Jämlikhet betyder inte nivellering

”Svenskt Näringslivs” mediafon på SvD:s ledarsida, Maria Ludvigsson, kommenterar idag SNS-rapporten ”Inkomstfördelningen i Sverige ” (SNS Förlag) och pådyvlar därmed vänstern en ”besatthet av likhet.” och att ”Det är själva olikheten som besvärar.”

Hon använder ett gammalt debattknep: Att teckna en nidbild av dem hon ska argumentera mot för att sedan gå till angrepp mot den förvanskade bilden.
Det blir då så mycket lättare att argumentera för den egna saken.
Ludvigsson kan göra det extra lätt för sig eftersom det faktiskt inom vänstern har funnits och finns en vulgäruppfattning att jämlikhet betyder likhet och nivellering.
Men det innebär inte att dagens ”vänstern” hyser den uppfattningen lika litet som att ”högern” vill ha tillbaka fattigsverige modell 1880.

Dagens vänster strävar efter ett frihetens samhälle där varje individ har möjlighet att utveckla sina egna anlag och sin egen personliga förmåga. Olikheten besvärar inte.

Vad som besvärar är ett samhälle där de ekonomiska-, sociala- och kulturella samhällsresurserna fördelas så att en del gynnas medan andra missgynnas.

Valfrihet för alla?

Att det finns ett stort utbud av varor och tjänster innebär inte automatiskt valfrihet för alla.

Om utbudet och alternativen är knutna till hur penningstark, hur utbildad eller hur informerad du är eller till var du bor så begränsas dina möjligheterna att välja.

Marknaden ser till att det finns ett stort utbud av varor och tjänster. Har du inte råd att välja bland lyxbilarna kan du alltid välja mellan de billigare bilarna. Har du inte råd att välja bland bilarna kan du alltid välja en cykel ur cykelutbudet.
Har du inte möjlighet att bo i en Djursholmsvilla kan du kanske köpa ett hus i Pajala eller en hyra en lägenhet i Botkyrka.
Du har med andra ord full valfrihet?

Nyliberala ideologer vill öka valfriheten inom vård-, skola och omsorg genom att ”privatisera” mera.
Ja särskilt privata är ju inte privata skolorna och vårdinrättningarna eftersom de till största delen direkt stöds, och är direkt beroende, av skattepengar.

Utbudet av välfärdsföretag har kanske ökat men har valfriheten för ökat alla?
Det är det ingen som vet.

Ingen vet heller i dag om det är myndigheter, privata företag eller ideella organisationer som är bäst på skola, vård, omsorg och infrastruktur. Eller vilka som levererar högst kvalitet.

Enligt en ny kartläggning av Dagens Samhälle omsätter välfärdsbranschen hela 820 miljarder kronor. Det är ett systemfel när hundratals miljarder rullar genom våra offentliga förvaltningar utan att man kan mäta produktivitet, kvalitet och effekter, skriver Mats Edman, chefredaktör/vd Dagens Samhälle, i dagens DN Debatt.
”
Det behövs en avsevärd uppryckning när det gäller statistik för den offentliga marknaden. I dag finns fyra aktuella rapporter som pekar på att kvalitetskontrollen haltar:

1. Det saknas underlag för att utvärdera resultaten av offentliga sektorns verksamhet (enligt Statskontoret).

2. Det saknas data för att utvärdera konsekvenserna av reformerna inom välfärden (enligt SNS-forskare).

3. Det saknas statistik för att bedöma om offentlig upphandling leder till konkurrens (enligt Konkurrensverket).


4. Det saknas fakta för att utvärdera affärerna på den offentliga marknaden (enligt Dagens Samhälle).” skriver Mats Edman.

Man borde också undersöka hur stor den reella valfriheten för alla har blivit.
Har alla lika tillgång till den bästa vården, de bästa skolorna eller bästa omsorgen?

När dogmerna förblindar

Jag utgår ifrån att Maria Ludvigsson är normalbegåvad, tämligen förnuftig och att hon har några års högskolestudier bakom sig. Som ledarskribent på en av Sveriges största tidningar bör hon också ha en viss insikt i hur samhället fungerar.
Och jag antar att hon inte är dummare än andra ledarskribenter i Sverige.
Därför är det intressant att studera hur nyliberala dogmer ständigt begränsar hennes synfält. I dagens ledare i SvD presenterar hon ännu en enfaldig kria.
Under rubriken ”Med facket för den enskilda individen” kommenterar Ludvigsson boken ”Livslön – välja studier, arbete, familj ” skriven av sex Sacoekonomer (SNS Förlag).

Ludvigsson hyllar akademikerorganisationen Saco för att det är ett fackförbund som verkar för lönespridning och individuella avtal och pekar på vikten av den enskildes val.
Att Ludvigsson för egen del valt att gå direkt från Svenskt Näringsliv till SvD kan kanske förklara att hon inte låtsas om industriarbetarnas och akademikernas helt skilda förutsättningar och villkor i arbetslivet och på arbetsmarknaden.
Svenskt Näringsliv driver just frågan om lönespridning och individuella avtal i årets avtalsrörelse gentemot LO. Avsikten är att försvaga de fackliga organisationerna genom splittring.
Men i arbetslivet och på arbetsmarknaden behandlar arbetsgivarna fortfarande den ickeakademiska arbetskraften som ett kollektiv. Därför måste löntagarna också försvara sig kollektivt.

Vill inte Näringslivet ha en saklig analys?

”SNS (Studieförbundet Näringsliv och Samhälle) grundades 1948 av tre ledande personer inom näringslivet: Tore Browaldh, Axel Iveroth och Lars-Erik Thunholm. Huvudfinansiär var Näringslivets fond och SNS skulle vara ett värn mot genomförandet av arbetarrörelsens efterkrigsprogram – de 27 punkterna.

I dag svarar olika företag för cirka 40 procent av SNS:s rörelseintäkter och lika stor andel kommer från rörelse- och programintäkter av vilka merparten kommer från företag. 12 procent kommer från forskningsanslag och endast 3 procent från individuella medlemmar.

Vill man vara generös så lever SNS, trots sin bakgrund, i stort sett upp till dagens proklamation att SNS ”är en politiskt oberoende ideell förening som genom forskning, möten och bokutgivning bidrar till att beslutsfattare i politik, offentlig förvaltning och näringsliv kan fatta välgrundade beslut baserade på vetenskap och saklig analys.”

Det är ändå svårt att frigöra sig från misstanken att näringslivet har rätt stort inflytande på och i organisationen, och därmed på forskningen.

Inte mindre skeptisk blir man då forskningschefen Laura Hartman nu lämnar sin tjänst. Hennes rapport ”Konkurrensens konsekvenser. Vad händer med svensk välfärd?” kom ut bara för ett par veckor sedan. Där antas att privatiseringar i välfärden inte leder till ökad effektivitet.
(Se min blogg ”Privat välfärd inte effektivare”)

Borgerliga debattörer och arbetsgivare har nedvärderat hennes forskning.

Samtidigt som Laura Hartman går lämnar statsvetarprofessorn Olof Petersson SNS i protest mot ledningen.
Hur mycket tål Näringslivet av forskning ”baserad på vetenskap och saklig analys”?

Skånskan

DN Debatt
SvD Näringsliv