Vad fan får vi för lönearbetet?

Människan har, både som individ och som samhällsvarelse, i alla tider tvingats arbeta för sin överlevnad.

Arbetet och produktionen är därmed grunden för vår gemensamma ekonomiska, sociala och kulturella utveckling.

De första människorna levde som nomader direkt av vad naturen gav.
Men för ca 12 000 år sedan började människor odla, hålla boskap och blev bofasta. Förutsättningarna för arbetet hade radikalt förändrats. Storbönder blev kungar över dem som inte ägde jord. Slavar blev en viktig produktionsfaktor. Städer byggdes. Krigararistokratier styrde och ställde.
En omfattande hantverksproduktion och handel uppstod. Pengar, skrivkonst, räknekonst blev nödvändiga kunskaper.

Utvecklingen gick vidare.
Bankväsende och kolonialism förändrade samhällsekonomin ytterligare. Nationer bildades. Kejsare, krigsmakt och religiösa ledare styrde de arbetande. Olika furstehus och handelshus konkurrerade med varandra. Handeln ökade i omfattning. Enorma rikedomar strömmade till Europa. Hela folk utrotades i kolonierna och ersattes av européer.
Kolonialismen gav Europa enorma tillgångar och kolonisatörerna etablerade sig runt hela världen.
En första fas av globalisering var ett faktum.

Ur denna handelskapitalism växte industrialismen.
Massproduktion av varor i fabriker, lönearbetet, masskonsumtion, värdepappersmarknad, mekanisering, massförstörelsevapen. politiska partier, demokratier blev den nya tidens signum.

De ekonomiska, sociala och kulturella förutsättningarna för världens folk hade än en gång fullständigt förändrats. Resultatet av löntagarnas arbete, samlades hos kapitalägare, som investerade i nya lönsamma projekt. Lönearbetarna bildade organisationer som en motkraft till exploateringen av arbetskraften.

Fortfarande var arbetet och produktionen grunden för den ekonomiska utvecklingen.
Men nu hade också förutsättningarna för kapitaltillväxten förändrats i grunden.
Finansmarknaderna, marknaderna för finansiella instrument och värdepapper som aktier, obligationer, valutor och alla de derivat som i dag omsätts i stor skala har under det senaste decenniet exploderat i omfattning och intensitet. Aktier och fonder syftar inte längre till att skapa resurser för investeringar i realekonomin utan blir en marknad för sig.

Fastän lönearbetet och produktionen är grunden för ekonomin har finansmarknaden förlorat kontakten med dessa grundfaktorer. Finansmarknaden som tidigare allokerade värden till vinstgivande projekt svävar nu fritt i en digitaliserad värld. Värden byter ägare i kortsiktiga profitintressen, där skulder förvandlas till tillgångar, där banker skapar pengar som matar denna virtuella låtsasekonomi med inbillade vinster som inte har sin grund i arbetet och produktionen.
Finansmarknadens värden pumpas upp av papper som inte motsvaras av de värden som skapats i produktionen, t.ex. genom att USA:s banker trycker dollarsedlar som kommer ut på valutamarknaden vilket skapar en smygande inflation. Klyftan mellan casinoekonomin och den verkliga reella ekonomin blir för stor och denna bubbla spricker.

De senaste exemplen är den amerikanska finanskrisen 2008 till 2010 och de stora skuldkriserna 2008 till 2010.
När banker och finansinstitut började förlora pengar på de luftslott som skapats med strukturfonder saknades det plötsligt gigantiska summor för bankerna. Eftersom banksystemet går ut på att alla flyttar pengar mellan sig på interbankmarknaden är i stort sätt alla banker beroende av ett flytande penningsystem för att kunna fungera.
Hösten 2008 vägrade vissa banker att hjälpa varandra på grund av att risken var för stor att de inte skulle få tillbaka sina pengar. Ingen ville längre låna ut några pengar. Interbankmarknaden kollapsade. Finansinstituten Bear Sterns, Lehman Brothers med flera gick i konkurs eller övertogs av andra banker.
Regeringen Bush tvingade under hösten 2008, valåret, den amerikanska kongressen att finansiera de stora skuldbergen som de amerikanska bankerna skapat.
De stora skuldkriserna 2008 till 2010 uppstod med den isländska bankkrisen, den Lettiska finanskrisen, den grekiska korruptionskrisen, den irländska bankkrisen och snart flera länder.
USA har ett gigantiskt underskott både vad gäller deras statsfinanser och deras privata lånesituation. Många amerikaner har fortfarande problem att lösa sina skulder som de skapade under det glada 2000-talet.
Efter de allra flesta bankkriser har skattebetalarna tvingats ersätta förlusterna.

Stora värden dras undan de reala ekonomierna. De värden som skapas av arbetet och produktionen och som bl.a. ska utgöra skattekvoten försvinner i det globala finansspelet, lånekaruseller, skatteplanering, skattesvindel och skattesmitning.
Välfärdsstatens skatteintäkter minskar i huvudsak på grund av att de får allt mindre del av den reella ekonomins överskott. Samtidigt ökar välfärdens behov av resurser.
Politikerna får allt mindre resurser att fördela.

Finansmarknad Wikipedia 

Ekonomiska kriser och krisberedskap i Sverige,  Lars Jonung, Knut Wicksell Policy Paper2019:1 

Vad är finansmarknaden? Bildningsbyrån – finans.Utbildningsradion.
Andreas Cervenka Så gör banken pengar av luft, Rec. i AB

Bankerna bäddar för bubblor. Harry Flam Professor emeritus,Institutet för internationell ekonomi, Stockholms universitet. Rec. av samma bok 

Historien är inte bara historia

Mauricio Rojas, docent i ekonomisk historia, skriver en krönika i söndagens SvD: ”Kommer vår självgodhet att döma oss?” där han drar historiska paralleller som är historiskt tveksamt och som saknar ekonomisk historisk relevans.

Han menar att det drar ihop sig med krigshot och folkvandringar och att situationen påminner om både andra världskriget och romarrikets fall på 400-talet.
”Vi har alldeles för många Chamberlain och knappast någon Churchill i ledande ställning i denna ödesstund. Så var det också på 1930-talet, då det kommande eländet hade kunnat stoppas genom ett modigt och klarsynt ledarskap."

Om vi inte skärper oss ”kan vår framtid komma att likna de gamla romarnas mer än vi i dag är förmögna att föreställa oss.”

Det som är tveksamt i Riojas resonemang är att han bortser från den ekonomiska historien och gör en tämligen ytlig politiskt historisk jämförelse.

På kultursidorna i samma nummer av SvD påpekar tidningens kulturchef, Lisa Irenius, under rubriken ”Hur exceptionell är vår tid egentligen?” att det kan finnas en lockelse i att leva i ”en exceptionell tid”, där ”stora värden” står på spel.
Där ”överdrivna retoriska figurer – som idoga paralleller till historiens mest dramatiska skeenden – har sina risker. De frekventa referenserna till andra världskriget i debatten kan leda fel, som historikern Anthony Beevor påpekade iSvD igår: i osäkra tider vill man gärna känna igen sig i historien, men historien upprepar sig aldrig. Historien utvecklar sig inte heller linjärt.”

Irenius hänvisar till Frédéric Gilli som i Le Monde skriver att parallellerna kan bli ett slags myt.  Det kan snedvrida analyser och skyla att det i dag framför allt är de etablerade partierna som krisar.

Historien är inte bara historia. Man får inte glömma att det vi kallar historien är en mycket komplex sammansättning av föränderliga ekonomiska, sociala, kulturella, psykologiska processer drivna av motsatta intressen, hierarkiska ordningar och påverkade av tillfälliga skeenden, tolkade av eftervärlden.

Se mitt blogginlägg "Lär gärna av historien, men använd den inte som facit"

Ökade välfärdsklyftor leder till kriser

Samhällsekonomer är dåliga, för att inte säga urusla, på att förklara och förutsäga ekonomiska kriser.

Det kan bero på den vetenskapliga samhällsekonomins inriktning på att bygga sin forskning på matematiska modeller, göra skrivbordsstudier av enskildheter som prisförändringar inom perifera segment, ge psykologiska förklaringsmodeller och mikroekonomiska detaljstudier och inriktas på undersökningar av handelsrelationer.

Ofta finns dessutom ett stort inslag av ovetenskapliga ideologiska utgångspunkter som t.ex. den som s.k. chicagoskolan utvecklat.

Utgångspunkten för många ekonomiska teorier är också att de utgår från ideala tillstånd eller ”vackert-väder-modeller” som ekonomen Lars Jonung kallat dem.

Samhällsekonomisk forskning skulle tjäna på att ibland utgå från erfarenheter ur den ekonomiska historien och att använda sociologiska verktyg.

Tyvärr innebär också huvuddelen av den ekonomiska forskningen att så omsorgsfullt som möjligt, ängsligt, navigera runt Karl Marx´ forskning. Beröringsskräcken är påtaglig.

Det har naturligtvis sina historiska förklaringar men det är inte omöjligt att skala av Marx alla de ideologiska paltor som generationer klätt honom i och rensa bort de ovetenskapliga delar av hans egen forskning. Kvar torde bli en mycket noggrann studie av kapitalismen som än i dag är användbar.

Men det finns samhällsekonomer som inte följer huvudströmmen utan presenterar självständiga arbeten.

En sådan är Thomas Pikettysom med sin bok ”Kapitalet i det 21:a århundradet”

undersöker kapitalismen och hur kapitalismen bestämmer de ekonomiska och sociala klyftorna i samhället, och dessa klyftors konsekvenser för politikens villkor.

Boken har kallats för ”en vattendelare i ekonomiskt tänkande” och ”en ’Kapitalet’ för 2000-talet”. Den amerikanska ekonomen Paul Krugman menar att Piketty har skapat ”en revolution i vår förståelse av långsiktig ojämlikhet”.

I dagens SvD ”Understrecket” Agneta Berge, utredare på LO, kommenterar hon Pikettys bok ochforskning.

Det skulle vara en välgärning av arbetarrörelsen att låta översätta boken till svenska.
Katrin Kielos i AB 4 maj

Läs även  Sven-Erik Liedmans artikel i DN 28 april och Katrine Kielos´i DN 31 mars.

Ekonomernas kunskapskris

I dag, sedan finansbubblan spruckit, anser nästan alla ekonomiska experter att krisen beror på en alltför expansiv penning- och finanspolitik och åtminstone en viss brist på finansiell reglering. Tron på att den finansiella expansionen skulle kunna fortgå i evighet har lett till överdrivet risktagande och kortsiktighet inom finanssektorn.
I dag är nästan alla överens om detta.

Men varför visste forskarna och experterna inte det innan bubblans sprack? Eller visste de, men inte vågade säga något?

När man tidigare frågade dem t.ex. hur derivat och värdepapperisering i långa loppet kan skapa kapital och välstånd och om dessa s.k. instrument inte så småningom måste säcka ihop, blev man avfärdad som idiot. Kritiska artiklar och bokmanus i ämnet refuserades regelmässigt.

Det är således inte bara ekonomin som är i kris. Även den ekonomiska forskningen, mycket av ekonomijournalistiken och ekonomiska konsultbranschen krisar sedan länge. I själva verket är ”experternas” brist på kunskaper en del av den ekonomiska krisen och har bidragit till att den uppkommit.

Vilka kunskaper saknar de? Fram för allt i ekonomisk historia d.v.s. insikter om att det är reella tillgångar, energi, arbete, produktion och sund handel som skapar tillväxt och kapital.
Om de hade läst kapitalismens historia, skulle de inse att finansmarknadens, kapitalisternas, uppgift är att samla kapital och placera kapitalet där det gör mest nytta.
Om de t.ex. förstått skillnaden mellan pris och värde skulle de i tid ha hisnat för alla överdrifter och luftslott.

Det är inte frågan om att ersätta marknadsekonomin eller kapitalismen.
Det gäller bara för ekonomerna, ekonomiexperterna och de ekonomiska aktörerna att komma tillbaka till verkligheten.

PS. I en kommentar påpekar "Francisco" att Lars Jonung skriver i samma sak i dagens DN.