Internationella valutafonden, IMF, varnar för att världens länder riskerar ett valutakrig om de försöker lösa inhemska problem genom växelkurser.
I det sammanhanget kan det vara värt att påminna om att Kinas centralbankschef, Zhou Xiaochuan, inför G20-mötet i London den 2 april 2009, föreslog en ny global valuta. Den skulle användas för handel, investeringar, för världsmarknadspriser på basvaror och för de multinationella företagens bokföring.
Den globala valutan skulle hanteras av den internationella valutafonden IMF.
De 185 medlemsländerna i IMF äger andelar på samma sätt som aktieägare äger aktier i ett bolag. Andelarna kallas SDR, special drawing rights. Värdet på den globala valutan skulle kopplas till värdet på dessa andelar. Därmed skulle valutans värde inte falla även om enskilda länder hamnar i kris.
”En super-suverän valutareserv som sköts av en global institution kan användas både för att skapa kontroll och likviditet”, skrev Zhou.
”Det minskar risken för framtida kriser avsevärt och ökar också möjligheterna att hantera en kris.” skrev han.
Ett liknande förslag kom upp i Bretton Woods efter andra världskriget, för 65 år sedan,
när IMF bildades. Då presenterade ekonomen John Maynard Keynes (1883–1946) ett projekt för framtidens världshandel ”International Trade Organization (ITO)” vilken, tillsammans med Internationella Valutafonden (IMF) och Världsbanken (IBRD), skulle utgöra en av de tre hörnstenarna i en ny ekonomisk världsordning inom ramen för FN.
Enligt detta förslag skulle ITO vara understödd av en internationell centralbank, en internationell clearingunion, The International Clearing Union, ICU, som skulle utfärda en global valuta för handel, kallad bancor.
Orsakerna till att ITO aldrig blev av är att USA blockerade den men det fanns även andra politiska orsaker.
Kan Keynes förslag kanske hindra att valutakriget bryter ut på riktigt?
E24
Veckans Affärer
E24
SvD
Expressen
DN
Veckans Affärer
SR
Sydsvenskan
onsdag 6 oktober 2010
måndag 4 oktober 2010
Väljarnas ansvar
För att inte ge SD chans att bli tungan på vågen vid omröstningen av riksdagens talman kunde de rödgröna ha avstått från att lansera en egen talmanskandidat.
De rödgröna väljer i stället att föreslå en egen kandidat, Kent Härstedt, som motkandidat till den av alliansen nominerade Per Westberg.
Om SD inte hade funnits hade detta alternativ varit helt normalt och inte ett dugg problematiskt.
Men realiteten är ju att SD finns där. Väljarna har i demokratiska val placerat dem där.
Att avstå från att nominera, för att inte ge SD utrymme att avgöra frågan, är ju också att göra sig avhängig SD.
Om de rödgröna i varje fråga ska tassa runt SD innan beslut blir det ju i realiteten så att SD indirekt påverkar besluten.
De rödgröna bör köra sin politik utan hänsyn till SD. Om SD i en avgörande fråga fäller regeringen så är det en konsekvens av valresultatet. Väljarna får, i demokratisk ordning, ta sitt ansvar.
SvD
Expressen
SvD
DN
De rödgröna väljer i stället att föreslå en egen kandidat, Kent Härstedt, som motkandidat till den av alliansen nominerade Per Westberg.
Om SD inte hade funnits hade detta alternativ varit helt normalt och inte ett dugg problematiskt.
Men realiteten är ju att SD finns där. Väljarna har i demokratiska val placerat dem där.
Att avstå från att nominera, för att inte ge SD utrymme att avgöra frågan, är ju också att göra sig avhängig SD.
Om de rödgröna i varje fråga ska tassa runt SD innan beslut blir det ju i realiteten så att SD indirekt påverkar besluten.
De rödgröna bör köra sin politik utan hänsyn till SD. Om SD i en avgörande fråga fäller regeringen så är det en konsekvens av valresultatet. Väljarna får, i demokratisk ordning, ta sitt ansvar.
SvD
Expressen
SvD
DN
söndag 3 oktober 2010
Polis slår till mot politiker i Eskilstuna
En och en halv vecka före valet slog polisen till hemma hos en ledande lokalpolitiker i Eskilstuna, meddelar lördagens Eskilstuna-Kuriren och Folket.
Husrannsakningar genomfördes samtidigt i 14 länder för att komma åt en omfattande fildelningshärva. Ett flertal av politikerns datorer togs i beslag och politikern själv delgavs misstanke om brott mot upphovslagen. Man hade nämligen hittat ett ip-nummer som hörde till hans Internetabonnemang.
Han är nu avförd från alla misstankar, men belgisk polis vill ändå undersöka hans datorutrustning, säger tidningen.
Jag vet inte vem politikern är eller vilket parti han företräder men blir oroad över att polisen strax före ett val kan lägga beslag på en politikers datorer.
Det påminner allt för mycket om värsta diktaturstaten.
Inte för att politiker ska behandlas annorlunda än andra människor, men på något sätt känns det ganska läskigt när man tänker på vad sådant kan leda till i förlängningen?
På vilka lösa grunder kan polisen lägga beslag på demokratiskt valda förtroendemäns datorer?
Antagligen hade den drabbade politikern adresser till andra politiker i sin dator. Räcker detta för att polisen ska klampa in även hos dem och lägga beslag på också deras datorer?
Finns det några proportioner mellan orsaken till beslagtagandet å ena sidan och blotta misstanken om att det kan finnas politiska motiv bakom?
Med all respekt för upphovsrätten, men bör det inte finnas något sätt att väga demokratiska intressen mot upphovsrättsliga intressen innan polisen slår till?
Husrannsakningar genomfördes samtidigt i 14 länder för att komma åt en omfattande fildelningshärva. Ett flertal av politikerns datorer togs i beslag och politikern själv delgavs misstanke om brott mot upphovslagen. Man hade nämligen hittat ett ip-nummer som hörde till hans Internetabonnemang.
Han är nu avförd från alla misstankar, men belgisk polis vill ändå undersöka hans datorutrustning, säger tidningen.
Jag vet inte vem politikern är eller vilket parti han företräder men blir oroad över att polisen strax före ett val kan lägga beslag på en politikers datorer.
Det påminner allt för mycket om värsta diktaturstaten.
Inte för att politiker ska behandlas annorlunda än andra människor, men på något sätt känns det ganska läskigt när man tänker på vad sådant kan leda till i förlängningen?
På vilka lösa grunder kan polisen lägga beslag på demokratiskt valda förtroendemäns datorer?
Antagligen hade den drabbade politikern adresser till andra politiker i sin dator. Räcker detta för att polisen ska klampa in även hos dem och lägga beslag på också deras datorer?
Finns det några proportioner mellan orsaken till beslagtagandet å ena sidan och blotta misstanken om att det kan finnas politiska motiv bakom?
Med all respekt för upphovsrätten, men bör det inte finnas något sätt att väga demokratiska intressen mot upphovsrättsliga intressen innan polisen slår till?
fredag 1 oktober 2010
Enfaldigt om facket i Expressen
Får en Sverigedemokrat vara med i facket? frågar Eric Erfors i dagens Expressen.
Och han svarar ja på sin egen fråga.
Frågan är dock inte så enkel och enfaldig som Erfors vill göra den till.
Fackföreningarna ska ”inte per automatik utesluta någon på grund av en viss partitillhörighet.” säger Erfors. Det leder till godtycke menar han.
Så långt har han rätt. Men vem, mer än Erfors, har påstått att problemet är lätt.
En uteslutning ur en ideell förening kräver att den uteslutne på ett tydligt sätt har motverkat föreningens syften. Det gäller ju de flesta organisationer, även företag.
Organisationen måste ju t.ex. ha rätt att försvara sig mot infiltrationsförsök.
Men sen kommer Erfors till sina huvudargument: ”Fackföreningarna har en särställning i svensk lagstiftning och helt andra befogenheter än en frimärksklubb - eller ett parti - som vill bli av med en bråkig medlem. -- Dessutom råder det i praktiken ett fackligt monopol i Sverige; det finns inga konkurrerande fack för utsparkade sverigedemokrater att gå med i.”
Jo det är skillnad mellan fackföreningsrörelsen och en frimärksklubb.
Fackföreningsrörelsen ska verka för löntagarnas gemensamma intressen. Det betyder att arbetet står i centrum för verksamheten. Arbetet och arbetets villkor är central för varje löntagare och för samhället i stort. Fackföreningsrörelsen är därmed knappast ett särintresse utan ett allmänt samhällsintresse.
I syfte att verka för löntagarnas intressen vill fackföreningsrörelsen verka för ekonomisk, social och kulturell demokrati. Ett viktigt mål är därvid solidaritet med löntagare i hela världen. Fackets mål är alltså politiskt.
Men fackföreningsrörelsen kan inte ställa upp i politiska val. Därför har man bildat Socialdemokratiska Arbetarepartiet som kan nå de politiska målen via det parlamentariska systemet. LO-facket och partiet är samma rörelse, arbetarrörelsen.
Främlingsfientlighet och nationalism hör inte hemma i arbetarrörelsen.
Det torde diskriminera en sverigedemokrat som öppet agiterar för sina politiska mål.
Sen är naturligtvis fortfarande frågan om huruvida passivt medlemskap i SD ska räcka för uteslutning. Men det torde varje lokal facklig organisation få bestämma om, oavsett vad Erfors tycker. Ett problem är ju bl.a. att varje medlem kan bli förtroendeman och då uppstår frågan om förtroendemannen med SD-sympatier kan verka för organisationens mål som är de motsatta. Eller ska medlemmar med SD-sympatier inte få bli fackliga förtroendemän?
Till sist: Om Erfors, eller sverigedemokrater, vill starta en skråorganisation som tar in medlemmar i antidemokratiska organisationer så kan de göra det.
Vad är det som hindrar?
Och han svarar ja på sin egen fråga.
Frågan är dock inte så enkel och enfaldig som Erfors vill göra den till.
Fackföreningarna ska ”inte per automatik utesluta någon på grund av en viss partitillhörighet.” säger Erfors. Det leder till godtycke menar han.
Så långt har han rätt. Men vem, mer än Erfors, har påstått att problemet är lätt.
En uteslutning ur en ideell förening kräver att den uteslutne på ett tydligt sätt har motverkat föreningens syften. Det gäller ju de flesta organisationer, även företag.
Organisationen måste ju t.ex. ha rätt att försvara sig mot infiltrationsförsök.
Men sen kommer Erfors till sina huvudargument: ”Fackföreningarna har en särställning i svensk lagstiftning och helt andra befogenheter än en frimärksklubb - eller ett parti - som vill bli av med en bråkig medlem. -- Dessutom råder det i praktiken ett fackligt monopol i Sverige; det finns inga konkurrerande fack för utsparkade sverigedemokrater att gå med i.”
Jo det är skillnad mellan fackföreningsrörelsen och en frimärksklubb.
Fackföreningsrörelsen ska verka för löntagarnas gemensamma intressen. Det betyder att arbetet står i centrum för verksamheten. Arbetet och arbetets villkor är central för varje löntagare och för samhället i stort. Fackföreningsrörelsen är därmed knappast ett särintresse utan ett allmänt samhällsintresse.
I syfte att verka för löntagarnas intressen vill fackföreningsrörelsen verka för ekonomisk, social och kulturell demokrati. Ett viktigt mål är därvid solidaritet med löntagare i hela världen. Fackets mål är alltså politiskt.
Men fackföreningsrörelsen kan inte ställa upp i politiska val. Därför har man bildat Socialdemokratiska Arbetarepartiet som kan nå de politiska målen via det parlamentariska systemet. LO-facket och partiet är samma rörelse, arbetarrörelsen.
Främlingsfientlighet och nationalism hör inte hemma i arbetarrörelsen.
Det torde diskriminera en sverigedemokrat som öppet agiterar för sina politiska mål.
Sen är naturligtvis fortfarande frågan om huruvida passivt medlemskap i SD ska räcka för uteslutning. Men det torde varje lokal facklig organisation få bestämma om, oavsett vad Erfors tycker. Ett problem är ju bl.a. att varje medlem kan bli förtroendeman och då uppstår frågan om förtroendemannen med SD-sympatier kan verka för organisationens mål som är de motsatta. Eller ska medlemmar med SD-sympatier inte få bli fackliga förtroendemän?
Till sist: Om Erfors, eller sverigedemokrater, vill starta en skråorganisation som tar in medlemmar i antidemokratiska organisationer så kan de göra det.
Vad är det som hindrar?
måndag 27 september 2010
Många orsaker till s-förlusten
Så här ser tillbakagången för s ut i valstatistiken jämfört med uppgången för M (svenska riksdagsvalen).
2002
S 39,85 - M 15,26
2006
S 34,99 - M 26,23
2010
S 30,7 - M 30,0
SD 5,7
Det finns både strukturella och politiska orsaker till fackets och socialdemokratins försvagning i Sverige och i Europa.
Branschorganisationen Teknikföretagen har nyligen gjort en prognos som visar att den ekonomiska krisen ledde till att 50 000 industrijobb i Sverige försvann för gott.
Samtidigt försämrade Alliansregeringen villkoren för A-kassersättningen vilket ledde till att fackföreningarnas arbetslösa medlemmar fick sin ersättning sänkt. Och under samma tid höjdes A-kasseavgifterna kraftigt, dels på grund av den ökade arbetslösheten och dessutom på grund av regeringsbeslut.
Mängder av fackliga medlemmar, socialdemokratins väljar- och medlemsbas, lämnade därmed A-kassan och facket.
Omställningen från industriproduktion till tjänsteproduktion skapar dessutom oro och identitetsförvirring för många löntagare.
Samma tendenser uppträder i övriga Europa. I Grekland och Portugal – de länder som fortfarande har en socialdemokratisk regering - har referingarna fått till uppgift att sanera ett ekonomiskt kaos som uppstått och sopats under mattan av tidigare borgerliga regeringar. Ingenting som ökar partiernas popularitet precis, vilket Göran Persson kan omvittna.
Men det finns ytterligare en orsak till att socialdemokratiska partier försvagats under de senaste decennierna, nämligen det faktum att socialdemokratins idéer blivit så allmänna och accepterade så att även andra partier tagit upp typiskt socialdemokratiska lösningar på samhällsproblem i sina program. V har avleniniserats och blivit socialdemokratiskt och Mp har blivit socialdemokratiskt inom ramen för blocksamarbetet.
Moderaterna har socialdemokratiserats ytterst medvetet och med sikte på att erövra socialdemokratiska väljare. M.s ökning har skett i samma takt som moderaterna betonat arbetslinjen, accepterat den svenska arbetsmarknadsmodellen, mjukat upp sin hårda nyliberala image och t.o.m. kallat sig för ”det nya arbetarpartiet”. C och Fp, som tvärtom gjort en ideologisk högersväng mot dogmatisk nyliberalism, har förlorat väljarnas förtroende.
Så bortsett från många andra orsaker som brukar anföras t.ex. misstroende för partiledning, sned och vinklad mediebevakning, ev. nackdelar med blockpolitiken, dåligt genomförd valkampanj, ökad individualism, plånboksfixering, finns dessa underliggande orsaker.
I grunden är det de ekonomiskt- sociala realiteterna som styr väljaropinionen på längre sikt.
SD:s framgångar är ännu ett bevis för detta. Det är ingen grov gissning att SD tagit sina väljare ur socialdemokratins väljarbas, d.v.s. arbetslösa löntagare. SD är inte bara främlingsfientligt, det är också ett missnöjesparti.
I min hemkommun Eskilstuna, där ungdomsarbetslösheten är hög och kommunen fortfarande är inne i en omvandlingsprocess från utpräglad industristad till något annat, har SD ökat mer än genomsnittet i riket. I vissa valkretsar har SD fått upp till 14 procent.
Valutgången i Eskilstuna, S, M och SD.
2002
S 45,75 - M 12,61 - SD 1,51
2006
S 44,45 - M 19,97 - SD 3,32
2010
S 35,9 - M 26,2 - SD 7,9
Här är minskningen för S och ökningen för M tydligare än i riket.
S-ledningen i Eskilstuna har under den gångna mandatperioden föryngrat och förnyat sig och har ett gott anseende, inte minst gäller det kommunstyrelsens nye unge ordförande Jimmy Jansson. Den borgerliga oppositionen är dessutom ganska svag. Nedgången här för s tycks således inte handla om missnöje med den socialdemokartiska ledningen i kommunen utan om annat.
När de ekonomiskt- sociala realiteterna förändras måste partierna, för att fånga upp väljaropinioner, anpassa sin politik efter förändringarna och förmedla sin berättelse om samhället till väljarna. Arbetarrörelsens målgrupp är Sveriges 4,5 miljoner löntagare.
DN, ledare
DN Debatt
Norrländskan
Eskilstuna-Kuriren
Dalademokraten
LO-Tidningen
LO-Tidningen
Piteå-Tidningen
2002
S 39,85 - M 15,26
2006
S 34,99 - M 26,23
2010
S 30,7 - M 30,0
SD 5,7
Det finns både strukturella och politiska orsaker till fackets och socialdemokratins försvagning i Sverige och i Europa.
Branschorganisationen Teknikföretagen har nyligen gjort en prognos som visar att den ekonomiska krisen ledde till att 50 000 industrijobb i Sverige försvann för gott.
Samtidigt försämrade Alliansregeringen villkoren för A-kassersättningen vilket ledde till att fackföreningarnas arbetslösa medlemmar fick sin ersättning sänkt. Och under samma tid höjdes A-kasseavgifterna kraftigt, dels på grund av den ökade arbetslösheten och dessutom på grund av regeringsbeslut.
Mängder av fackliga medlemmar, socialdemokratins väljar- och medlemsbas, lämnade därmed A-kassan och facket.
Omställningen från industriproduktion till tjänsteproduktion skapar dessutom oro och identitetsförvirring för många löntagare.
Samma tendenser uppträder i övriga Europa. I Grekland och Portugal – de länder som fortfarande har en socialdemokratisk regering - har referingarna fått till uppgift att sanera ett ekonomiskt kaos som uppstått och sopats under mattan av tidigare borgerliga regeringar. Ingenting som ökar partiernas popularitet precis, vilket Göran Persson kan omvittna.
Men det finns ytterligare en orsak till att socialdemokratiska partier försvagats under de senaste decennierna, nämligen det faktum att socialdemokratins idéer blivit så allmänna och accepterade så att även andra partier tagit upp typiskt socialdemokratiska lösningar på samhällsproblem i sina program. V har avleniniserats och blivit socialdemokratiskt och Mp har blivit socialdemokratiskt inom ramen för blocksamarbetet.
Moderaterna har socialdemokratiserats ytterst medvetet och med sikte på att erövra socialdemokratiska väljare. M.s ökning har skett i samma takt som moderaterna betonat arbetslinjen, accepterat den svenska arbetsmarknadsmodellen, mjukat upp sin hårda nyliberala image och t.o.m. kallat sig för ”det nya arbetarpartiet”. C och Fp, som tvärtom gjort en ideologisk högersväng mot dogmatisk nyliberalism, har förlorat väljarnas förtroende.
Så bortsett från många andra orsaker som brukar anföras t.ex. misstroende för partiledning, sned och vinklad mediebevakning, ev. nackdelar med blockpolitiken, dåligt genomförd valkampanj, ökad individualism, plånboksfixering, finns dessa underliggande orsaker.
I grunden är det de ekonomiskt- sociala realiteterna som styr väljaropinionen på längre sikt.
SD:s framgångar är ännu ett bevis för detta. Det är ingen grov gissning att SD tagit sina väljare ur socialdemokratins väljarbas, d.v.s. arbetslösa löntagare. SD är inte bara främlingsfientligt, det är också ett missnöjesparti.
I min hemkommun Eskilstuna, där ungdomsarbetslösheten är hög och kommunen fortfarande är inne i en omvandlingsprocess från utpräglad industristad till något annat, har SD ökat mer än genomsnittet i riket. I vissa valkretsar har SD fått upp till 14 procent.
Valutgången i Eskilstuna, S, M och SD.
2002
S 45,75 - M 12,61 - SD 1,51
2006
S 44,45 - M 19,97 - SD 3,32
2010
S 35,9 - M 26,2 - SD 7,9
Här är minskningen för S och ökningen för M tydligare än i riket.
S-ledningen i Eskilstuna har under den gångna mandatperioden föryngrat och förnyat sig och har ett gott anseende, inte minst gäller det kommunstyrelsens nye unge ordförande Jimmy Jansson. Den borgerliga oppositionen är dessutom ganska svag. Nedgången här för s tycks således inte handla om missnöje med den socialdemokartiska ledningen i kommunen utan om annat.
När de ekonomiskt- sociala realiteterna förändras måste partierna, för att fånga upp väljaropinioner, anpassa sin politik efter förändringarna och förmedla sin berättelse om samhället till väljarna. Arbetarrörelsens målgrupp är Sveriges 4,5 miljoner löntagare.
DN, ledare
DN Debatt
Norrländskan
Eskilstuna-Kuriren
Dalademokraten
LO-Tidningen
LO-Tidningen
Piteå-Tidningen
fredag 24 september 2010
Vilken socialdemokrati röstade de socialdemokratiska väljarna på?
Det är naturligtvis olika.
Själv röstade jag i första hand på arbetarrörelsen eftersom jag tror på den sammanhållna rörelsen som en progressiv kraft i samhällsutvecklingen. Andra röstar på partiledningen och på Mona Sahlin. Det finns säkert de som högg på ett uthängt valfläsk, exempelvis sänkt skatt för pensionärer. Somliga röstade på socialdemokratins idéer i största allmänhet så som de framställs i media eller i partiprogrammet. Några väljer s som minst dåliga alternativ medan andra röstar s för att de alltid gjort det. Somliga är högersossar andra vänster.
Antagligen sammanfaller olika motiv hos en och samma väljare.
Men finns det något gemensamt för dem alla?
Är det möjligt, eller lämpligt, att skapa en partlinje som utgör en minsta gemensamma nämnare?
Eller ska partiet, för att vinna nya väljare, söka en ideologisk linje som attraherar dem som inte röstade på socialdemokraterna?
Vad i moderaternas politik var det som attraherade de väljare som tidigare röstat på socialdemokraterna men som nu röstade på moderaterna? Vad saknade de hos socialdemokratin?
Ska socialdemokratin, utan att snegla på väljarkåren, söka sin förlorade själ?
Kan frågan om vilken socialdemokrati de socialdemokratiska väljarna röstade på, ge en anvisning om varför s förlorade valet? Och på hur nästa val ska vinnas?
Så många frågor.
DN
LO-Tidningen
Själv röstade jag i första hand på arbetarrörelsen eftersom jag tror på den sammanhållna rörelsen som en progressiv kraft i samhällsutvecklingen. Andra röstar på partiledningen och på Mona Sahlin. Det finns säkert de som högg på ett uthängt valfläsk, exempelvis sänkt skatt för pensionärer. Somliga röstade på socialdemokratins idéer i största allmänhet så som de framställs i media eller i partiprogrammet. Några väljer s som minst dåliga alternativ medan andra röstar s för att de alltid gjort det. Somliga är högersossar andra vänster.
Antagligen sammanfaller olika motiv hos en och samma väljare.
Men finns det något gemensamt för dem alla?
Är det möjligt, eller lämpligt, att skapa en partlinje som utgör en minsta gemensamma nämnare?
Eller ska partiet, för att vinna nya väljare, söka en ideologisk linje som attraherar dem som inte röstade på socialdemokraterna?
Vad i moderaternas politik var det som attraherade de väljare som tidigare röstat på socialdemokraterna men som nu röstade på moderaterna? Vad saknade de hos socialdemokratin?
Ska socialdemokratin, utan att snegla på väljarkåren, söka sin förlorade själ?
Kan frågan om vilken socialdemokrati de socialdemokratiska väljarna röstade på, ge en anvisning om varför s förlorade valet? Och på hur nästa val ska vinnas?
Så många frågor.
DN
LO-Tidningen
Kapitalisterna ersätts av bördsaristokrati
Tidskriften Veckans Affärer listar Sveriges 30 rikaste miljardärer.
Där finns nyttiga kapitalister som innovatörerna Rausing och Kamprad.
Där finns också fastighetsklippare som Fredrik Lundberg.
Men de flesta, 18 av 30, är arvtagare. De har förtjänat sina miljarder genom att ha skaffat sig rika föräldrar.
Den fadda lukten av bördsaristokrati tränger ut doften av riktig gammaldags kapitalism i kapitalägarnas salonger.
Där finns nyttiga kapitalister som innovatörerna Rausing och Kamprad.
Där finns också fastighetsklippare som Fredrik Lundberg.
Men de flesta, 18 av 30, är arvtagare. De har förtjänat sina miljarder genom att ha skaffat sig rika föräldrar.
Den fadda lukten av bördsaristokrati tränger ut doften av riktig gammaldags kapitalism i kapitalägarnas salonger.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
