För mycket pengar i finanssektorn, medan den reella ekonomin lider av kapitalbrist

SvD:s ekonomijournalist Andreas Cervenka ägnar den 19augusti sin blogg åt att ”Världen svämmar över av pengar”.

Han är inte ensam om att hävda att den finansiella sektorn exploderat och lever sitt eget liv, frikopplad från den så kallade riktiga ekonomin.
Bl.a. menar den brittiske ekonomiprofessorn John Kay att nästa kris bara är en tidsfråga eftersom den finansiella sektorn utvecklats till en självständig organism som livnär sig på spekulation, bubblor och krascher.
I en rapport, med titeln ”A World Awash In Money”, konstaterar konsultfirman Bain & Co att världens finansiella tillgångar trefaldigades mellan 1990 och 2010, till sammanlagt 600 000 miljarder dollar (elva nollor)
Det kan jämföras med världens samlade BNP som 2010 var 63 000 miljarder dollar.
Förklaringen stavas den globala finansifieringen: avregleringar, finansiella uppfinningar i form av nya former av värdepapper, kraftigt växande skuldsättning och tekniska landvinningar som tillsammans skapat en global kapitalfabrik.
Att den riktiga ekonomin inte alls hållit samma tempo brydde sig få om, innan det hela sprack 2007-2008. Risken för nya bubblor är därför konstant.
Allt medan finansmarknadens aktörer berikar sig på en kapitalmarknad som slutatfungera.
Och utan att vänstern bryr sig.

Arbetslinjen för 466 år sedan

En av den engelske kungen Edward VI:s (1537–1553) lagar, “An act for the punishment of vagabonds and for the relief of the poore and impotent persons”, (1547) påbjöd att lönearbetare, som varit utan arbete och inte lyckats få tjänst inom tre dagar, var skyldiga att arbeta åt vem som helst som behövde arbetskraft. Ersättningen för arbetet skulle då vara endast mat och dryck. Om de arbetslösa inte frivilligt antog villkoren, eller om de rymde från sitt tvångsarbete, skulle ett v brännas in på bröstet på vederbörande och de skulle tvingas tillbaka till arbetet. Om de försökte undgå detta slaveri skulle man bränna in ett s i pannan på dem och de skulle förklaras för sina arbetsgivares slavar för livet. Den som försökte undgå detta öde blev hängd.

Så nog har arbetslagstiftningen gått framåt alltid.

Arbetet 

Läs Fackliga InternetJournalen!

Innehåll

Lönesänkarna

Fackliga hjältar och hjältinnor

Ryanair hotar säljare med sparken

Fria fackföreningar i Kina

Fackets historia i årtionden, ett urval

Brittiska media: Facket söker konflikt och ledarna är pampar

Nyheter 200723

Nyheter 200722

Nu är Fackliga InternetJournalen tillbaka!

Klicka här för att komma till Fackliga InternetJournalen

Nu är Fackliga InternetJournalen tillbaka!

Fackliga InternetJournalen, FIJ, publicerades åren 1996-2005 FIJ var ett allmänfackligt nyhetsbrev utan koppling till någon facklig organisation. Jag gav ut nyhetsbrevet på eget initiativ och helt ensam. Syftet var att ge allmän facklig information och samtidigt sprida kunskap om hur facket skulle kunna använda Internet. Jag tyckte nämligen att fackföreningsrörelsen var senfärdig med att använda Internet som ett kontaktmedel mellan fackligt aktiva i Sverige och internationellt och att de fackliga organisationerna inte såg Internets möjligheter som ett medel att utveckla den fackliga demokratiska processen.  Jag ville ge exempel på vad Internet skulle kunna vara. (I samma syfte skrev jag på eget initiativ boken ”Internetionalen. Fackligt internationellt arbete och Internet” som kom ut på Atlas förlag 2001.) FIJ sändes ut till prenumeranterna via e-post och lades samtidigt ut på en webbplats. Till en början var FIJ enbart en webbplats som jag uppdaterade emellanåt men via hemsidan fick jag prenumeranter som via ett e-brev fick innehållsförteckning för det nya numret och en länk till den uppdaterade webbplatsen.  Bloggar fanns inte då. Jag hade alltså ett prenumerantregister som mest omfattande cirka 400 e-postadresser.  Nu har fackliga InternetJournalen återuppstått som blogg. Läs mer här Gå till bloggen

Bok för en vänster som varken förstått Marx eller kapitalismen

Karl Marx var den förste som på ett metodiskt sätt analyserade kapitalismen. Många av hans analysverktyg är fortfarande användbara.

Dumt nog var han fången i sin tids framtidsvisioner och dröm om mänsklighetens befrielse och engagerade sig starkt i politiken. Sina vetenskapliga rön sökte han i tidens anda forma som naturlagar för det historiska förloppet.  Det var ett allvarligt misstag. Han gjorde naturligtvis flera.

Men hans analys och beskrivning av kapitalismen är fortfarande giltig.
68-vänstern älskade Marx och hatade kapitalismen utan att ha förstått någondera medan många ”socialister” slängde ut Marx analys av kapitalismen med badvattnet efter sovjetbyråkratiernas fall.

Marxismen har däremot i snart 150 år kramats ihjäl av anhängare, förvrängts av bolsjeviker, kuppmakare och statsbyråkrater, sönderteoretiserats av professorer och akademiska petimätrar, misstolkats av motståndare, utnyttjats av politiska makthavare, uttolkats av vulgärmarxister och dumbommar och därmed slutligen förvandlats till sin egen motsats en ofrihetens och byråkratins ideologi.

”Marxism” blev en svordom för högern medan ”kapitalism” blev det för vänstern.

Trots det finns fortfarande mycket att hämta i Marx´ analys av kapitalismen. Förutsatt är att man gör det med odogmatiska kritiska ögon och använder sin egen tankeförmåga.

Och härmed inte sagt att det idag inte finns analys av kapitalismen. Analysen av kapitalismens ekonomiska natur presenteras t.ex. i den amerikanske antropologen David Graebers bok ”Skuld. De första 5000 åren”(övers: Joel Nordqvist; Daidalos, 537 s), som inleds med ett gammalt amerikanskt talesätt: Om du är skyldig en miljon så äger banken dig, om du är skyldig en miljard så äger du banken.

Om du inte orkar läsa boken så kan du åtminstone läsa Sveriges bästa ekonomijournalists Andreas Cervenka understreckare i SvD i söndags.

Vad kostar och vad ger Almedalsveckan?

Almedalsveckan är över för den här gången.

Jag var inte där och kan inte se att jag har jag fått ut något av den.

Medierna har rapporterat om politikernas utspel, det är allt.

Vad jag förstått är att mina skattepengar har använts för att myndigheter, kommuner, landsting och politiker ska kunna mingla med varandra med journalister, PR-folk och företag.

Vilket anses gynna demokratin. Men kan någon förklara för mig på vilket sätt det gynnar demokratin att etablissemanget träffas på en plats, visar upp sig för varandra och festar till.

Är det bra för demokratin att journalister frotterar sig med dem de är satta att granska?

Fanns det möjligen någon hederlig grävande journalist på plats som granskat spektaklet kritiskt?

Hur mycket skattepengar gick åt och hur användes pengarna? Vilka journalister krökade med vilka politiker? Hur redovisar skattefinansierade verksamheter sin medverkan?

Jag förstår att de som befinner sig på plats under Almedalsveckan tycker att det är kul och att en del företag raggar kunder, men vad kostar det oss skattebetalare och vad får vi ut av jippot?

Kan det finnas mindre kostnadskrävande alternativ som ger ett större demokratisk utdelning?

Almedalsveckan

DN

SvD Ledarsidan

Egypten och demokratin

Ta dig i akt för makthavare som säger ”Jag vill göra det som är bäst för hela folket”.Antingen ljuger de eller så har de inte begripit att det inte finns någon folkmening eller folkintresse. Folket är splittrat i olika, och inte sällan motsatta, ekonomiska, sociala och kulturella intressen och uppfattningar. Folkmeningen är en chimär.

Det är därför som en verklig demokrati bygger på öppna fria demokratiska institutioner, organisationer, projekt, verksamheter som kan uttrycka och formulera de olika intressena och kanalisera dem i det politiska livet.Det kan vara politiska partier, fackföreningar, ett fritt näringsliv, folkrörelser, bildningsorganisationer, religiösa-, politiska och ekonomiska föreningar o.s.v. ned till små lokala projekt.

En verklig demokrati väger och balanserar olika intressen mot varandra, gynnar överenskommelser och kompromisser.Samhället vilar på gemensamma regler för hur intressekonflikter ska lösas.Polis, militär och domstolsväsende, lag och ordning står fria från formella lojaliteter med någon intressegrupp men övervakas av demokratiskt valda representanter för de olika intressegrupperna.Ekonomiska, sociala och kulturella lojaliteter ska inte ensidigt få möjlighet att påverka politiska och myndighetsbeslut. All myndighets- och maktutövning ska vara öppen för insyn för medborgarna.Demokratin gynnar medborgarnas respekt för oliktänkande, tolerans mot avvikande och deras tillit till demokratins spelregler. Åsikter och intressen måste fritt få uttryckas.Ingen intressegrupp – religiös, politisk, ekonomisk, kulturell eller social – har monopol på sanningen.

Arbetet och produktionen genererar ett ekonomiskt överskott som fördelas på investeringar och konsumtion enligt överenskomna politiska mål.

Det mesta av detta brister i diktaturer. Balans mellan olika intressen har ersatts av tvång och dekret.Därför är det omöjligt att en diktatur plötsligt, över ett år, ska fungera som en fullständig demokrati .Utvecklingen i Egypten är ett tydligt tecken på detta.Allmänna val infördes och hölls, president och parlament valdes. Men presidenten och den valda regeringen gynnade ensidigt brödraskapets intressen. Oppositionen saknade ekonomiska, sociala och kulturella möjligheter att sätta emot.

Folkmassan, eller mobben om man så vill, även om den är miljonhövdad, är inte representativ för hela folket. I folkmassan döljer sig intressemotsättningarna som snart kommer att slita den inbillade ”folkviljan” i stycken.

Militären är inte garantin för balansen mellan intressemotsättningarna eftersom den själv är en intressegrupp och själv är splittrad i olika intressen. En liten grupp militär kan ta makten, i militärens eller folket namn, men någon demokrati kan den inte garantera.

Det är därför som ”revolutioner” mycket sällan leder till demokrati utan oftare till dess motsats.

DagensArenaSvD NyheterSvD Brännpunkt
SvD Blogg
SvD

Mauricio Rojas SvD
DN ledare