Demokratins kris och väljarnas missnöje

Valutgången i USA, populistpartiernas framgångar i Europa, Brexit och den antidemokratiska utvecklingen i Ryssland och Turkiet visar tydligt på att demokratin är i kris.

Dessa partier och rörelser förordar enkla lösningar på komplexa ekonomiska, sociala och kulturella problem. De enkla åtgärderna löser dock inte problemen utan förvärrar dem och/eller leder till inskränkningar i demokratin.
Demokratin är inte bara en fråga om hur medborgarna väljer sina ledare utan är även en metod att på ett rättvist sätt fördela samhällsresurser mellan medborgarna, ett sätt att fördela ekonomins överskott och det sociala och kulturella kapitalet.
Demokratin bygger på tilliten och förtroendet mellan medborgarna och mellan olika ekonomiska, sociala och kulturella samhällsgrupper.
Demokratin förutsätter att medborgarnas olika - och till och motsatta - ekonomiska, sociala och kulturella intressen får möjlighet att vägas mot varandra och genom kompromisser och överenskommelser bygga samförstånd och enighet.
Demokratin värnar öppenheten och tryggheten för medborgarna och ger så många som möjligt chans att utveckla sig.
För allt detta krävs fria intresseorganisationer, utrymme för det civila samhället, frihet för individer, organisationer och företag.

Demokratin behöver politik som ett uttryck för medborgarnas olika intressen. Politiken kräver att medborgare från olika samhällsgrupper ställer upp som företrädare för ekonomiska, sociala och kulturella intressen och att medborgarna litar på sina politiska företrädare.
Politiken förutsätter också att medborgarna, väljarna, är medvetna om demokratins och politikens förutsättningar och möjligheter men också om dess begränsningar och krav.
Demokratin och politiken är beroende av den ekonomiska utvecklingen i världen, den s.k. globaliseringen, som gjort den nationella politiken mindre verkningsfull och de nationella politikerna kraftlösa.
Den nationella politikens oförmåga att lösa de globala problemen – arbetslöshet, ekonomisk instabilitet, miljöhot, folkomflyttningar, skapande av nya sociala grupper -  har lett till ett ökande politikerförakt, ökade ekonomiska, sociala och kulturella klyftor, minskande trygghet, försvagade folkrörelser, ökande aggressivitet i debatten.
Grogrunden för missnöjespolitiker och tron på enkla lösningar ökar därmed.
Därför måste politiken bland annat bygga på internationell samverkan, ekonomisk, social och kulturell utjämning, ökad folkbildningsverksamhet, stöd till folkrörelser och ökade samhällsresurser.
Politiker för olika intressen och väljare från olika läger måste kunna diskutera demokratins problem med respekt för varandra och samtidigt värna de demokratiska värdena.
Trumps segertal 

Expressen 

Göran Greider

DN Ledare 

Christian Christensen, amerikansk medborgare och professor ijournalistik vid Stockholms universitet. DN Debatt. ”Intolerans har tilltalatfler än vad experterna trodde”

Teodorescu i GP: Förnekelse skapar farliga politiker 

Lifvendahl: ”En genans för den fria världen” 

AB Ledare 

Misstron mot demokratin

Överallt poppar de upp, missnöjespartierna, som påstår sig kunna lösa de politiska problemen

Piratpartiet i Island, Ukip i England, högerpopulister i flera forna össtater, främlingsfientliga i Skandinavien och övriga Europa, vänsterpopulister i Grekland och Spanien, Trump i USA. Alla är de uttryck för ett missnöje med de etablerade partiernas oförmåga att lösa vardagens problem.
Detta sker i en industrialiserad värld där arbetslöshet och utanförskap ökar samt i vilken ekonomiska, sociala och kulturella motsättningar växer.
Visserligen inget nytt. Missnöjet har poppat upp tidigare under nittonhundratalet.
Men vi trodde en tid att politiken och demokratin kunde klara allt.

Det folkliga missnöjet leder till nationalistiska stämningar och till krav på protektionism som i förlängningen kan leda till handelskrig. Krav på ”direktdemokrati” och folkomröstningar skapar motsättningar till de demokratiska institutionerna. Det representativa demokratiska systemet eroderar.
Missnöjet har sin grund i att politiken och politikerna har blivit alltmer impotenta i relation till den ekonomiska, sociala och kulturella utvecklingen.
Globaliseringen och den internationella ekonomin vrider verktygen ur de nationella politikernas händer, demokratin blir alltmer kraftlös. Politiska beslut blir verkningslösa.

Extrema händelser spär på oron. Folkförflyttningar, miljökatastrofer, inbördeskrig i länder med en svagare demokratisk tradition i Asien och Afrika påverkar västvärlden.

Företagen i de rika länderna utnyttjar de stora skillnaderna mellan rika och fattiga länder genom att flytta produktionen dit där produktionskostnaderna är låga vilket leder till arbetslöshet i de rika länderna men ger samtidigt ökade möjligheter för de fattiga. En nödvändig ekonomisk utjämning som dock sänker de tidigare privilegierades forna rikedom.

De globala finansiella marknadernas utveckling till spelplaner har samtidigt ersatt den reella ekonomins långsiktiga kapitalinvesteringar i produktionen.
Kapitalmarknaden blir irrationell och abstrakt utan kontakt med de verkliga kapitalbehoven på marknaden.
Statens resurser dräneras och skatteinkomsterna kan inte bekosta de växande välfärdsbehoven.
Nödvändiga skattehöjningar väcker protester och väljarflykt från de partier som förordar detta medan andra partier söker rädda situationen med skattesänkningar och privatiseringar vilket leder till än större kaos.

Medierna rapporterar, precis som de ska, om politisk korruption och politikers misstag men förutsätter därvid att mediekonsumenterna har tillräckliga politiska kunskaper för att kunna se att misstagen och missbruket är avvikelser i ett i övrigt demokratiskt fungerande system. Fusket uppfattas i stället som normalitet för politiken.

Internet är en välsignelse för folkbildningen men bidrar samtidigt till att okunniga kommentarer får stor spridning bland de okritiska.

Väljarnas bristande kunskaper om demokratins och politikens funktion och möjligheter ökar politiker och politikföraktet vilket leder till misstro mot demokratin.
En del av denna utveckling är politikernas löften och ”svek”. I valrörelsen målar politikerna upp sina visioner och sina mål för att vinna anhängare och väljare. Dessa avsiktsförklaringar uppfattas som ”löften”. När de politiska förutsättningarna inte blir som politikerna förutsatt anklagas politikerna för svek.

Slutsatserna blir att politikerna inte bryr sig om ”folket”, har tappat kontakten med verkligheten, skiter i ”folkviljan” och att politikerna blivit ett skrå som bara tänker på att sko sig själva.
Sådana uppfattningar tycks bli allt vanligare.

Och detta ger en grogrund för politiska frälsare som utmålar sig som ”ickepolitiska” och företrädare för folkmeningen.

EskisltunaKuriren ledare ”Respektera dem som tjänar medborgarna”

Arbetarbladet ledare "Politikerförakt och demokrati".

Torbjörn Tännsjö DN Debatt ”Därför pratar Trump och Clinton inte om politik” 

SvD Näringsliv Andreas Cervenka ”Lottoekonomin skapade DonaldTrump” 

SvD Under strecket Carl Rudbeck: ”Eliten är inte svaret på folkets problem”

Mauricio Rojas, ledare i SvD: ”Nu behöver friheten försvaras”

När fattigdomen luktar skit ska den förbjudas.

Redaktör Per Gudmundson på SvD:s ledarredaktion i Stockholm som har tillgång till vattentoalett både i hemmet och på jobbet är upprörd över att tiggarna inte har det.
Han är förbannad över att tiggarna tvingas skita i naturen, i parker och till och med på lekplatser.

Men redaktören är inte upprörd å tiggarnas vägnar utan å sina barns, som inte kan leka på nedskitade lekplatser  och att staden tvingas städa för ”5,8 miljoner kronor, vilket avser perioden 1 januari 2016 till 4 oktober 2016.”

Nä enligt redaktören är nu måttet rågat och gatutiggeriet ska förbjudas.

”Fattigdom är ingen ursäkt för att använda barnens lekplats som toalett”, skriver redaktören på ledarplats idag. ”Det är en skam för Sverige att tiggeriet har fått breda ut sig. För varje dag som går utan att våra folkvalda tar tag i problemet växer förnedringen. För de tiggande romerna. För oss. För våra barn.
Förbud är den enda lösningen. Och kom inte och påstå att det inte går. Det senaste året har visat att politiken visst kan påverka, även sådant som aktivister hävdar är omöjligt. Tiggeriet måste bort.”

Hur ett förbud ska se ut, skiter dock redaktören i att tala om.

Expressen Debatt

Expressen Ledare
Per Gudmundson debatterar med Gert Gelotte i SR P1:s Studio Ett