Mauricio Rojas, docent i ekonomisk historia, skriver en
krönika i söndagens SvD: ”Kommer vår självgodhet att döma oss?” där han drar
historiska paralleller som är historiskt tveksamt och som saknar ekonomisk
historisk relevans.
Han menar att det drar ihop sig
med krigshot och folkvandringar och att situationen påminner om både andra
världskriget och romarrikets fall på 400-talet.
”Vi har alldeles för många Chamberlain och knappast någon Churchill i ledande ställning i denna ödesstund. Så var det också på 1930-talet, då det kommande eländet hade kunnat stoppas genom ett modigt och klarsynt ledarskap."
”Vi har alldeles för många Chamberlain och knappast någon Churchill i ledande ställning i denna ödesstund. Så var det också på 1930-talet, då det kommande eländet hade kunnat stoppas genom ett modigt och klarsynt ledarskap."
Om vi inte skärper oss ”kan vår framtid komma att likna de gamla romarnas mer
än vi i dag är förmögna att föreställa oss.”
Det som är tveksamt i Riojas resonemang är att han bortser från den ekonomiska historien och gör en tämligen ytlig politiskt historisk jämförelse.
På kultursidorna i samma nummer av SvD påpekar tidningens kulturchef, Lisa Irenius, under rubriken ”Hur exceptionell är vår tid egentligen?” att det kan finnas en lockelse i att leva i ”en exceptionell tid”, där ”stora värden” står på spel.
Där ”överdrivna retoriska figurer – som idoga paralleller till historiens mest dramatiska skeenden – har sina risker. De frekventa referenserna till andra världskriget i debatten kan leda fel, som historikern Anthony Beevor påpekade iSvD igår: i osäkra tider vill man gärna känna igen sig i historien, men historien upprepar sig aldrig. Historien utvecklar sig inte heller linjärt.”
Irenius hänvisar till Frédéric Gilli som i Le Monde skriver att parallellerna kan bli ett slags myt. Det kan snedvrida analyser och skyla att det i dag framför allt är de etablerade partierna som krisar.
Historien är inte bara historia. Man får inte glömma att det vi kallar historien är en mycket komplex sammansättning av föränderliga ekonomiska, sociala, kulturella, psykologiska processer drivna av motsatta intressen, hierarkiska ordningar och påverkade av tillfälliga skeenden, tolkade av eftervärlden.
Se mitt blogginlägg "Lär gärna av historien, men använd den inte som facit"
Det som är tveksamt i Riojas resonemang är att han bortser från den ekonomiska historien och gör en tämligen ytlig politiskt historisk jämförelse.
På kultursidorna i samma nummer av SvD påpekar tidningens kulturchef, Lisa Irenius, under rubriken ”Hur exceptionell är vår tid egentligen?” att det kan finnas en lockelse i att leva i ”en exceptionell tid”, där ”stora värden” står på spel.
Där ”överdrivna retoriska figurer – som idoga paralleller till historiens mest dramatiska skeenden – har sina risker. De frekventa referenserna till andra världskriget i debatten kan leda fel, som historikern Anthony Beevor påpekade iSvD igår: i osäkra tider vill man gärna känna igen sig i historien, men historien upprepar sig aldrig. Historien utvecklar sig inte heller linjärt.”
Irenius hänvisar till Frédéric Gilli som i Le Monde skriver att parallellerna kan bli ett slags myt. Det kan snedvrida analyser och skyla att det i dag framför allt är de etablerade partierna som krisar.
Historien är inte bara historia. Man får inte glömma att det vi kallar historien är en mycket komplex sammansättning av föränderliga ekonomiska, sociala, kulturella, psykologiska processer drivna av motsatta intressen, hierarkiska ordningar och påverkade av tillfälliga skeenden, tolkade av eftervärlden.
Se mitt blogginlägg "Lär gärna av historien, men använd den inte som facit"
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar