Varför minskar antalet demokratier?

Den svenska folkkonservatismen hittar du i dag inte bara bland det devota hyllandet av kungahuset utan mest i den folkliga och spridda uppfattningen att allt nog ”var bättre förr”.

Gott om exempel på den idén hittar du bland annat på Facebook.
Där klagar horder av folk över modern arkitektur, förfall av seder och bruk, att folk var bättre klädda förr och att brottsligheten var lägre. Sossarna var bättre. Jularna. Vädret.
Till och med sånt som var dåligt var bättre förr.

Men, vad värre är, det allmänna missnöjet med den liberala demokratin tycks öka.
”Partierna bara babblar och inget blir gjort. Politikerna bara tänker på sig själva. När det blir problem tillsätter de en utredning för att slippa ta itu med det.”

De upplever att skatterna blir högre medan samhällsservicen blir sämre. Vittrande välfärd, sämre skola och ökad kriminalitet skapar ett missnöje som naturligtvis drabbar regeringen. Ju fler partier dess större kaos och politisk maktlöshet.
Så är det i en demokrati.

Fast i själva verket är samhällsförändringarna inte politikernas fel.
Världsekonomin, marknaderna, konjunkturerna, kommersialismen och den globala kapitalismen är, på gott och ont, starkare krafter än nationella politiker.

Men eftersom folk upplever att det är politikerna som inte gör något så ökar deras förakt för politiker, föraktet för politik och misstron mot demokratin.
Olustkänslan leder till en längtan efter en radikal förändring.

Då finns populistpartierna till höger och vänster där. ”De andra partierna bara pratar. Vi handlar.”

I Sverige har vi Sverigedemokraterna till höger.
Trots sin bakgrund är Sverigedemokraterna kanske inte längre nazistiskt.
Men partiet är klart främlingsfientligt och har en auktoritär konservativ samhällssyn liknande det ungerska nationalkonservativa och kristdemokratiska regeringspartiet Fidesz.

(Fidesz bakgrund är för övrigt det motsatta SD. Fidesz var nämligen från början ett vänsterliberalt ungdomsparti och medlem i Liberala internationalen. Apropå politiska förändringar, minns också att Mussolini ursprungligen var en framstående socialist och att nazisterna från början hette Nationalsocialistiska Arbetarepartiet och fick, i det tyska valet 1932, 33,1 procent av rösterna. I samma val fick socialdemokraterna 20,4 procent, kommunistpartiet 16,9 procent, Folkpartiet 8,5 procent och Centrumpartiet 11,9 procent.)

SD tillhör samma politiska grupp i EU som Fidesz och som det konservativa polska regeringspartiet Lag och ordning.

Världen kämpar förtvivlat mot coronaviruset. Klimatförändringarna kräver radikala förändringar av konsumtionssamhället.
Då politiker och myndigheter tar upp kampen dyker konspirationsteorier och motstånd upp. Risken är att motsättningen leder till auktoritära åtgärder.

Världen blir också allt mer auktoritär och demokratin är på reträtt. Det uppger den mellanstatliga organisationen Idea (Institute for Democracy and Electoral Assistance) i sin rapport ”Global State of Democracy 2021”.
Mer än var fjärde person i världen lever i ett land med demokrati på tillbakagång.

Organisationen bygger sina bedömningar på 50 år av demokratiska indikatorer i cirka 160 länder. Länderna delas in i tre kategorier: demokratier (inklusive de som är ”på tillbakagång”), hybridregeringar och auktoritära regimer

Enligt IDEA är antalet stater som rör sig i riktning mot auktoritarism tre gånger så många som de som rör sig mot demokrati.

Idea, Global State ofDemocracy 2021.
Europaportalen, Förändring i graden av liberaldemokrati i Europa 2010-2020
Europaportalen  Förändring i rättsstatlighetsindex 2015-2021 i EU
Human Rights Watch Annual review ofhuman rights around the globe 2020
Tidskriften Omvärlden 

Fidez webbplats

Lag och rättvisa, webb Prawo i Sprawiedliwość

Något om näringslivets samhällsansvar

”Företagens uppgift är att erbjuda produkter och tjänster som människor vill ha, och god avkastning åt sina ägare. ”

Så vackert formulerat om näringslivet!

Samma företeelse kan uttryckas så här, mycket fulare:
”Kapitalister satsar kapital i företag som producerar för marknaden. Motivet är att kapitalägaren därmed vill få vinst på satsat kapital.”

Ingen av satserna är direkt lögn. Och det finns en sanning i bägge. Men den vackra är något idylliskt förskönande och den andra beskriver något av en krass verklighet.
Formuleringarna uttrycker helt olika syn på näringslivets funktion i samhället.

Den första meningen är formulerad av SvD ledarskribent Peter Wennblad i dagens ledare
”Nu får näringslivet helvetet det bett om”

Innan Wennblad blev ledarskribent i SvD var han lobbyist på kommunikationsbyrån Paues Åberg, redaktionschef på Gotlands Allehanda, chefredaktör på tidskriften Moderna Tider och redaktör på Magasinet Neo, samt lokalpolitiker (M) på Gotland. Så här skriver han bland annat i dagens ledare:

”Under 2000-talet har stora delar av näringslivet skaffat sig en ny överideologi. Företagens uppgift är numera, enligt dem själva, inte i första hand att erbjuda produkter och tjänster människor vill ha, och god avkastning åt sina ägare. Nu ska de åstadkomma samhällsnytta. Ha högre syften. En modern entreprenör identifierar sig snarare som aktivist i palestinasjal än som direktör i slips.”
Det är för djävligt och kommer att leda till kommunism, anser Wennblad.

En något annan infallsvinkel på näringslivet har Max Koch som är professor i socialt arbete och forskar om hållbar välfärd och ekonomisk nerväxt, som på engelska kallas för degrowth. Han menar att vi måste växla ner på konsumtionstakten för att kunna leva socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbart.
Tillsammans med andra forskare har han ställt frågor till 1500 svenskar om vad de anser om olika policyåtgärder som skulle kunna leda till minskad konsumtion, samt social utjämning.

Fem olika ekosociala policys föreslås:
1. ett övre inkomsttak på knappt 1,5 miljoner kronor/år
2. Förmögenhetsbeskattning
3. Basinkomst
4. förkortad arbetstid
5. samt skatt på köttkonsumtion

Mest positivt inställda var de som svarade till minskad arbetstid (52 procent) och förmögenhetsbeskattning (42 procent). Minst stöd fanns för basinkomst (18 procent) och inkomsttak (25 procent). Cirka 30 procent av deltagarna tyckte att hårdare beskattning på köttkonsumtion skulle vara bra.

Nu får näringslivet helvetet det bett om

Hållbar välfärd för nya generationens socialpolitik

 

 

Jag valde friheten

I slutet av fyrtiotalet, innan det fanns TV i vårt land, gick de flesta ungdomar på bio för att få se rörliga bilder. Matinéerna visade filmer som ”Barnen från Frostmofjället”, ”Robin Hood” med Errol Flynn, Tarzanfilmer med Johnny Weismuller, indianfilmer och tecknat.

I bland kunde man gå på bio helt gratis. Det var då de så kallade husmorsfilmerna visades och då de politiska partierna rullade sina propagandafilmer.

När jag var i elvaårsåldern såg jag sålunda Folkpartiets valfilm, inför andrakammarvalet 1948, ”De valde friheten”.
Filmen skildrade historiska händelser från olika tider där mannen (spelad Edvin Adolphson) alltid väljer "friheten" vid orättvisor och förtryck. Det musikaliska ledmotivet var biskop Tomas frihetssång. Som elvaåring blev jag ”folkpartist”.

Som vuxen blev jag sedan både kommunist och socialdemokrat, men den personliga friheten har hela tiden varit min överordnade ideologi. På den tiden, då jag trodde på socialismen, gjorde jag det för att jag såg det kommande socialistiska samhället som ett samhälle som förverkligat individens fullständiga och slutliga frigörelse.

Min individualism kanske hänger samman med min rädsla för stora folksamlingar och jag är egentligen skräckslagen för människomassor.
Jag försöker därför undvika demonstrationer, utomhuskonserter, storreor, supportläktaren på idrottsplatsen. Till och med fullsatta allmänna kommunikationer, trängsel på muséer och teatrar, processioner.
Riktigt rädd är jag för folkmassan i form av en uppretad mobb, folkdomstolar, massuppbåd, heilande nazihopar, kommandoapplåderande folkkongresser, skanderande proteströrelser, samtyckande och ryggdunkande sektmedlemmar som funnit den enda sanningen, hallelujande kyrkobesökare likväl som flaggviftande devota kortegepubliker och armèer som blint lyder order.

Människomassor som drivs av hat, hämnd, maktberusning och fanatisk tro är skrämmande i min värld. Och som kommunist på sextiotalet var jag emot våld och väpnad revolution.

En smula paradoxalt är att jag samtidigt har varit, och är, entusiastisk för all samverkan i kollektiv som föreningsverksamhet och lagarbete. Större delen av mitt vuxna liv har därför verkat för fackföreningar och andra organisationer.

 Jag är socialdemokrat därför att socialdemokratin är arbetarrörelsens politiska gren. Som sosse är jag socialliberal. Individens frihet och demokrati är fortfarande viktigast för mig.

En liberal är en människa som är för ett öppet samhälle, tolerans och demokrati.
Liberalen värderar frihet och rättvisa högt och är skeptisk till makten.
Liberalen anser att samhället måste organiseras på ett rättvist sätt som erkänner varje individs lika värde och den enskildes äganderätt.

Är inte de flesta svenskar liberaler enligt den definitionen?
Har inte socialdemokratin alltid arbetat för individens frihet mot både överklassen maktanspråk och proletariatets diktatur?

När det gäller begreppet frihet så kan det ges många olika tolkningar.

Radikala liberaler och libertarianer, anser att den enskilde individens frihet är viktigare än samhällsgemenskapens.
De anser att om marknaderna får verka fritt så blir samhället bäst, därför brukar de också kallas för marknadsliberaler.
De brukar också nämnas ”nyliberaler”, vilket är en smula missvisande eftersom de dogmatiskt håller fast vid tankar från 1700-talet.

Vi som kallar oss socialliberaler menar att frihet kräver ansvar och att samhället i vissa fall kan behöva begränsa den enskildes frihet. Statens uppgift är bland annat att omfördela samhällsöverskottet för att skapa ökad jämlikhet och rättvisa.

De liberala grundidealen genomsyrar idag samtliga politiska riksdagspartier.
Alla partier är idag mer eller mindre liberala.
Moderaterna hyser säkert en del radikalliberaler vid sidan om den konservativa majoriteten.
Socialliberaler finns i varierande grad i centerpartiet, miljöpartiet, kristdemokraterna och vänsterpartiet.
Liberalismen är mjölet i de politiska partiernas brödutbud.

Den politiska skiljelinjen i dagens Sverige går idag inte mellan socialister och liberaler, som under Tage Erlanders tid, utan mellan socialliberaler och radikalliberaler.
Socialismen är, i varje fall tillfälligt, förpassad till utopierna.

Möjligen kan sverigedemokraterna skilja ut sig från den liberala hegemonin genom att vara ett uttalat konservativt nationalistiskt parti. Men det går säkert finna spår av liberalism även i en sverigedemokrat om man granskar riktigt noga.

Det är alltså inte konstigt att det parti som kallar sig för ”Liberalerna” är på väg att utplånas. Liberalismen finns ju överallt. I minst två versioner dessutom.

De valde friheten, folkpartiets valfilm 1948

Andrakammarvalet 1948 var en hätsk historia där den främsta striden stod mellan Socialdemokraterna och Folkpartiet.

Andrakammarvalet i Sverige 1948 Wikipedia 

Liberalism Wikipedia 

Biskop Thomas frihetssång 

 

Husförhören tillbaka?

”Sverige har upplevt sju långa år av social­demokratiskt styre – sju förlorade år för 60 utsatta områden där gäng och extremister har makt, sju år där landets samman­hållning har försvagats än mer och rätts­statens grunder hotats.”

Så inleder Nyamko Sabuni och två till från liberalerna en debattartikel idag i SvD.
De har tydligen inte läst mina blogginlägg om socialdemokratins själ.

Men artikeln handlar om integrationspolitiken.

Debattörerna presenterar fyra punkter för att uppvärdera det svenska medborgarskapet.

1. De efterlyser en demokratisk kanon (en sorts katakes) om demokratins fundament och svensk historia. Den ska utgöra en naturlig del av de krav som ställs för att bli svensk medborgare. För att bli svensk.
Den gäller alltså inte medborgare som är födda svenskar.
Men så skriver de ”Alla som bor i Sverige ska ha kunskap om den svenska demokratin”.
Hur ska det ske? Utbildningsläger för halva befolkningen?

2. Inför språk- och samhällstest nu!
Man ser framför sig hur husförhören återuppstår.
Husförhör kallades den årliga kontrollen i Svenska kyrkan av församlingsbornas bibelkunskaper, läskunnighet och kunskaper i Martin Luthers lilla katekes. Avskaffades 1888.

3. ”Att bli medborgare i Sverige ska vara en stor och viktig händelse”
Jo, varje födsel är ju en stor och viktig händelse.
Att däremot födas i krig eller andra katastrofer utomlands och sedan tvingas fly från hem och familj är ingen stor händelse.  Först när flyktingen anländer till vårt land och blir svensk medborgare är det stort.
Att flyktingen ser Sverige som en tillfällig tillflyktsort och längtar efter att så snart som möjligt flytta hem igen, ska vi inte bry oss om.
Vi säger i stället med skärpa: Nu sitter du ner och lär dig svenska och pluggar svensk historia annars kör vi ut dig, din otacksamme fan”.

4. Det svenska medborgarskapet ska vara förverkat vid allvarliga brott.
Räknas skattesmitning dit?

Då man lägger ifrån sig tidningen frågar man sig hur liberalerna har hamnat där?
Debattörerna anar att något skaver och slutar sin artikel med följande brasklapp:

”Det viktiga är inte var du kommer ifrån, utan vart vi ska, tillsammans. Vi vill att alla ska ha möjligheter att bli en del av den svenska gemenskapen och ta sig dit de vill i livet.”
Det var väl det enda liberala i den artikeln.

”Uppvärdera svenska medborgarskapet” Nyamko Sabuni m.fl. 

Bengt Westerberg: ”Jag kommer inte stödja Liberalerna i riksdagsvalet”

Socialdemokraterna integration 

På spaning efter socialdemokratins själ. III av III

1968 hade socialdemokraterna, för en gångs skull, den verkliga politiska makten i Sverige.

För 68-vänstern framstod därför sossarna som den stora kolossen och korrupta makten som förrått arbetarklassen.
Socialdemokratin stod i vägen för revolutionen och var därför huvudfienden.

I dag har de som då tillhörde vilda vänstern skingrats politiskt och det enda de fortfarande har gemensamt – från Göran Skytte, Håkan Arvidsson och till Gudrun Schyman - tycks vara sossehatet.
Det har de gemensamt med högern.

 De som idag anser att sossarna har ”förlorat sin själ” anklagar socialdemokraterna för vad de anser att sossarna borde ha gjort men som de försummat att göra.

De jämför det knappa faktiska utfallet i välfärdspolitiken med ett tänkt idealtillstånd.

Att förklara vad som borde ha gjorts och hur resultatet borde ha blivit är ett typisk idealistiskt och utopiskt synsätt.

Möjligen beror vänsteridealisternas missnöje med sossarna på att inte känner till politikens villkor. Kanske tror de att bara för att ett parti sitter i regeringen har det all makt i världen att genomföra sina intentioner. Och om de inte, i regeringsställning, genomför intentionerna så beror det på brist på intentioner.

Men visst har det funnits intentioner.
Till exempel våren 1977 då LO:s landssekretariat och Socialdemokraternas partistyrelse bildade en gemensam arbetsgrupp för att utarbeta förslag till riktlinjer för ett löntagarfondssystem. Löntagarfonderna skulle ge löntagarna den ekonomiska makten.
Socialdemokraterna drev löntagarfondsförslagen i valrörelserna 1979 och 1982 som, så småningom blev mycket urvattnade. Beslutet om fonder togs i riksdagen den 21 december 1983. De borgerliga partierna röstade emot och Vänsterpartiet Kommunisterna lade ned sina röster.

Ett av resultaten blev en borgerlig regering 1991 som lade en proposition om att fonderna skulle avvecklas på ett sätt att de inte skulle gå att återskapa. Borgarna beslöt att dela ut pengarna till allemansfondspararna. Men på hösten 1992 kom räntekrisen och den uppgörelse som gjorts mellan den borgerliga regeringen och socialdemokraterna stoppades. Istället användes pengarna till att förstärka pensionssystemet genom sjätte AP-fonden. Tio miljarder delades ut till tre stiftelser för att främja forskning: Stiftelsen för Strategisk Forskning (nybildad), Stiftelsen för Miljöstrategisk forskning (nybildad) samt Riksbankens Jubileumsfond för Kulturvetenskaplig forskning. I stiftelsen Framtidens kultur sattes 500 miljoner av för bidrag till kulturverksamhet.

Att politiska beslut, i en demokrati, är resultat av motstånd, strid, motsättningar och i bästa fall förhandlingar och kompromisser tycks idealisterna aldrig tänka på.

Vad som varit politiskt möjligt och omöjligt att genomföra finns inte med i kalkylen.
Idealisterna pekar även på sådant som sossarna tvingats betala i kompromissandet men de glömmer vad sossarna samtidigt uppnått. Teorin mot praktiken.  Ideal mot verklighet. Verklighet mot utopi.
Inte konstigt att Vänsterpartiet blivit populistsikt.

En av mina vänner som anser att sossarna sålt sin själ preciserade vad han anser att sossarna inte brytt sig om att göra eller som de kompromissat bort:
Migrations och flyktingpolitiken, strandrätten, de knappa pensionerna till människor som slitit hela sitt liv, försäkringskassan, psykvård som inte fungerar särskilt för unga.

Att tandvården ligger utanför den övriga sjukvården, friskolorna, privata sjukvårdsförsäkringar som gör att somliga går före i vårdkön i strid mot hälso- och sjukvårdslagen, avreglering av hyresmarknaden, reklamskyltarna längs vägarna.
Hela välfärden.

Min kompis avslutar: ”Stort och smått, men jag tänker rösta på (v) som numera är det parti som driver socialdemokratisk politik.”
Han är inte ensam om sin uppfattning.
Jag invänder att Vänsterpartiet inte heller har uträttat någon av de uppräknade punkterna. De har bara haft uppfattningar.
- Men de har ju inte haft makten!
- Nä och det har inte sossarna heller.
Visserligen har sossarna suttit i regeringsställning men i en svag minoritetsregering. Medan Sverigedemokraterna i makt av sin vågmästarställning kunnat styra och ställa.

Som sagt, det är inte sossarna som stiftar lagar, det är riksdagen.
Och där lurar det konservativa blocket - moderater, sverigedemokrater och kristdemokrater. Starkare än någonsinn.

Att regera är inte att peka med hela handen, och bara bestämma. En minoritetsregering tvingas till förhandlingar med höger och vänster.
Eller släppa fram motståndarna.

I en demokrati betyder politik att förhandla.

Socialdemokraterna har tvingats till åtskilliga kompromisser för att kunna sitta kvar i regeringen. Det tolkas av vissa som ”makthunger” men alternativet har varit en konservativ regering, med riksdagsmajoritet.

Det slår mig att det kanske inte är sossarnas själ som gått förlorad.
Det kanske är tron på demokratin.

Sverigedemokraterna, vad vi vill
Moderaterna, vår politik 
Vänsterpartiet, vår politik 

Freedom house, demokratins kris 
Regeringen, Strategi för en stark demokrati – främja, förankra, försvara 

 OmLöntagarfonderna ur "Sockerbagare i doktorshatt" en självbiografi av Per-Martin Meyersson (Fischer, 1997) 

På spaning efter socialdemokratins förlorade själ, II av III

I valet 2010 kom det konservativa och nationalistiska Sverigedemokraterna, SD, in i riksdagen och fick 20 av 349 mandat. I Riksdagsvalet 2014 fick partiet 12,86 procent av rösterna och 49 mandat, i Riksdagsvalet 2018 fick de 17,53 procent av rösterna 62 mandat i riksdagen.

I dag är SD Sveriges tredje största parti.

SD blev vågmästare och kunde därigenom påverka politiken mer än något annat parti.
SD:s viktigaste frågor är migrationspolitiken, välfärden, familjepolitiken och kriminalpolitiken.
På de områdena har SD inverkat på samtliga övriga partiers politik.

Sossarna gick kraftigt tillbaka. 2006 var väljarstödet nere i 34,9 procent och 2018 nåddes bottennoteringen sedan 1911 - 28,3 procent.

Direkta politiska följder av SD var decemberöverenskommelsen 2014 och januariöverenskommelsen 2019. Avtalen var nödvändiga för att hindra att sverigedemokraterna skulle få politiskt inflytande.

21 januari 2019 fick Sverige, efter fyra månaders dödläge, äntligen en regering på plats. Fyra partier – s, mp, liberaler och centerpartiet - kompromissade och kom överens om ett antal övergripande mål.
Samarbetet spräckte alliansen och var ett led att hindra moderater och sverigedemokrater att få politiskt inflytande.

Överenskommelserna innebar att regeringspartierna blev tvungna att sälja en del av sina hjärtefrågor i utbyte mot andra frågor.

Genom januariavtalet hindrades Sverigedemokraterna och moderaterna att rösta ner dem i riksdagen.

I korthet innehöll januariavtalet följande punkter:

Minst 20 miljarder till välfärden. Högre pensioner. Pensionärsskatten tas bort. En familjevecka börjar införas med tre lediga dagar under mandatperioden. Ny skattereform där ett syfte är att utjämna ekonomiska klyftor med bland annat skatt på finansiella sektorn. 10 000 fler polisanställda till år 2024.
Skola och utbildning
Kunskapslyftet byggs ut. Investering i goda lärmiljöer och små grupper i förskola och fritidshem. En nationell plan för studiero och trygghet i skolan. Mobiltelefonförbud i klassrum. Resurser tillförs för att anställa fler lärarassistenter. Det statliga stödet för stärkt likvärdighet och kunskapsutveckling förstärks. Övergåbg till ämnesbetyg på gymnasiet. Underlättande för resursskolor och utveckling av möjligheten till särskilt stöd.
Underlättande för akademiker att välja läraryrket: Längden för Kompletterande pedagogisk utbildning (KPU) kortas ner och studietakten höjs och möjligheterna att jobba på en skola och studera till lärare parallellt förbättras.
Ett etableringsstopp införs för fristående grund- och gymnasieskolor med konfessionell inriktning. Höga kvalitetskrav ska vara styrande för skolan. Ytterligare insatser kan prövas för att undvika betygsinflation, som externa examinatorer.
Sjukvård
En generalplan för kortare köer tas fram. Ambulansvården, cancervården och förlossningsvården stärks. Systemet med ett patientkontrakt utvecklas. En fast omsorgskontakt i hemtjänsten ska finnas. Inför kostnadsfria arbetskläder för anställda i äldreomsorgen.
Arbetsmarknad
Statligt stöd för korttidsarbete införs. Arbetslöshetsförsäkringen förändras så att fler kan kvalificera sig samtidigt som ersättningen trappas av och fasas ut. Extratjänster blir kvar. Etableringsjobb för nyanlända och långtidsarbetslösa i enlighet med parternas förslag införs.
Hela landet ska leva och växa
Fler servicekontor i hela landet. Innovationsrådet och samverkansprogrammen med näringslivet fortsätter. Exportsatsning genomförs. Bredbandsutbyggnad i hela landet. Inga myndigheter ska förläggas i Stockholm under mandatperioden. Nya differentierade strandskyddsregler införs. Avståndsbaserat reseavdrag införs. Förbättrat väg- och järnvägsunderhåll. Den beslutade nationella planen för infrastruktur, med investeringar i järnvägar och vägar i hela landet på 700 miljarder kronor, ska fullföljas. Nya stambanor för höghastighetståg ska färdigställas. Planeringen för att bygga Norrbotniabanan i sin helhet ska intensifieras.
Miljö och klimat
Utveckla och effektivisera klimatinvesteringsprogrammen. Flygskatten blir kvar. Krav på lägsta servicenivå för återvinning. Krav på pant på fler produkter. Stopp för bottentrålning i skyddade områden.
Integration och migration
Migrationspolitiken ligger fast- den tillfälliga lagen förlängs. Migrationspolitiken framöver görs upp i en parlamentarisk kommitté. Inför språkplikt för den som söker asyl eller uppbär försörjningsstöd. Obligatorisk samhällsintroduktion och undervisning i svenska för asylsökande och ett kvalitetslyft för SFI. EBO begränsas.
Bostadsmarknad
Investeringsstöden kvar för att stimulera byggnation av hyresrätter med rimliga hyror. Höj straffen för försäljning av svartkontrakt och kriminalisera köpen.
Andra frågor
Värnplikten byggs ut. Mediestödet förstärks. Fri entré på museer räddas. Internationell solidaritet genom fortsatt enprocentmål för biståndet.

Genom januariöverenskommelsen säkrades alla dessa punkter utan att moderater och sverigedemokraterna kunde komma åt dem.
Det var de liberala partiernas, åtminstone tillfälliga, seger över de konservativa.
Centern godkände inte vänsterpartiets liberalism.

Idén bakom överenskommelsen var att man, i det parlamentariska läget som rådde, inte kan få allt, men en del. Syftet var att hindra de konservativa att ta över.

Om socialdemokratin därmed förlorade sin själ är tveksamt.
Jag lutar mer åt att de räddade den.

SCB Hundra år av svensk demokrati – partiernas toppar och dalar
SCB Historisk statistik över valåren 1910–2018.

Sakpolitisköverenskommelse, januariavtalet 

På spaning efter socialdemokratins förlorade själ, I av III

Många beklagar att socialdemokratin ”har förlorat sin själ.”.

Annars brukar inte själen vara på tapeten utanför kyrkväggarna.
Men det där med själen är antagligen hämtat från Bibeln Matteus 16:26, ”Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men måste betala med sin själ?”

Får man tro kommunister, anarkister och syndikalister så har sossarna förlorat sin själ sedan 1917. Sossepartiet borde väl vara helt själlöst vid det här laget.
Numera är det allt oftare även liberaler och sverigedemokrater som efterlyser den förlorade själen.

Påståendet är värt att begrunda.

För det första. Vad menas med själ?
Kanske menar de, som suckar över sossarnas förlorade själ, att partiet förlorat sin ideologi? Eller kompass som det brukar uttryckas.

En ideologisk förlust borde man kunna upptäcka genom att jämföra sossarnas partiprogram genom åren.
När man gör det finner man att programmen är förvånansvärt lika från 1970 till idag.
För övrigt bör ett partis ideologi inte vara hugget i sten utan ska kunna förändras efter att samhället förändras.

Att sossarna gått från att vara ett socialistiskt parti till ett socialliberalt konstaterade, Herbert Tingsten, (1886-1973), professor i statsvetenskap redan 1941 i ”Den svenska socialdemokratins idéutveckling”, Tidens förlag.
“Kvar stå framstegs- och upplysningstron och tron på att det politiska arbetet gäller individens lycka och frihet, viljan att verka för en utjämning, som skall begränsa de samhälleligt bestämda olikheterna emellan människor, tron på att en vidare ram för den mänskliga friheten kan skapas genom högre välstånd och kultur, viljan till fred och närmande mellan folken. Men dessa idéer, som bruka betecknas som liberala, uppbäras i det moderna Sverige av alla större politiska partier. Någon särpräglad socialdemokratisk ideologi finnes sålunda icke.”

Statssocialismen i öster brakade samman 1990 vilket bör ha knäckt statssocialisterna inom socialdemokratin. Idén om att förstatliga näringslivet bör ha lämpats överbord.
Men någon stor själslig förändring av socialdemokratin lär det inte ha medfört.

I sin bok Studier i rött, Premiss förlag 2005, skriver Henry Petersson, doktor i statsvetenskap, att socialdemokratin vilar på tre viktiga idéer eller värderingar – ”pragmatism, modernism och jämlikhet”,

Med pragmatism menar Petersson att partiet hellre anpassar sig till situationer som uppkommer och inte bara kör sin egna politiska ideologi. När sossarna inser att de inte har stöd för ett förslag i parlamentet försöker de få igenom åtminstone en del. Socialdemokraterna är mer intresserade av en politik som kan genomföras och som fungerar i verkligheten än av att driva sina egna ideologiska tankar in i kaklet. De är helt enkelt villiga att anpassa sig till situationer som uppkommer även om det inte var vad de tänkte sig från början.

Frågan är då om partiet, genom sin pragmatiska politik, har kompromissat bort sin ideologi så att väljarna inte längre känner igen partiet.

I sammanhanget kan det också vara bra att veta vilken socialdemokrati som avses då man säger att s förlorat sin själ.
Är det hela arbetarrörelsen eller dess poliska gren eller den socialdemokratiska regeringen som avses?

Kanske består arbetarrörelsen av tre olika själar? Det skulle i så fall handla om en svårartad schizofreni.

Som regeringsparti har socialdemokraterna, oftast ensamma eller tillsammans med andra, suttit i minoritetsregeringar.
Ett regeringsparti får finna sig i att bli kritiserat både från höger och vänster.
Som regeringsparti ådrar sig socialdemokraterna dessutom ett ansvar för den förda politiken. Det ansvaret behöver oppositionen inte ta på sig.
Vänsterpartiet kan därför kosta på siga att vara fan så mer radikalt än sossarna.

En regering ska dessutom ta hänsyn till alla medborgares bästa inte gynna särskilda intressen. Mycket kompromissande blir det.
Moderater, sverigedemokrater och vänsterpartister kan, och bör, från mycket olika håll kritisera. Men regeringspartiet ska ta ställning och lägga förslag till riksdagen.
Slutligen är det inte sossarna som bestämmer, det är riksdagen.

Den som anser att sossarnas förlorat sin själ kanske menar att det stora partiet har förlorat en massa väljare. Det är ett faktum. Alltså, varför har det en gång så framgångsrika partiet förlorat sin forna styrka?

En kort historik blir nödvändig.
Från riksdagsvalen 1932 till 1988 hade partiet haft över fyrtio procent av väljarna bakom sig. Åren 1940 och 1968 hade socialdemokraterna till och med egen majoritet. 

Under sommaren 1936 hade Sverige en Bondeförbundsregering, och 1936-1939 regerade S och bondeförbundet tillsammans i en majoritetskoalition. Bondeförbundet var Centerpartiets föregångare.

Under kriget 1939-1945 hade Sverige en koalitionsregering med samtliga partier utom kommunisterna i regeringen. Kommunisternas knytning till Sovjetunionen gjorde dem omöjliga i en regering.

Åren 1945-1951 regerade sossarna i minoritet.
1951–1957 satt bondeförbundet och sossarna tillsammans i svenska regeringen.

Socialdemokratisk minoritetsregering fanns 1957-1968, majoritetsregering 1968-1969, minoritetsregeringar 1971-1974 samt 1975-1976.

Det parlamentariska förhållande som rådde i Sveriges riksdag från valet 1973 till valet 1976 kom att kallas lotteririksdagen eller jämviktsriksdagen. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet Kommunisterna fick 1973 tillsammans 175 mandat, exakt lika många som Moderaterna, Centerpartiet och Folkpartiet fick tillsammans.
Läget gjorde att man enligt grundlagen var tvungen att vidta lottning vid de frågor där riksdagen inte kunde enas och i flera omröstningar vidtogs lottdragning. Partierna undvek dock att låta lotten avgöra utan kompromissade hellre.

De borgerliga - Centerpartiet, Moderata samlingspartiet och Folkpartet - tog över regeringstyret i en majoritetskoalition 1976-1982, med parentes för en folkpartiregering i minoritet mellan oktober 1978 och oktober 1979.

Mellan 1982-1991 hade socialdemokraterna åter regeringsinnehavet men i minoritet.
1991 -1994 leddes Sverige av en borgerlig majoritetskoalition som bestod av Moderata samlingspartiet, Folkpartiet liberalerna, Centerpartiet, Kristdemokratiska samhällspartiet.

1994-2006 hade landet ännu en socialdemokratisk minoritetsregering.

Den borgerliga Alliansen hade regeringsmakten 2006-2014.
Från 2014 har en minoritetsallians av Miljöpartiet och sossarna regerat.

Socialdemokraterna har alltså tvingats regera i minoritet sedan andra världskriget.

När Sverigedemokraterna dök upp ökade splittringen och förvirringen i politiken.

Socialdemokratins program 1897 till 1990
Socialdemokratins program 2013

Socialdemokratin har segrat sig till döds, Håkan Arvidsson  Respons 1/2018 

S kan konsten att sälja morsan nedför floden. Stig-Björn Ljunggren, Smedjan, Timbro. 4 juli 2019

SvD Lena Andersson 211113 :. Ett parti med varken ide eller principer

Leif Lewin: Verkligheten i svensk politik har bytt skepnad