innan seniliteten slår till på allvar, förbereder mitt val.
Till en början blir det till att flytta närmare våra barn och barnbarn som bor i Stockholm.
Men det innebär samtidigt att jag och min hustru tvingas flytta bort från den bygd som vi i ett kvarts sekel har älskat, från huset som vi själva tillsammans byggde, från samvaron med alla fina grannar, från den lantliga friden, tystnaden och den friska luften. Nåväl, allt varar inte för evigt.

Men kan man kalla detta för valfrihet?

Sedan ska jag, om jag förstått rätt, också kunna välja kvaliteten på den vård jag ska få.
Naturligtvis vill jag ha högsta möjliga kvalitet i vården. Men frågan är vad det innebär. Hur kan jag jämföra olika vårdgivares kvalitet?Innan jag går in i dimman vill jag därför formulera en kravlista på vilken vård jag, som kund och vårdtagare, vill ha då det blir dags.

De konkurrerande vårdgivarna har alltså härmed en möjlighet att erbjuda mig en vårdkvalitet som ger dem den vårdpenning som jag, under ett mer än ett sextioårigt arbetsliv, varit med om att betala in till stat och kommun. Här är min kravlista och offertförfrågan.

Bästa vårdgivare.
Undertecknad är glad över att vi idag har valfrihet och beställer härmed åldringsvård enligt följande specifikation:

• Personlig vård, om nödvändigt dygnet runt, av högst tre personer som jag själv valt bland befintlig personal
• Möjlighet att sammanbo med min hustru om vi så vill.
• Eget rum med radio. Rummet städas en gång i veckan
• Bredbandsuppkoppling
• Godtagbar säng- och möbelstandard som tillåter varierande ligg- och sittställningar
• En vård som så långt som möjligt utgår från mina levnadsvanor och önskningar och som tar hänsyn till att jag är en levande tänkande och kännande medmänniska och individ.
• En vård där mina behov alltid går före ekonomin.
• En vård där vårdbehovet och vårdformerna definierats i samråd med läkare, vårdpersonal, närmast anhöriga och mig själv.
• En individuell vårdplan som utgår från ovanstående och som ses över varannan månad och revideras vid behov.
• Stimulerande sysselsättning som motsvarar mina egna krav och förmåga när jag själv orkar och vill ha aktivitet
• Närande, varierad och god mat samt dryck som passar min konstitution och mitt tillstånd. Möjlighet att ta en sup eller ett glas vin när jag vill.
• Om nödvändigt, hjälp med toalettbesök och dusch om och när jag behöver
• Ombyte av blöjor eller kläder inom minst en kvart om jag skiter eller pissar på mig.
• Hänsyn till min egen dygnsrytm så att jag får sova vid de tider jag behöver
• Lugnande samtal om jag är förvirrad och upprörd
• Smärtstillande mediciner om jag har värk
• Läkarundersökning minst en gång i kvartalet för att kolla om mediciner kan tas bort eller om nya behöver sättas in
• Ett ombud som jag själv utsett som har till uppgift att följa upp att dessa krav uppfylls och kontrollerar kvalité och mänsklighet i min personliga vård. Ombudet ska ha möjlighet att inspektera när som helst.
• Möjlighet att när som helst ta kontakt med mina anhöriga.
• Möjlighet att, om mitt tillstånd så tillåter, kunna bege mig vart jag vill, med eller utan assistans.
• Möjlighet att säga upp kontraktet med två veckors varsel för att byta till ett bättre alternativ om sådant uppenbarar sig.
• Om vårdbolaget efter kontraktets ingående inte uppfyller ovanstående krav har mitt vårdombud möjlighet att för min räkning kräva ekonomisk ersättning av vårdbolaget.

Välkommen med ert vårderbjudande enligt ovanstående specifikation oavsett om ni driver en privat eller offentlig vårdinrättning.

(Ovanstående text var i förkortad version iförd i PRO-tidningen nr 1/2014)

Tips till vårdbehövande.
Planka gärna kravlistan, lägg till dina personliga preferenser och gör den till din då du ska välja vård.
Enligt vad jag kunnat utröna finns det dessutom ett par webbplatser som ska hjälpa oss gamlingar att välja vård.

Seniorval. se http://seniorval.se/
Seniorval.se presenterar sig som Sveriges största sök- och informationstjänst kring boende, service och omsorg för seniorer. Seniorval.se ägs inte av och är inte beroende av någon myndighet, omsorgs- eller boendeverksamhet eller annan organisation som skulle kunna ha intresse av att ge partisk information. På webbplatsen finns en checklista för den som ska välja äldreboende. Seniorval.se ägs av Senior Life AB. 

Äldreguiden http://www.socialstyrelsen.se/jamfor/aldreguiden som drivs av Socialstyrelsen och som bygger på information som samlats in från landets kommuner. Här kan du göra jämförelser mellan olika vårdföretag utifrån en enkel kravlista. Du får bl.a. uppgifter om antal personal och antal platser på olika äldreboenden, aktiviteter och äldres omdömen.

Se även Marios Retroblogg http://mariosretro.bloggplatsen.se/
 

Ska teknikutvecklingen resultera i ökad arbetslöshet eller i ökade välfärdsresurser?

Marx såg redan 1850-talet tendenserna i den kapitalistiska och tekniska utvecklingen. Utifrån den iakttagelsen drog han bl.a. slutsatsen att kapitalismen i framtiden skulle kunna utveckla produktionstekniken så långt att lönearbetet så småningom skulle vittra bort och bli överflödigt.

Maskinerna skulle producera allt som människor behövde för sitt materiella uppehälle. Människorna skulle befrias från lönearbetets ok för att istället kunna ägna större delen av sitt liv till att utveckla sina konstnärliga, vetenskapliga och humana sidor.
Men bara under förutsättning att löntagarna tagit makten över produktivkrafterna, annars skulle massarbetslöshet bli resultatet.

Nu ser Lars Hultman och Stefan Fölster samma utvecklingstrend som Marx.  Men de drar kanske andra slutsatser.
Lars Hultman är fysiker och professor vid Linköpings universitet. Sedan juni 2013 är han vd för Stiftelsen för Strategisk Forskning. Stefan Fölster var tidigare ekonom på Svenskt näringsliv men är från början av 2013 chef för Reforminstitutet, grundat av Stiftelsen Fritt Näringsliv.

De har gjort en studie ”Vartannat jobb automatiseras inom 20 år – utmaningar för Sverige” där de tittat på teknikutvecklingen och beräknat effekterna för svenska yrken.

På DN Debatt idag redovisar de en del av rapportens innehåll.

De visar att mer än vartannat svenskt yrke kan automatiseras. Störst risk löper jobb som kassapersonal, försäljare och maskinoperatörer. Det kräver stora reformer anser de.

”Rätt hanterat kan teknikskiftet bli ett stort lyft för levnadsstandarden, inte minst för välfärden. En stor del av vård- och omsorgspersonalens praktiska arbetsmoment kan automatiseras och förhoppningsvis frigöra mer tid för det personliga bemötandet. Det innebär emellertid också att välfärden blir mer kapitalintensiv och därmed mer beroende av en god ekonomisk tillväxt.”

De bägge anser att samhället måste reformeras så att alla skall vara efterfrågade på arbetsmarknaden.

Enligt min mening måste forskare, politiker och andra fundera över vilka konsekvenser utvecklingen har för fördelningspolitiken.

Ska teknikutvecklingen resultera i ökad arbetslöshet eller i ökade välfärdsresurser? 

En nyckelfråga inför framtiden.

Kapitalismens fysionomi i sex minuter

Det här filmklippet på 6 minuter ur stumfilmsdokumentären SAMSARA visar den kapitalistiska produktionens fysionomi.

Samsara producerades under fem år i tjugofem länder. SAMSARA är en stumfilmsdokumentär från filmskaparna Ron Fricke och Mark Magidson. 

Ordet samsara  betecknar i indisk religion återfödelse, tron på att allt levande är underkastat en kretsgång av liv och efter döden återuppståndelse i  ny existensform.

Det korta filmklippet visar hur kapitalismens krav på ständigt maximerad profit ökar rationaliseringen, stordriften, centraliseringen och kollektiviseringen i produktionen till omänskliga proportioner.

Det mest tragiska är att vi människor, i den globala kapitalismen, är beroende av detta.

Det är synd om människorna.

http://www.imdb.com/title/tt0770802/

http://barakasamsara.com/