Provokation som leder till mord är en demokratisk rättighet

Det finns extrema intressen inom kristenheten och judendomen som vill provocera lika extrema muslimer i syfte att destabilisera Mellanöstern.

Nu senast har den israelisk-amerikanska byggmästaren Sam Bacile tillsammans med den amerikanska avgrundshögerns lyckats att reta Libyer och Egyptier.

Sam Bacile har producerat en video som han har lagt upp på YouTube.  Filmen framställer Mohammed som en vidrig och liderlig typ.

I en intervju har Sam Bacile, sagt att han samlat in $ 5.000.000 från judiska donatorer för att på film kunna visa upp sin syn på islam som en förhatlig religion. "Islam är en cancer", sade han i en telefonintervju. "Filmen är en politisk film. Det är inte en religiös film."

Politikerna i den demokratiska västvärlden kan inte hindra extremister som Sam Baciles att provocera fram våldshandlingar i länder som saknar demokratisk tradition. De extrema islamisterna uppfattar en film av det här slaget som en attack från väst eller från Israel, inte som ett inlägg från en enskild person.

Det hela blir en kollision mellan den sekulära demokratiska individualismen och den religiösa auktoritära kollektivismen.

I det här fallet fick provokationen till följd att muslimska extremister mördade amerikanska ambassadtjänstemän i Libyen.

Paradoxalt och smärtsamt nog är enskilda människors provokationer, som i förlängningen leder till mord, en demokratisk rättighet.

 DN

SR P1

DN

SvD
AB
AB

SvD
SvD Under strecket

Arbetarrörelsens syn på ”vinster i välfärden”

”Vad ligger egentligen bakom den upphetsade kampanjen mot företagande och valfrihet i sjukvård, utbildning och omsorg?” frågar sig P J Anders Linder i dagens SvD.

Jag förstår inte vad P J Anders Linder menar med ” den upphetsade kampanjen” och Linder ger inga referenser annat än till Ekots lördagsintervju med LO-ordföranden. Den kan knappast betecknas som en upphetsande kampanj.

Men när det gäller debatten om ”vinster i välfärden” blir känsloargumenten ofta starka och debatten mer grundad på ideologiska dogmer än på saklig analys av problemen.

En sak är säker:
Arbetarrörelsen måste snart klara ut vad LO-kongressen menade med sitt beslut att ”En non profit-princip ska vara rådande inom vård, skola och omsorg.” och förtydliga SAP-kongressens 2009 inställning att vinster ska tillåtas inom välfärden.

De som rätt och slätt kräver ”förbud mot vinster i välfärden” måste tala om hur detta ska ske och vilka konsekvenser ett sådant förbud kan föra med sig.

Vänstern borde ha lärt sig att det inte räcker med goda syften och föresatser och att djävulen gömmer sig i detaljerna.

Här är några frågor i sammanhanget:

·         Välfärden blir allt mer krävande i förhållande till resurserna. Det stora och grundläggande problemet i välfärden är att den blir allt dyrare och kräver allt större resurser medan skatteinkomsterna blir allt lägre i förhållande till kostnaderna. Hur kan detta problem lösas?

·         Privatisering.
Om man vill ha bort privatiseringen inom välfärden. Vilken privatisering talar man i så fall om?
Menar man den där staten, landsting och kommuner köper tjänster av privata företag?
Eller avser man privata företag som äger och driver verksamheter inom välfärden?

·         Vad menar man med vinst?
Enligt NE avses med vinst då intäkterna är större än kostnaderna.
Ska det förbjudas att intäkterna blir större än kostnaderna?
Vinster kan ju uppstå även i nonprofitorganisationer. Ska dessa vinster förbjudas?
Är det den i bokslutet redovisade vinsten som ska förbjudas?
Hur hindrar man företag att gömma dessa vinster?
Om överskottet/vinsten betalas ut till ägarna är det en vinstutdelning. Är det utdelningarna man vill förbjuda?

·         Hur stor andel i välfärden drivs av privata företag? Hur stor andel i välfärdens investeringar täcks av privat kapital?
Hur stor andel i välfärdens investeringar täcks av skattepengar?
Hur beroende är de privata företagen inom välfärden av skattefinansiering?

Hur beroende av privata företag är välfärden?
Det skadar inte att grunda sina beslut på fakta. Tyvärr är sådana svåra att finna i debatten.

·         Vilka företag inom välfärden ska få vinstförbud? Privatläkare? Företag som levererar varor och tjänster till välfärden? Hemtjänsten?
Enligt ”Den offentliga marknaden 2011” utgiven av Dagens Samhälle används lika mycket pengar som går till välfärdsföretagen (skola, vård och omsorg) för att köpa relaterade välfärdstjänster som skolskjuts, läromedel, färdtjänst, ambulans, läkemedel, tandvård och medicinsk teknik. Vilka sektorer ska få vinstförbud?
Många företag inom välfärden har verksamheter inom olika sektorer av välfärdsområdet.
Hur gör man avgränsningar?

·         Hur ska ett vinstförbud utformas? Ska staten genom lagstiftning endast tillåta företag som återför vinsten i verksamhet att verka inom välfärden?
Lagstiftning? En Övervakningsapparat måste tillsättas. Var tas resurserna till detta? Polisen?
Ska skattepengarna fördelas så att privata företag får en lägre ersättning än NGO:s? Hur rimmar det med lagstiftning om offentlig upphandling, konkurrensneutralitet och gällande konkurrensregler?
Några av de NGO-företag som verkar inom välfärden hittar du här:

En ändring av lagarna blir en lång och utdragen process.

·         Ska staten, kommuner och landsting ta över de verksamheter som idag drivs av privata företag? Vilka konsekvenser har det för skattebetalarna?

Vilka alternativ finns för att hindra att skattepengar förs över till privata investerare och profitörer?

Senaste bloggat om vinster i välfärden

http://matteoni.blogspot.se/2012/04/vad-menar-du-lena-sommerstad.html

http://matteoni.blogspot.se/2012/04/vad-ar-det-som-ska-forbjudas.html

Sydafrika, socialismen och Socialistinternationalen

Sydafrikas president Jacob Zuma och hans parti ANC är värd för Socialistinternationalens möte som just nu hålls i Kapstaden, i Sydafrika.

För bara ett par veckor sedan sköts 34 sydafrikanska gruvarbetare till döds. Många ser det som ännu ett tecken på att ANC trots 18 år vid makten inte lyckats få bukt med de sociala orättvisorna.

Orsaken till själva strejken är bl.a. att många gruvarbetare är missnöjda med sina arbetsförhållanden och med gruvfacket National Union of Mineworkers (NUM), som är en del av landsorganisationen COSATU vilket står ANC nära. NUM ska ha försökt förmå arbetarna att nöja sig med en lön på 3 600 kronor i månaden, medan ett uppstickarfack, Association of Mineworkers and Construction Union (Amcu), har utlovat 10 000 kronor per månad.

En som var med om att bygga upp NUN var Matamela Cyril Ramaphosa (född den 17 november 1952) tidigare facklig ledare och aktivist och ledde uppbyggandet av NUM. 1987 tog han emot Olof Palmepriset  "för det mod och den klokhet som medlemmarna i Sydafrikas svarta gruvarbetarförbund visat i sin solidariska kamp för människors rätt och värdighet med honom som en ledare".

Numera är han politiker, affärsman med stora kapitalintressen ibland annat gruvbranchen. Han har således radikalt bytt intresseposition.

Cyril Ramaphosa är inte ett enstaka exempel. Många av de gamla socialisterna och fackliga aktivisterna har fått fina jobb i staten och näringslivet.

Vi ser tendenser på samma sak under hela industrialismens historia, även här i Sverige.

Återigen visar historien hur socialismens humanistiska och beslutsamma ambitioner går över efter maktövertagandet och stelnar i grå och krass kapitalistisk verklighet:

-                Det är svårt, kanske omöjligt, att skapa en jämlik ekonomi inom det kapitalistiska systemet. Ingen har ännu lyckats.

-                Det är svårt att hålla korruption, maktsträvan och girighet borta från politiker som gärna lämnar sitt tidigare fackliga och socialistiska engagemang för mer fördelaktiga, behagliga och mer uppskattade positioner. Om det är omoraliskt så är det samtidigt högst mänskligt.

-                Staten i en nation kan inte bli socialistisk i en kapitalistisk värld. Inte ens med ett socialistiskt parti i regeringen.

Socialistinternationalen borde ta dessa erfarenheter under diskussion för att eventuellt nå framkomliga vägar mot en bättre värld.

Dagens Arena

Dagens Arbete

Arbetaren

Arbetarbladet

Är somalier mindre värda än judar?

När judar förföljs i Malmö blir det, med rätta, ett djävla liv. Försvaret för judars rätt att leva utan förföljelse är lyckligtvis kompakt.

Men då somaliska flyktingar förföljs i Forserum rör politiker och polis inte ett finger.

Under de senaste veckorna har trakasserierna mot somalierna trappats upp. Tre helger på raken har det kastats sten mot fönstren till den somaliska föreningen.

Vuxna människor vågar inte gå till affären ensamma och barn har misshandlats illa. I veckan startade höstterminen, men de somaliska familjerna höll sina barn hemma i förrgår av rädsla för övergrepp.

Förföljelserna mot somalier i Forserum är inte unik. Det förekommer även på andra håll i landet.

Politikerna i Forserum säger att förföljelserna inte är rasism.

Var finns nu den harm och indignation som Reepalu i Malmö mötte när han ville förklara  bakgrunden till förföljelserna i Malmö?

Var finns demokratiminister Birgitta Ohlsson? 

AB
AB Ledare

DN

SvD

EskilstunaKuriren

Skärp er vetenskapsjournalister!

Sveriges Radio P1 meddelar idag att en amerikansk studie visat att om man borstar tänderna ordentligt minskar risken för demens.

Enligt medierepporteringen är forskare på Kaliforniens universitet som har studerat närmare 5 500 äldre människor och upptäckt att de som inte borstade tänderna varje dag löpte 65 procents större risk att bli dementa än de som var duktiga med tandborsten.

Enligt SR P1 är forskarnas teori att bakterier som får utvecklas i tandköttet tar sig upp i hjärnan och ställer till problem där.

Finns ingen anledning att ifrågasätta sambandet mellan tandborstning och demens. Däremot kan man ifrågasätta teorin om bakterier. 

Kan det inte finnas andra avgörande skillnader i levnadsbetingelser och levnadsvanor mellan sådana som borstar sina tänder och som inte gör det och som påverkar risken för demens?

Där finns mängder av tänkbara sociala, kulturella, ekonomiska, medicinska, psykologiska och andra samband och förklaringar.

För att styrka bakterieteorin borde rapporteringen vara mer utförlig om hur forskarna kommit fram till sin slutsats genom att utesluta andra förklaringar.

Men den här sortens förenklade sambandsrapportering är rätt vanlig i svenska media och bidrar inte till förståelsen för forskning och forskningsresultat.

Skärp er vetenskapsjournalister!

Bolagen som tjänar trots finanskrisen

Fondåret 2011 blev ett dystert år för fondspararna medan fondbolagen tjänade miljarder. De största fondbolagen visar upp vinster på sammanlagt 2,7 miljarder kronor, skriver Dagens Industri.

Branschjätten Swedbank Robur redovisar en rörelsemarginal på 44,5 procent och vinsten före skatt var 697 miljoner kronor.
Lannebo Fonder har en vinstmarginal på 55,1 procent medan motsvarande siffra för Brummer & Partners är 49,4 procent och för Folksam LO 37,6 procent.
Som branschens kungar, med högst vinstmarginal, står dock Didner & Gerge för. Förvaltarduon stoltserar men den 69,9-procentig rörelsemarginal och en vinst på 57 miljoner kronor.

Hans Bolander, privatekonomisk expert på Dagens Industri, ifrågasätter de höga nivåerna.
"Vinstmarginalerna är på en nivå som andra företagare, med vissa undantag, inte ens vågar drömma om", skriver han.
"Först vid ett rejält fondspararuppror lär vi se sänkta avgifter."

Spararna förlorar, bolagen gör jättevinster

SvD

DagensPS

Myndigheter smittade av näringslivet?

DN:s avslöjanden om myndigheternas slöseri med skattepengarfortsätter. Nu granskas ”Stiftelsen för strategisk forskning”.

Granskningen visar bl.a. att stiftelsen sedan januari 2009 har ett avtal med den välkände festfixaren Micael Bindefeld. Avtalet kom till utan upphandling och det diariefördes aldrig.
Varje månad under flera år har avtalet lett till att stiftelsen regelbundet betalat pengar till Bindefeld. Under 2012 har 695 546 kronor betalats ut, totalt sedan 2009 handlar det om 9,38 miljoner kronor.

Bindefelds uppdrag enligt avtalet var att öka kännedomen om stiftelsen via ”uppmärksamhet och genomslag i medier.”
Under 2009 fyllde stiftelsen 15 år, ett jubileum som man valde att fira med en fest för 500 personer. Festen arrangerades av Micael Bindefeld och hölls i Blå hallen i Stockholms stadshus
Bland de inbjudna fanns landshövdingar, direktörer, ledarskribenter, ministrar och även journalister. Både utbildningsminister Jan Björklund och dåvarande högskole- och forskningsminister Tobias Kranz var med och festade.

Avtalet och festen har utan tvekan skapat ”uppmärksamhet och genomslag i medier.”

”Tillväxtverket” och ”Stiftelsen för strategisk forskning” är för övrigt myndigheter som har intensiv kontakt med näringslivet.
Har direktörernas och det privata näringslivets representationsutsvävningar smittat av sig?

Och var är socialdemokraterna? Borde det inte vara läge att visa på vilken sida partiet står, på skattebetalarnas eller skatteslösarnas?

SvD

SvD

DN

DN

DN

DN

GP