Maud höjer arbetsgivaravgiften

Småföretagare som skulle få sänkt arbetsgivaravgift fick i stället högre avgift. Det berättar Dagens Industri den 31 januari.
Näringsminister Maud Olofsson lovade att arbetsgivar- och egenavgifterna skulle sänkas med 1 procentenhet. Men i stället har avgifterna höjts för många bolag, 600.000 företag som bedrivs som enskild firma är drabbade av högre avgift.

För de företag som väljer att ta ut tre eller trettio karensdagar för att minska sjukförsäkringsavgiften har avgiften i stället blivit högre. Försäkringskassan har nämligen höjt sjukförsäkringspremien med 0,11-0,22 procent, rapporterar Dagens Industri.

VD behåller sina privilegier

Anders Borg är i Davos och kräver regelverk för VD:ars bonusar.
Samtidigt görs en relativt stor affär i medierna över att företagens VD:ar fryser sina ”löner”. Bortsett från att det inte handlar om löner – ¬ vd i börsbolagen är inga lönearbetare – utan om ersättningar och privilegier, lär VD:arna inte riskera att svälta direkt.

Företaget Ericsson har som bekant haft en svår tid, med en minskad totalavkastning på 19 procent, tuffa besparingsprogram och varsel av anställda.
Men Ericssons vd, Carl-Henric Svanberg, tog i oktober 2008 mitt under finanskrisen, ut 212 miljoner kronor från sitt privata bolag, Carl Henric Svanberg AB, meddelar Dagens Industri.
2007 hade Svanbergs bolag tillgångar värda 223 Mkr och var i princip skuldfritt.
Ericssonchefen är en av de största privata ägarna på börsen. Hans aktier i Ericsson, Assa Abloy och Melker Schörling AB är sammanlagt värda 633 Mkr.
2007 hade Carl-Henric Svanberg AB ränteintäkter på 7,2 miljoner kronor. De utgjorde merparten av resultatet på 9,8 Mkr. Carl-Henric Svanbergs aktier i Assa Abloy är i dag värda 339 Mkr, innehavet i Ericsson skulle inbringa 204 Mkr vid en försäljning, och posten i Melker Schörling AB går loss på drygt 90 Mkr, skriver Dagens Industri.

Det skadar väl inte med regelverk för vd-bonusar och frysta VD-ersättningar. Men detta är bara krafs på ytan. Det ändrar ingenting i näringslivets makthierarki och privilegiesystem och inte mildrar det krisen eller förhindrar kommande kriser.
Och som argument för att även de anställda ska frysa sina löner duger det inte.
Eller borde i vart fall inte göra det.

Ekonomernas kunskapskris

I dag, sedan finansbubblan spruckit, anser nästan alla ekonomiska experter att krisen beror på en alltför expansiv penning- och finanspolitik och åtminstone en viss brist på finansiell reglering. Tron på att den finansiella expansionen skulle kunna fortgå i evighet har lett till överdrivet risktagande och kortsiktighet inom finanssektorn.
I dag är nästan alla överens om detta.

Men varför visste forskarna och experterna inte det innan bubblans sprack? Eller visste de, men inte vågade säga något?

När man tidigare frågade dem t.ex. hur derivat och värdepapperisering i långa loppet kan skapa kapital och välstånd och om dessa s.k. instrument inte så småningom måste säcka ihop, blev man avfärdad som idiot. Kritiska artiklar och bokmanus i ämnet refuserades regelmässigt.

Det är således inte bara ekonomin som är i kris. Även den ekonomiska forskningen, mycket av ekonomijournalistiken och ekonomiska konsultbranschen krisar sedan länge. I själva verket är ”experternas” brist på kunskaper en del av den ekonomiska krisen och har bidragit till att den uppkommit.

Vilka kunskaper saknar de? Fram för allt i ekonomisk historia d.v.s. insikter om att det är reella tillgångar, energi, arbete, produktion och sund handel som skapar tillväxt och kapital.
Om de hade läst kapitalismens historia, skulle de inse att finansmarknadens, kapitalisternas, uppgift är att samla kapital och placera kapitalet där det gör mest nytta.
Om de t.ex. förstått skillnaden mellan pris och värde skulle de i tid ha hisnat för alla överdrifter och luftslott.

Det är inte frågan om att ersätta marknadsekonomin eller kapitalismen.
Det gäller bara för ekonomerna, ekonomiexperterna och de ekonomiska aktörerna att komma tillbaka till verkligheten.

PS. I en kommentar påpekar "Francisco" att Lars Jonung skriver i samma sak i dagens DN.

Superklassen möts

I dag –¬ den 27 januari 2009 – inleds det årliga mötet med The World Economic Forum, Världsekonomiskt Forum, i Davos.
Huvudtemat är ”Global Risks 2009”.

Allt började i Davos 1970 då Klaus Schwab, som fortfarande är ordförande, samlade 400 europeiska företagsledare och akademiker för att diskutera vad man kunde lära av amerikansk managementteknik.
I dag är WEF är ett globalt nätverk som också arrangerar regionalt Forum i olika världsdelar, bedriver egen forskning och lanserar olika “initiativ” i stora, globala frågor som klimat, vatten- och livsmedelstörsörjning och korruption. Verksamheten finansieras av medlemsavgifter från 1000 storföretag med en årsomsättning på minst 1 miljard dollar.
I panelen för debatten ”Europeisk ekonomisk politik” sitter, enligt programmet, statsminister Fredrik Reinfeldt tillsammans med EU-kommissionens ordförande José Manuel Barosso, ECB-chefen Jean-Claude Trichet och italienske finansministern Giulio Tremonti.
Den svenska regeringen är representerade vid årets Forum av Fredrik Reinfeldt, finansminister Anders Borg och utrikesminister Carl Bildt.
Den svenska deltagarlistan är i övrigt sig lik. Där finns: Investors Jacob och SEB:s Marcus Wallenberg, Vattenfalls Lars G. Josefsson, Scanias Leif Östling och Stenas Dan Sten Olsson, Annika Falkengren, SEB, Pär Boman, Handelsbanken, Christan Clausen, Nordea, Claes Dahlbäck, Stora Enso, Börje Ekholm, Investor, Conni Jonsson, EQT Partners, Johan Kariström, Skanska, Michael Rosenlew, IK lnvestment Partners, Daniel Sachs, Proventus och Åke Svensson, Saab.
Bland de övriga från andra länder finner man: Bill och Melinda Gates för Gates Foundation, Robert Zoellick, chef för Världsbanken, Laura Tyson, professor vid Berkelyuniversitet och nära rådgivare till president Barack Obama, Ariana Huffington, USA-debattör. Jag hittar bara en indier och ingen kines bland näringslivstopparna. Här finns annars representanter från Amnesty International, Greenpeace, World Wide Fund for Nature, Human Rights Watch, fackliga internationaler — alla är de samlade i schweiziska Davos t.o.m. på söndag 1 februari.
Det är den verkliga makteliten, superklassen, som träffas vid formella och informella möten. Vad kommer ut av detta?

När kapitalismens trogne tjänare spyr

Då och då får man en inblick i finansvärlden.
Det är där de ansvarsfulla män och kvinnor jobbar som ska placera produktionens överskott i nya kloka investeringar och ska ordna så att våra pensionspengar ökar sitt värde.
En av dessa män är Jérome Kerviel, 32.
Kerviel är misstänkt för att ha svindlat franska Société Générale på motsvarande 54 miljarder kronor. Men han vet att berätta,rapporterade Svenska Dagbladet i går.
Kerviel jämför aktiehandeln med tv-spel där det går blixtsnabbt att vinna eller förlora flera miljoner.
"En bra dag gör en normal handlare mellan 30.000 och 40.000 euro i vinst. För mig var en dag med en miljon euro meningslös. Varje dag flyttar jag fram min gräns. Jag tar helt galna risker", säger han i intervjun.
Kerviel erkänner att han dolt förlusttransaktioner men uppger att han bara försökt att tjäna pengar till banken - inte sig åt själv. Det hela eskalerade samtidigt som cheferna enligt honom själv teg.
Jérome Kerviel berättar att han fick sig en tankeställare efter ett terrorattentat i London, då han tjänade 500.000 euro genom att spekulera på en fallande börs. Skrattet fastnade i plötsligt halsen när han först lite senare insåg vad han höll på med: jublade samtidigt som oskyldiga människor dödats i tunnelbanan.
"Jag sprang ut på toaletten och kräktes", säger Jérome Kerviel enligt SvD.
Han kritiserar sin före detta bankledning hårt för bristande moraliskt ansvar. Att hans närmsta chefer inte skulle ha vetat om vad han höll på med anser Kerviel vara rent nonsens.

Vi är alla amerikaner

När min far var fyra år ville min farfar och farmor fly arbetslöshetens Toscana för en bättre framtid i Amerika. Så som så många av deras släktingar och vänner sökte de utresetillstånd. Men första världskriget hindrade utresan. Femton år senare var arbetslösheten fortfarande stor i Italien och min far fick arbete i Sverige.
Jag blev svensk. Hade det funnits arbete i Italien skulle jag väl blivit italienare. Om inte världskriget hade börjat kanske jag blivit amerikan.

Men är vi inte alla amerikaner?
I varje fall vi som var unga på femtiotalet.
Uppvuxna som vi är med Kalle Anka, Stålmannen och Knallhatten, Tom Sawyer, Huckleberry Finn och Trollkarlen från Oz, Johnny Weissmüller, Gene Kelly och Humphrey Bogart, Glenn Miller, Charlie Parker och Miles Davies, Joe Louis, Sugar Ray Robinson och Jesse Owens och Cyril Chessman, Coca Cola, Marlboro och Spearmint, Steinbeck, Hemingway och O´Neill… Hur skulle vi kunna vara annat?
Inte ens under Vietnamkriget kunde vi hata USA, bara dess ledning och militärmakt.
De senaste åren med Bush har tyvärr påmint om den mörka tiden.
Men trots allt måsta vi erkänna att USA är världens största demokrati och möjligheternas land.
Med Barack Obama som president finns ett hopp om att det Amerikas Förenta stater, som vi älskar, ska komma tillbaka.
Orkar vi förlora det hoppet ännu en gång?

Bredbandsbluffen

Enligt dagens DN och E24 blir allt fler missnöjda med hastigheten på sina mobila ”bredband”. Antalet klagomål till Konsumenternas Tele- och Internetbyrå har ökat med 780 procent. Troligen är de som klagar sådana som inte kan få riktigt bredband utan fått nöja sig med mobila lösningar.

PTS, riksdagen och den statliga bredbandsutredaren 2007, Åke Hedén, ansåg att ett bredband borde klara minst 2 Mbit/s i bägge riktningar.
För att nå 2 Mbit/s krävdes dock en teknik med kabel, fiber eller ADSL. Men när det blev för knepigt att leverera detta dök det upp hjälpsamma företag med enklare lösningar som Wimax och mobilt "bredband" upp. Trots att dessa inte klarade att garantera en uppkopplingshastighet på 2 Mbit/s i bägge riktningar började de ändå tala om ”bredband”.

Företagens överdrifter i marknadsföringen kan ske så länge som att ”bredband” inte definieras som en viss uppkopplingshastighet.
Därför kommer allt fler internetkunder att känna sig lurade.