För fyrtio år sedan, 1967, gick hela svenska folket åt höger. Då infördes nämligen högertrafik i landet.
Men bara två år tidigare, den 15 oktober 1955, hade 82,9 procent av väljarna röstat nej till högertrafik och bara 15,5 procent röstat ja.
Men statsministern Tage Erlander, som var för, lyckades ena de övriga partiledarna till ett ja och 1963 beslöt riksdagen med siffrorna 119 för och 16 emot i första kammaren och 175 för och 34 emot i andra kammaren att införa högertrafik.
Politikerna körde helt enkelt över ”folkviljan”.
Men ganska snart efter omläggningen vände opinionen. Antalet döda i trafiken minskade, folk körde till höger hur lätt som helst. I dag är det väl ingen som vill införa vänstertrafik.
Vid riksdagsvalet 2006 röstade en majoritet för borgerlig riksdag och regering. Men bara några månader efter att valresultatet verkställts slog folkopinionen om och en klar majoritet skulle, om det vore val, rösta för en regering med socialdemokrater.
Kan man lita på folkopinionen?
måndag 3 september 2007
måndag 27 augusti 2007
Persons paradox
Det var något halvår före valet 2006. Ungefär då hade det gått upp för allmänheten och folkopinionen, d.v.s. väljarna, vilka samhällsekonomiska och sociala konsekvenser arbetslösheten har. Samtidigt började konjunkturen vända uppåt. Men uppgången gick sakta och allmänheten/folkopinionen, d.v.s. väljarna, hann inte uppfatta förändringen. Särskilt som medierna och den politiska oppositionen envist fortsatte med att beskriva arbetslöshetshelvetet ur olika aspekter. Ekonomijournalisterna som insåg att det var en uppgång på gång, valde att tiga om det.
Göran Persson, som hade koll på konjukturen, såg att tiderna skulle bli bättre och försökte förmedla denna goda nyhet till folket, men misslyckades. För allmänheten/folkopinionen, d.v.s. väljarna, verkade det bara som om Persson inte förstått det som alla andra förstått, att arbetslöshet är ett djävelskap. Persson var ganska ensam om att säga att arbetslösheten visserligen är ett problem men att problemet skulle bli mindre med den kommande konjunkturuppgången.
På grund av sin insikt koncentrerade Persson sina krafter på att försvara välfärden. Vilket uppfattades som att han försvarade rätten att uppbära bidrag och rätten att slippa arbeta.
Allmänheten och folkopinionen, d.v.s. väljarna, som ju visste bättre, valde en ny regering. Knappt hade denna nya regering fått regeringsmakten förrän den internationella konjunkturförändringens effekter började bli tydliga. Arbetslösheten sjönk, arbetskraft kom i arbete och ekonomins hjul snurrade snabbare.
I dag berömmer sig den borgerliga alliansregeringen av att ha minskat arbetslösheten och ökat den s.k. sysselsättningen. Sent omsider har, enligt dagens tidningar, Mona Sahlin gått ut och säger att det minsann inte är borgarnas förtjänst utan att det är den tidigare regeringskoalitionens trägna arbete som vänt arbetslöshetsstatistiken.
Sanningen är väl att varken regeringen Reinfeldt eller Persson har påverkat den internationella konjunkturen.
Frågan är om allmänheten och folkopinionen, d.v.s. väljarna inser det. I varje fall förefaller det som om allmänheten och folkopinionen, sent omsider, insett att välfärden måste försvaras.
Slutsatsen man kan dra av Parssonparadoxen är: En politiker bör inte vara före sin tid utan i fas med allmänhetens och folkopinionens, d.v.s. väljarnas verklighetsbild,om han eller hon vill bli omvald.
Göran Persson, som hade koll på konjukturen, såg att tiderna skulle bli bättre och försökte förmedla denna goda nyhet till folket, men misslyckades. För allmänheten/folkopinionen, d.v.s. väljarna, verkade det bara som om Persson inte förstått det som alla andra förstått, att arbetslöshet är ett djävelskap. Persson var ganska ensam om att säga att arbetslösheten visserligen är ett problem men att problemet skulle bli mindre med den kommande konjunkturuppgången.
På grund av sin insikt koncentrerade Persson sina krafter på att försvara välfärden. Vilket uppfattades som att han försvarade rätten att uppbära bidrag och rätten att slippa arbeta.
Allmänheten och folkopinionen, d.v.s. väljarna, som ju visste bättre, valde en ny regering. Knappt hade denna nya regering fått regeringsmakten förrän den internationella konjunkturförändringens effekter började bli tydliga. Arbetslösheten sjönk, arbetskraft kom i arbete och ekonomins hjul snurrade snabbare.
I dag berömmer sig den borgerliga alliansregeringen av att ha minskat arbetslösheten och ökat den s.k. sysselsättningen. Sent omsider har, enligt dagens tidningar, Mona Sahlin gått ut och säger att det minsann inte är borgarnas förtjänst utan att det är den tidigare regeringskoalitionens trägna arbete som vänt arbetslöshetsstatistiken.
Sanningen är väl att varken regeringen Reinfeldt eller Persson har påverkat den internationella konjunkturen.
Frågan är om allmänheten och folkopinionen, d.v.s. väljarna inser det. I varje fall förefaller det som om allmänheten och folkopinionen, sent omsider, insett att välfärden måste försvaras.
Slutsatsen man kan dra av Parssonparadoxen är: En politiker bör inte vara före sin tid utan i fas med allmänhetens och folkopinionens, d.v.s. väljarnas verklighetsbild,om han eller hon vill bli omvald.
tisdag 31 juli 2007
DN:s gravtal, småaktigt och lågt
Bland de märkligare hyllningstexterna över den döde Ingemar Bergman hör den på DN:s ledarsida idag 31 juli.
Samtidigt som ledarskribenterna framhåller Bergman som skapare av tidlös konst gottar sig redaktionen i att slänga skit på folkhemstanken, skattemyndigheten, moderniteten, det solidariska samhället och socialdemokratin i nämnd ordning.
Med andra ord används Bergmans död som politisk dyngspridare.
Lågt. Djävligt lågt.
Samtidigt som ledarskribenterna framhåller Bergman som skapare av tidlös konst gottar sig redaktionen i att slänga skit på folkhemstanken, skattemyndigheten, moderniteten, det solidariska samhället och socialdemokratin i nämnd ordning.
Med andra ord används Bergmans död som politisk dyngspridare.
Lågt. Djävligt lågt.
lördag 9 juni 2007
VD är inte löntagare
Jorma Ollila, ordförande för Nokia fick ett arvode för år 2006 på 76 260 000 kronor.
Mikael Treschow fick bara 4 000 000 liksom många andra av hans grupp.
Undersökningar visar att en svensk VD har en inkomst på 7,1 miljoner kronor per år. Det vill säga lika mycket som 30 industriarbetare får i lön.
På två år har VD tjänat lika mycket som en löntagare gör på en hel livstid.
De stora börsnoterade företagens ledare ökar dessutom sina inkomster fem-tio gånger snabbare, procentuellt sett, än de kollektivanställda.
Men är Jorma Ollila, Mikael Treschow och deras likar löntagare? Knappast.
Och deras ersättningar är, banne mig, inte löner.
Ersättningarna till VD och styrelseordföranden i de stora företagens är privilegier på samma sätt som adeln en gång uppbar jordegendomar som förläningar av kungen.
Den moderna aristokratin, VD och styrelseordföranden, får ersättningar för att vara lojala mot det kapital de är satta att förvalta.
Historiskt sett är det inget nytt. Den högsta makten har alltid köpt sina lakejers lojalitet. Under vissa tider har det kostat.
Men löntagarens lön är ersättning för dennes arbetskraft ingenting annat och har aldrig varit annat.
LO och vänstern bör sluta upp med att göra lönejämförelser mellan kapitalets adelskap och löntagarna, eftersom en sådan jämförelse ger intryck av att vi sitter i samma båt och att skillnaden ligger i olika lönenivåer mellan eliten och vanliga löntagare.
Visst är det viktigt att klargöra skillnaderna mellan kapitalets aristokrati och löntagarna men skillnaden är inte kvantitativ utan kvalitativ.
På samma sätt som skillnaden en gång var mellan godsägaren och hans torpare och bönder.
Det handlar om klasskillnader inte löneskillnader.
Mikael Treschow fick bara 4 000 000 liksom många andra av hans grupp.
Undersökningar visar att en svensk VD har en inkomst på 7,1 miljoner kronor per år. Det vill säga lika mycket som 30 industriarbetare får i lön.
På två år har VD tjänat lika mycket som en löntagare gör på en hel livstid.
De stora börsnoterade företagens ledare ökar dessutom sina inkomster fem-tio gånger snabbare, procentuellt sett, än de kollektivanställda.
Men är Jorma Ollila, Mikael Treschow och deras likar löntagare? Knappast.
Och deras ersättningar är, banne mig, inte löner.
Ersättningarna till VD och styrelseordföranden i de stora företagens är privilegier på samma sätt som adeln en gång uppbar jordegendomar som förläningar av kungen.
Den moderna aristokratin, VD och styrelseordföranden, får ersättningar för att vara lojala mot det kapital de är satta att förvalta.
Historiskt sett är det inget nytt. Den högsta makten har alltid köpt sina lakejers lojalitet. Under vissa tider har det kostat.
Men löntagarens lön är ersättning för dennes arbetskraft ingenting annat och har aldrig varit annat.
LO och vänstern bör sluta upp med att göra lönejämförelser mellan kapitalets adelskap och löntagarna, eftersom en sådan jämförelse ger intryck av att vi sitter i samma båt och att skillnaden ligger i olika lönenivåer mellan eliten och vanliga löntagare.
Visst är det viktigt att klargöra skillnaderna mellan kapitalets aristokrati och löntagarna men skillnaden är inte kvantitativ utan kvalitativ.
På samma sätt som skillnaden en gång var mellan godsägaren och hans torpare och bönder.
Det handlar om klasskillnader inte löneskillnader.
fredag 8 juni 2007
Kapital dubbelmoral
Kapitalägarnas investeringar i Kina blir lönsamma tack vare att arbetskraften är billig där. Arbetskraften är billig i Kina så länge som de kinesiska arbetarna inte kan organisera sig i fria fackföreningar. De fackföreningar som får finnas i Kina är sådana som godkänts av regimen och som kan kontrolleras av den. Regimen, hur kommunistisk den än kallar sig, sätter kapitalet före arbetarnas intressen.
Men hur många svenska kapitalägare. som etablerat företag i Kina, har krävt att få förhandla med en fri fackförening om löne- och anställningsvillkor för arbetskraften?
I dag möter den svenska regeringen representanter för den kinesiska. Kommer Reinfeldt och hans alliansregering ställa krav på den kinesiska om att svenska företag, för att de ska etablera sig i Kina, ska ha fria fackföreningar att förhandla med, annars ingen etablering?
Jo, jag vet att dogmen säger att det ska vara vattentäta skott mellan politik och företagsamhet. Och jag ställer helhjärtat upp på idéerna om global handels- och näringsfrihet.
Men borde inte fri handel och fri etableringsrätt också innebära rätten för arbetskraften att få bilda fria självständiga fackföreningar?
En fri fackföreningsrörelse är en viktig del av demokratin.
Hur kan man då som människa fördöma den kinesiska diktaturen, samtidigt som man utnyttjar den i vinstsyfte?
Naturligtvis kan ingen människa det med hedern i behåll.
Men det anonyma kapitalet kan.
Men hur många svenska kapitalägare. som etablerat företag i Kina, har krävt att få förhandla med en fri fackförening om löne- och anställningsvillkor för arbetskraften?
I dag möter den svenska regeringen representanter för den kinesiska. Kommer Reinfeldt och hans alliansregering ställa krav på den kinesiska om att svenska företag, för att de ska etablera sig i Kina, ska ha fria fackföreningar att förhandla med, annars ingen etablering?
Jo, jag vet att dogmen säger att det ska vara vattentäta skott mellan politik och företagsamhet. Och jag ställer helhjärtat upp på idéerna om global handels- och näringsfrihet.
Men borde inte fri handel och fri etableringsrätt också innebära rätten för arbetskraften att få bilda fria självständiga fackföreningar?
En fri fackföreningsrörelse är en viktig del av demokratin.
Hur kan man då som människa fördöma den kinesiska diktaturen, samtidigt som man utnyttjar den i vinstsyfte?
Naturligtvis kan ingen människa det med hedern i behåll.
Men det anonyma kapitalet kan.
fredag 1 juni 2007
Var finns den öppna debatten?
Genom Internet har möjligheterna till kommunikation mellan människor ökat på ett revolutionerande sätt. E-post, webbsidor, blogg, mejllistor, debattfora sätter människor i förbindelse med varandra nästan utan begränsningar av tid och rum och utan att det krävs stora resurser. Nästan vem som helst har möjlighet att uttrycka sig på nätet och nå ut med sitt budskap. Meningsutbytet, dialogen, interaktiviteten har med Internet fått nya dimensioner.
Man skulle kunna tro att de politiska partierna, arbetarrörelsen och fackföreningsrörelsen skulle anamma möjligheten till en öppen och livlig politisk- och ideologisk debatt över nätet.
Men så är det inte.
Jag kontaktar Ove Andersson på Arbetarrörelsens Tankesmedja och frågar varför inte socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen utnyttjar möjligheten fullt ut.
Jag har nämligen förgäves sökt efter ett öppet debattforum på nätet där man kan föra en seriös diskussion om socialdemokrati, facklig ideologi, socialism, globalisering, miljö, internationella jämlikhetsklyftor, valanalyser o.s.v.
Och Arbetarrörelsens tankesmedja tillåter inte en öppen debatt utan är ett forum endast för vissa utvalda.
¬- Det är bara så att vi hittills inte haft resurser nog att dra igång det debattforum du med rätta efterlyser, svarar han. I Tiden 6/06 framförde Martin Lindblom tanken på att starta en nättidning med ungefär den inriktning du efterlyser. Vi i smedjan ansluter oss till den idén. Men: Det är LO och socialdemokraterna som måste vara uppbackare. För satsningen kostar pengar – om än inte på långa vägar så mycket som att ge ut en tryckt tidning.”
En öppen facklig idédebatt saknas nästan helt. Nå, men LO-tidningen då?
Jo, LO-tidningen fortsätter, även efter omdaningen, att vara ett nyhetsorgan. Visserligen ett bra nyhetsorgan men där finns bara ett begränsat utrymme för en fackligt ideologisk debatt. Hela fackförbundspressen har f.ö. de senaste femtio åren förvandlats från idébärare till nyhetsorgan.
Den gamla tidskriften ”Fackföreningsrörelsen” var nästan ett renodlat organ för facklig idédebatt och djupanalyser. Tidskrifterna SIA och Metallarbetaren speglade i större utsträckning fackliga frågor än Dagens Arbete som visserligen är en mycket bra tidskrift men utrymme för fackligt ideologiska resonemang platsar inte i dess spalter.
Det saknas överhuvudtaget ett något öppnare fackligt forum för kvalificerad och mer djuplodande facklig debatt.
Tidskrifter är f.ö. inte de bästa arenorna för en öppen debatt. De små redaktionerna med få likatänkande och strängt upptagna redaktörer har en tendens att sålla bort sådana bidrag som de inte begriper, texter som de inte sympatiserar med eller alster som de tror saknar intresse för läsarna. Utrymmet i tidningen är begränsat och oftast redan fullbokade av frilansjournalister med kompisrelation till redaktionerna. Likriktningen är stor i tidskrifter som t.ex. Ordfront och Tiden.
Tidskriften Tiden är förvisso ett något mindre partipropagandistiskt alster än ”Aktuellt i Politiken” men det är mer en nyansskillnad än en kvalitetsskillnad. Även här är det de kända namnen tidigare ministrar och partibyråkrater som hörs och syns mest. Sällan skriver de något som lyfter ovanför dags- och partipolitiska trätor med alliansregeringen eller borrar djupare i fackliga och politiska frågor.
Jag är väl medveten om att en dagspolitisk debatt behövs men inte bara det.
I tidskriften ”Arena” smider en akademisk grupp duktiga redaktörer idéer och för en debatt men webbplatsen saknar ett öppet debattforum. Tidskriften ordnar seminarier men de är förlagda till Stockholm och befolkas ständigt av samma gäng akademiker.
Även Moderaterna, Folkpartiet och Miljöpartiet saknar öppna debattfora på nätet. Det enda parti som har ett öppet debattforum är Vänsterpartiet. http://www2.vansterpartiet.se/debatt/
”Utbrytaren” Vägval Vänsters debattsida är också ett bra exempel på hur det skulle kunna se ut. http://www.vagvalvanster.se/
Arbetarrörelsen behöver ett fritt och öppet debattforum på nätet. Kan Vägval Vänster ska väl arbetarrörelsen klara det. Eller är det inte bara pengar som fattas?
Ovanstående inlägg sände jag per e-post till Martin Linblom på LO-tidningen den 12 maj.
Den 30:e sände jag debattinlägget med följande efterlysning per papperspost.
”Den 12 maj sände jag ett e-postmeddelande till dig.
Eftersom jag inte hört något från dig misstänker jag att du inte fått mitt meddelande. Drog mig till minnes att LO:s nitiske IT-ingenjör, på den tiden jag gav ut ”Fackliga InternetJournalen”, spammärkte min ordinarie adress, varför jag nu, för säkerhets skull, sänder artikeln per papperspost.
Min text är ett förslag till debattinlägg. Ämnet tangerar ämnet inskränkningar i den fria debatten.”
Den 1 juni fick jag svar, via e-post:
”Jag fick din artikel per post. Om den kommit bort via spamfilter eller pga av jag haft ett datorhaveri vet jag inte, men nu svarar jag.
Mitt problem är att som du skriver utrymmet för debatt är begränsat i LO-Tidningen. Just nu har jag två nummer kvar och till dessa är debattartiklar redan antagna.
Skulle jag av någon anledning få ett återbud kan jag ta in dig. I så fall återkommer jag. För dagen kan jag inte ge annat besked och du är givetvis fri att sända din artikel till annan tidning.”
Det bör tilläggas att Martin Linblom är en ovanligt bra redaktör som bemöter frilansjournalister på ett utmärkt sätt.
Det finns de som är riktigt dåliga. Mer om dem en annan gång.
Man skulle kunna tro att de politiska partierna, arbetarrörelsen och fackföreningsrörelsen skulle anamma möjligheten till en öppen och livlig politisk- och ideologisk debatt över nätet.
Men så är det inte.
Jag kontaktar Ove Andersson på Arbetarrörelsens Tankesmedja och frågar varför inte socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen utnyttjar möjligheten fullt ut.
Jag har nämligen förgäves sökt efter ett öppet debattforum på nätet där man kan föra en seriös diskussion om socialdemokrati, facklig ideologi, socialism, globalisering, miljö, internationella jämlikhetsklyftor, valanalyser o.s.v.
Och Arbetarrörelsens tankesmedja tillåter inte en öppen debatt utan är ett forum endast för vissa utvalda.
¬- Det är bara så att vi hittills inte haft resurser nog att dra igång det debattforum du med rätta efterlyser, svarar han. I Tiden 6/06 framförde Martin Lindblom tanken på att starta en nättidning med ungefär den inriktning du efterlyser. Vi i smedjan ansluter oss till den idén. Men: Det är LO och socialdemokraterna som måste vara uppbackare. För satsningen kostar pengar – om än inte på långa vägar så mycket som att ge ut en tryckt tidning.”
En öppen facklig idédebatt saknas nästan helt. Nå, men LO-tidningen då?
Jo, LO-tidningen fortsätter, även efter omdaningen, att vara ett nyhetsorgan. Visserligen ett bra nyhetsorgan men där finns bara ett begränsat utrymme för en fackligt ideologisk debatt. Hela fackförbundspressen har f.ö. de senaste femtio åren förvandlats från idébärare till nyhetsorgan.
Den gamla tidskriften ”Fackföreningsrörelsen” var nästan ett renodlat organ för facklig idédebatt och djupanalyser. Tidskrifterna SIA och Metallarbetaren speglade i större utsträckning fackliga frågor än Dagens Arbete som visserligen är en mycket bra tidskrift men utrymme för fackligt ideologiska resonemang platsar inte i dess spalter.
Det saknas överhuvudtaget ett något öppnare fackligt forum för kvalificerad och mer djuplodande facklig debatt.
Tidskrifter är f.ö. inte de bästa arenorna för en öppen debatt. De små redaktionerna med få likatänkande och strängt upptagna redaktörer har en tendens att sålla bort sådana bidrag som de inte begriper, texter som de inte sympatiserar med eller alster som de tror saknar intresse för läsarna. Utrymmet i tidningen är begränsat och oftast redan fullbokade av frilansjournalister med kompisrelation till redaktionerna. Likriktningen är stor i tidskrifter som t.ex. Ordfront och Tiden.
Tidskriften Tiden är förvisso ett något mindre partipropagandistiskt alster än ”Aktuellt i Politiken” men det är mer en nyansskillnad än en kvalitetsskillnad. Även här är det de kända namnen tidigare ministrar och partibyråkrater som hörs och syns mest. Sällan skriver de något som lyfter ovanför dags- och partipolitiska trätor med alliansregeringen eller borrar djupare i fackliga och politiska frågor.
Jag är väl medveten om att en dagspolitisk debatt behövs men inte bara det.
I tidskriften ”Arena” smider en akademisk grupp duktiga redaktörer idéer och för en debatt men webbplatsen saknar ett öppet debattforum. Tidskriften ordnar seminarier men de är förlagda till Stockholm och befolkas ständigt av samma gäng akademiker.
Även Moderaterna, Folkpartiet och Miljöpartiet saknar öppna debattfora på nätet. Det enda parti som har ett öppet debattforum är Vänsterpartiet. http://www2.vansterpartiet.se/debatt/
”Utbrytaren” Vägval Vänsters debattsida är också ett bra exempel på hur det skulle kunna se ut. http://www.vagvalvanster.se/
Arbetarrörelsen behöver ett fritt och öppet debattforum på nätet. Kan Vägval Vänster ska väl arbetarrörelsen klara det. Eller är det inte bara pengar som fattas?
Ovanstående inlägg sände jag per e-post till Martin Linblom på LO-tidningen den 12 maj.
Den 30:e sände jag debattinlägget med följande efterlysning per papperspost.
”Den 12 maj sände jag ett e-postmeddelande till dig.
Eftersom jag inte hört något från dig misstänker jag att du inte fått mitt meddelande. Drog mig till minnes att LO:s nitiske IT-ingenjör, på den tiden jag gav ut ”Fackliga InternetJournalen”, spammärkte min ordinarie adress, varför jag nu, för säkerhets skull, sänder artikeln per papperspost.
Min text är ett förslag till debattinlägg. Ämnet tangerar ämnet inskränkningar i den fria debatten.”
Den 1 juni fick jag svar, via e-post:
”Jag fick din artikel per post. Om den kommit bort via spamfilter eller pga av jag haft ett datorhaveri vet jag inte, men nu svarar jag.
Mitt problem är att som du skriver utrymmet för debatt är begränsat i LO-Tidningen. Just nu har jag två nummer kvar och till dessa är debattartiklar redan antagna.
Skulle jag av någon anledning få ett återbud kan jag ta in dig. I så fall återkommer jag. För dagen kan jag inte ge annat besked och du är givetvis fri att sända din artikel till annan tidning.”
Det bör tilläggas att Martin Linblom är en ovanligt bra redaktör som bemöter frilansjournalister på ett utmärkt sätt.
Det finns de som är riktigt dåliga. Mer om dem en annan gång.
tisdag 29 maj 2007
Arbetets värde - efter strejken
Efter varje strejk får löntagarna veta vad de är värda när de arbetar.
Då räknar arbetsgivarparten och Svenskt Näringsliv nämligen ut vad det har kostat att arbetarna inte jobbat.
Enligt SAS uppgår kostnaden för strejken till uppemot 100 miljoner kronor. Och då är inte priset för att reparera flygbolagets anseende medräknat.
Tidningen ”Privata Affärer” hade rubriken ”SAS-strejken kostar skjortan” och berättade att strejken kostade 20 miljoner kronor per dag främst genom förlorade biljettintäkter. De rörliga kostnaderna på cirka 25 procent som de inställda flygen inte kostar är då borträknade. Det är bland annat mat och flygbränsle som SAS inte behöver betala.
Strejken har påverkat även alla de aktörer som på olika sätt servar en flygplats och dess passagerare, påpekar Svenskt Näringsliv på sin hemsida och nämner att Taxi Stockholm har fått nästan 50 procent färre förbokade körningar från Arlanda än vad som är normalt. Och så har ungefär 35 000 affärsmöten påverkats och 18 000 affärsresenärer kan ha tappat intäkter eller möjliga affärer på grund av strejken.
Så mycket betyder alltså SAS kabinpersonal!
Men som om detta inte vore nog så företagen problem med personalkostnader även när personalen inte strejkar, d.v.s. när de arbetar. Då drabbas de av höga löne- och andra arbetskraftskostnaderna. Det slipper de ju när arbetarna strejkar.
Tänk så di har det!
Då räknar arbetsgivarparten och Svenskt Näringsliv nämligen ut vad det har kostat att arbetarna inte jobbat.
Enligt SAS uppgår kostnaden för strejken till uppemot 100 miljoner kronor. Och då är inte priset för att reparera flygbolagets anseende medräknat.
Tidningen ”Privata Affärer” hade rubriken ”SAS-strejken kostar skjortan” och berättade att strejken kostade 20 miljoner kronor per dag främst genom förlorade biljettintäkter. De rörliga kostnaderna på cirka 25 procent som de inställda flygen inte kostar är då borträknade. Det är bland annat mat och flygbränsle som SAS inte behöver betala.
Strejken har påverkat även alla de aktörer som på olika sätt servar en flygplats och dess passagerare, påpekar Svenskt Näringsliv på sin hemsida och nämner att Taxi Stockholm har fått nästan 50 procent färre förbokade körningar från Arlanda än vad som är normalt. Och så har ungefär 35 000 affärsmöten påverkats och 18 000 affärsresenärer kan ha tappat intäkter eller möjliga affärer på grund av strejken.
Så mycket betyder alltså SAS kabinpersonal!
Men som om detta inte vore nog så företagen problem med personalkostnader även när personalen inte strejkar, d.v.s. när de arbetar. Då drabbas de av höga löne- och andra arbetskraftskostnaderna. Det slipper de ju när arbetarna strejkar.
Tänk så di har det!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
